av ALVA DAHL
”Jag vill gå på levande stigar. Jag vill höra ett levande språk. Jag vill leva nere i de odelade känslorna, de talande drömmarna. Jag vill höra människor berätta att livet har innebörd, att det är en lysande kedja av varsel. Jag vill inte höra om mekaniken, utan om betydelsen.”
På julafton 1972 trycks ovanstående ord av Birgitta Trotzig i Dagens Nyheter. Artikeln, rubricerad ”Världen är ett meddelande”, liknar ett manifest. Birgitta Trotzigs författarskap stack ut i 1960- och 1970-talets plakatpolitiska samhällsdiskurs, men i den innerliga drivkraften fanns kanske ändå en beröringspunkt, en anknytning till den samtid som gjorde henne så illa till mods.
Birgitta Kjellén föddes 11 september 1929 i Göteborg och växte upp i Kristianstad där föräldrarna undervisade i franska och engelska vid läroverket. Hon var ett litterärt underbarn som skrev sin första sonett vid 10 års ålder och började brevväxla med Artur Lundkvist när hon var 14 – genom honom fick hon redan i tonåren tillträde till några av landets främsta litterära grupperingar. Efter studenten återvände hon till Göteborg där hon läste en kortare period på högskolan men vantrivdes i den akademiska miljön. Mer samhörighet kände hon med miljön på Valands konstskola, där hennes man Ulf Trotzig studerade. När han avslutat dessa studier flyttade paret till Frankrike och bodde där i femton år (1954–1969), medan de tog hand om sina fyra barn och arbetade med konst och skrivande.
Teologi och poetik
Birgitta Trotzig debuterade redan 1951 med Ur de älskandes liv. Denna novellsamling är mer realistiskt berättad än de senare prosaverk hon gav ut och ofta kallade för berättelser och legender, böcker som De utsatta (1957), En berättelse från kusten (1961), Sveket (1966), Sjukdomen (1972) och Dykungens dotter (1985). Trotzig inspirerades av sagor och myter och i språket kan man skönja trådar bakåt till Selma Lagerlöf, men temperamentet är ett annat. Hon gav också ut ett flertal diktsamlingar – som Bilder och Anima – poesin var hennes urform, grunden också till prosaverken. Dessutom publicerade hon många essäer samt fragmentboken Ett landskap – dagbok 54–58 (1959), som skildrar ett jag som vandrar runt mellan Paris klosterkyrkor och mediterar över det lidande som möter henne på stadens gator och krucifix.
År 1955 blev Trotzig katolik, något som hon i intervjuer framställt som ett intellektuellt, närmast kalkylerat beslut fattat efter ett antal års överväganden: Hon tänkte att det är naturligt för människor att tillhöra en religion, en offerreligion, och ”[o]m man då skulle välja kristendomen borde det vara i en så ursprunglig form som möjligt. I vilket också ingår att den rituella handlingen (sakramenten, nattvarden) är det primära, förkunnelsen och tolkningarna det sekundära. […] Den grekisk-ortodoxa tedde sig nog som ett alternativ för mig – via Dostojevskij – men den existerade ju i praktiken inte här. Så jag valde den romersk-katolska kyrkan.” Detta berättade hon för Agneta Pleijel i en intervju publicerad i Ord & bild 1982. Senare, på 90-talet, påpekade hon också att ”mitt förhållande till kyrkan är konstant disharmoniskt”, och ”jag går i vilka kyrkor jag vill”.
Trotzigforskaren Krzysztof Bak hävdar i en artikel att romanen Dykungens dotter ger uttryck för en augustinsk-luthersk, dualistisk människosyn, som han menar omedvetet kom till uttryck i Trotzigs verk trots att hon i flertalet intervjuer tog avstånd från den synen och hävdade en syntetisk människosyn:
”Dykungens dotter speglar på många plan Augustinus och Luthers dikotomiserande tanke- och skrivsätt. […] med slående tydlighet inkarnerar [romanen] den augustinsk-lutherska diskurstypen och [inbjuder därmed] till tolkningar via augustinska intertexter, som Trotzig explicit tagit avstånd från. I en essä observerar hon att Vladimir Nabokov under hela sitt liv distanserat sig från Dostojevskij samtidigt som han på det inre, halvmedvetna planet influerats av dennes verk. I denna ”skapande förträngning” vill Trotzig se en väsentlig källa till Nabokovs kreativitet.”
Av detta drar Bak försiktigt slutsatsen ”att hon själv på ett analogt sätt tränger bort Augustinus och Luther”. Jag är fel person att bedöma riktigheten i analysen av det augustinsk-lutherska tankespåret, men jag har svårt att tro att författaren själv skulle förvånas över den. Hon påpekade nämligen själv, i nämnda intervju med Agneta Pleijel, att ”klyftan mellan de åsikter man har om det ena eller det andra och det man skriver i sin dikt kan däremot vara ganska stor – ja, ganska dramatisk”. Hennes avsikt med romanerna var aldrig att medvetet gestalta ett visst ideologiskt system som hon övertygats av. Medan den katolska anknytningen alltså var rationell och medveten hämtade hon medvetet näring åt sina romaner just från det bortträngda och omedvetna. I sina verk gav hon heller inte uttryck för svar och lösningar snarare än för själva frågorna, för bristerna och sprickorna i tillvaron. Som författare ställde hon sig inte utanför, ovanför romanvärlden, utan delade den med romanfigurerna. I romanerna fick hon utlopp för den inre katastrofkänsla som hon bar på men som i det praktiska livet måste pareras med förnuftiga idéer om hur vi ska kunna leva tillsammans på jorden trots allt. I intervjun med Pleijel berättade hon också:
”Jag vet aldrig var jag ska hamna när jag sätter igång med en bok. Och jag vet nästan ingenting om vad det egentligen är som äger rum under själva skrivarbetet. Men utgångspunkten är nästan alltid en bild. Någon plan har jag inte, i så fall bara i form av associationer, bilder, nedskrivna i ord.”
På samma sätt beskrev hon i sina essäer bildkonstnärens process. Konstnären tar emot bilder ur ett kollektivt undermedvetet, de ”väntar på honom djupast in i honom själv eller hans samtid”. Det rör sig alltså om bilder som härrör både från det egna psyket och från samtiden, och som på något sätt uttrycker ett sätt att uppfatta och uppleva världen. Trotzig ägnade många essäer åt att försvara modernismen, och att 1900-talets konst i så hög utsträckning blev abstrakt var, menade hon, inte något konstnärerna kunde anklagas för (”om det nu ska anklagas”):
”Men vi befinner oss i ett kultursammanhang som är enastående så tillvida som förmågan att uppleva naturen och världen som tecken nästan helt och hållet atrofierats: det är en egendomligt förstummad värld vi bebor, ett till allt det väsentliga symbollöst samhälle omger oss med sin glatta ytmässighet. Tecknens, myternas, sagornas, de gemensamma bildernas värld har dött bort från oss: vi är på något sätt fördrivna ur vår egen inre värld, hänvisade till en nödbostad i ett dödligt finglättat ytskikt av psyket. Vem ger oss tillbaka den djupdimensionerade verkligheten, verkligheten som är laddad med betydelse, dräktig med levande tecken och analogier?”
I ett sådant läge menar Birgitta Trotzig att konstnären blir tvungen att lämna yttervärldens konturer och söka alternativa kontaktvägar med verklighetens djupare teckenlager. Konstnärens uppgift är enligt Trotzig ”förmedlarens och transformatorns” – hon citerar Paul Klee: ”att samla upp det som kommer ur djupen och fördela det vidare”. Konstnären måste då vara sådan som hon beskriver just Klee: ”öppen mot djupet, öppen mot ljuset”.
1900-talets radikala samhällsomvandling
Birgitta Trotzigs språk är främmande, avlägset från vardagsspråket. Jag ska återkomma till det. Men det är främmande för att det anknyter till något bortglömt. Till en folksagotradition som hon menade i mångt och mycket rensats ut, rationaliserats bort ur medvetandet. Trotzig var mycket illa berörd av den snabba utveckling som skett under hennes livstid, ”denna hastiga förflyttning från medeltid till nästan science fiction”, som hon sade i en teveintervju (också den med Agneta Pleijel) inspelad i november 1984, i samband med utgivningen av romanen Dykungens dotter. Särskilt i Sverige menade hon att moderniseringen varit ”totalradikal” och velat utplåna, fullständigt förtränga det förflutna. Detta syntes bland annat i hur man rivit städernas äldre bebyggelse, menade hon.
Man kunde tillägga att även landets skogar rakades av under samma tid och ersattes av kalhyggen och plantager, som för att utplåna allt vilt och oöverskådligt. Kanske var Birgitta Trotzig för mycket skåning och stadsbo för att riktigt fästa sig vid detta. Där hade hennes generationskamrat Sara Lidman en bredare inblick.
Birgitta Trotzig beskriver i samma intervju sin egen generation som den sista som faktiskt sett och upplevt ”det gamla landet, urlandet, som det var och som det alltid hade varit”. Min egen kritiska skolning gör det svårt att svälja denna beskrivning av ”det gamla landet” i ental; historien har ju alltid varit i rörelse. Och vad menar hon egentligen – när hon föddes, 1929, hade ju industrialismen redan oåterkalleligt omformat de yttre och inre landskapen? Inte heller kan jag känna någon större längtan efter att dela mina förmödrars villkor; hade jag fötts hundra år tidigare (dvs 1885) hade jag aldrig haft möjligheten att formulera mina reflektioner på det sätt som jag gör här. Jag hade bara fått gå en handfull år i skolan och förresten troligen varit död flera gånger om vid det här laget: i scharlakansfeber och lunginflammation som barn och sedan i barnsäng som vuxen.
Född 1885 hade jag å andra sidan haft närmare kontakt med till exempel tillkomsten av den mat jag äter, och jag hade sluppit oron för hur det ska gå för mitt barn och hennes generation när jordens klimat blir flera grader varmare. Det måste vara möjligt att vara tacksam för 1900-talets rättvisekamper och medicinska utveckling och samtidigt kännas vid de sår som rivits upp av den hastiga utvecklingen. För visst har historiens rörelse accelererat på ett sätt som saknar motstycke. Industrialiseringen har förändrat livet på jorden på ett oåterkalleligt och kanske helt oförlåtligt sätt. Trotzigs vemod över utvecklingen bör nog inte heller beskrivas som nostalgiskt; att se andras lidande var hennes specialitet, inte minst just i romanerna som blickar flera hundra år bakåt i tiden.
Men det viktigaste pågår för Trotzig alltså under ytan, i det undermedvetna. Skapandet handlar om att komma i kontakt med och ge spelrum åt något inom oss som överskrider oss själva och våra tafatta idéer. Ofantliga ogreppbara krafter. Hon var totalt främmande i 70-talets nyenkelhet och begriplighetssträvanden. Ändå var hon en arbetarförfattare med ett enormt socialt patos. Men hon avskydde när människor förminskades till sina yttre omständigheter, till ”produkter”:
”Jag menar man måste faktiskt anta att människan har en sorts själ. Om man inte utgår från det kan man hålla på med och hopa tonvis med helt verklighetstrogna detaljer om människan utan att det leder till någon sann eller ens på minsta vis intressant skildring. Trenden i en stor del av vår samtida svenska prosa leder åt det hållet, ett löpande band av stendöda produkter. Självcensuren på den här punkten – det är mycket en fråga om att inte våga göra sig löjlig offentligt, har jag märkt, mellan skål och vägg brukar folk vara annorlunda – ligger som något verkligt kvävande över det konstnärliga klimatet.”
Att återbörda värdigheten åt den som lever i mörker
För att återvända till den skarpt kategoriserande, enligt Bak augustinsk-lutherska människosynen, har jag själv alltid uppfattat hållningen i Trotzigs verk som framför allt depressiv. Alltså: att hon ger uttryck för den absolut uppgivnes och övergivnes erfarenhet av tillvaron – ungefär som i Psaltarens mörkaste partier. I början av hennes romaner sätts alltid en mörk utgångscen. Och sedan, medan historien framskrider, blir det bara värre.
Själv läste jag Trotzig för första gången som språklös, deprimerad sjuttonåring. Det var en lärare som rekommenderade Dykungens dotter – vi fick tre böcker att välja mellan för höstterminens läsning; jag var den enda som valde denna, och förmodligen den enda som under terminen fick sin kanske mest livsavgörande läsupplevelse någonsin. För mig bekräftade hennes mörka roman – helt utan att släta över lidandet – att tillvaron bär på en djupare betydelse och underström, att livet är något mer än det ytliga brus som de flesta är upptagna med. Och att språket inte är helt och hållet omöjligt och hopplöst utan faktiskt ibland kan snudda vid något väsentligt. Om man verkligen anstränger sig. Att litteraturen då kan förena oss. Jag var inte helt ensam nersjunken i leran, för Birgitta Trotzig hade skrivit en hel bok av dy.
Efter en barndomstid under det ironiska 1990-talet, när jag ofta kände mig kringränd av sarkasmens bestar, var det enormt för mig att läsa en författare som såg – utan att banalisera, skämta bort eller håna – de olyckliga, de som bär skuld och de som tuggar och gnager på andras skuld. Och de fattiga. I Birgitta Trotzigs böcker är det de mest övergivna, barskrapade, utblottade och förtvivlade som åtminstone i någon mån kommer nära sanningen. Om de inte hinner ta sitt liv först, eller mörda någon annan. Hon reflekterade själv över hur olika människor utan särskild bildning – alltså som mitt sjuttonåriga jag – kunde drabbas av hennes böcker. Då återvände hon till tanken om ett kollektivt undermedvetet:
”Kanske det är så, tänker jag ibland, att det inte finns den sortens individuellt jag, men däremot ett slags gemensamt medvetande? Detta slår mig ibland när jag plötsligt möter för mig okända läsare av mina böcker, fantastiska läsare från de mest oväntade håll i samhället, som är mycket extatiska över upplevelser de hittat eller återfunnit i mina böcker. De upplever, förstår jag, mina böcker som ett slags framkallningsbad där egna inre upplevelser och bilder tar tydligare form. Och för den sortens upplevelser går ingen intellektuell gräns. Det är uppenbart att man inte måste vara bildad på något särskilt sätt för att uppleva mina böcker, fast kritiken ibland menat det.”
Trotzigs projekt, såsom jag uppfattade det då, handlade inte främst om att erkänna att livet har sina mörka stunder. Det hon gjorde var att uttrycka den inre dimensionen av tillvaron, ge den ett språk. Ge förtvivlan och brustenhet och ondska ett annat språk än samhällsapparatens torra termbank. Faktiskt påminde hennes språk mer om fraseringen i den melankoliska musik jag tog min tillflykt till vid denna tid: tyngda amerikanska soulsångerskor som gestaltade dytillvaron med lika kraftiga som spruckna röster.
Vad säger det om vårt samhälle när alla själens verkliga och overkliga språng, fastnaden, hål och djup sammanklumpas i byråkrattermen ”psykisk ohälsa”? En diagnos – ett annat modeord – att åtgärda med lämpliga tabletter. Jag vet att medicinering ibland är nödvändig, att den har räddat många liv, men när en tiondel av befolkningen använder psykofarmaka kan man undra om någon försöker medicinera bort våra själar.
Och jag undrar om inte en hel del av de tonåringar som vantrivs i vår tid riskerar att tro att det Trotzig kallar själ är något slags åkomma, ett personligt fel, en avvikelse. Vår samtid tycks fullkomligt besatt av så kallad ”artificiell intelligens” och vad sådan kan eller eventuellt skulle kunna åstadkomma, och samtidigt flagrant ointresserad av vad det är att vara människa, att vara djur, ett mänskligt djur med kropp, själ och ande. En vild varelse. Vem lär dagens unga att de rymmer bottenlösa djup, valv bakom valv? Vem visar dem att den vrede och det äckel som vi vänder mot oss själva när vi inte fungerar som de produkter, maskiner, robotar världen vill ha oss till kan vändas till skaparkraft och knivskarp kritik, till solidaritet och till ursinniga böner som spränger murar och förenar oss.
Birgitta Trotzig använde språket för att återbörda värdigheten åt upplevelsen att befinna sig i djupaste mörker. Så kunde hennes romaner bli, som hon säger, ett framkallningsbad som ger form, grepp, konturer åt de upplevelser som kanske inte går att formulera på egen hand, och som samtidigt ingen nästan någonsin vill dela med en.
Språkets svårigheter och möjligheter
Under hela tjugoårsåldern var tidigare nämnda Ett landskap och essäsamlingen Jaget och världen viktiga för mig. Bonnier hade satt ihop dessa verk – ursprungligen utgivna med många års mellanrum (1959 respektive 1977) – i en pocket som jag hittade på tågstationen och bar med mig i många år. Vissa formuleringar fastnade. Som den här:
”Jag skulle nästan vilja säga, åtminstone gäller det mig själv – att man blir författare, arbetare med ord, inte på grund av någon ovanlig verbal lätthet utan verkligen på grund av uttryckssvårigheter. Man upplever språksvårigheten som ett slags existensvillkor: man är ständigt i språkets själva begynnelse och upplever utan uppehåll hur hotat det är, hur hotad man själv som psykisk person när det löser upp sig, hur man å andra sidan tycker sig finna och uppleva sin existens bekräftad och på något sätt fasthållen i och genom själva det språkliga uttrycket.”
Detta kände jag alltså igen mig i, och det var förbluffande att läsa att någon som jag upplevde hade språket helt i sin hand – jag minns att jag använde den bilden, hur hon höll språket i ett stadigt grepp – att också hon hade denna erfarenhet av språkförlust.
Birgitta Trotzig avskydde det språk som rinner ur oss utan att vi tänker på det. Skrivandet var för henne en kamp mot det vanliga oreflekterade språket, i vilket hon hörde en omänsklig ingenjörsanda. ”Det moderna snacket – ’åtgärdar’, ’nyproduktioner’ – ligger som ett vadderat tomrum omkring en”, sade hon i intervjun från 1982, och beskrev ”en mardrömskänsla av att ingenting någonsin kan bli sant om man inte går ner till rötterna och spränger det där normalspråket”. Här inspirerades hon av de ryska formalisterna och deras tal om automatiserat och avautomatiserat språk. Hon ville bort från det slentrianmässiga, mekaniska, ta spjärn och streta emot för att hitta ett innerligare, ärligare språk.
Men ett par år efter det att jag tillfrisknat från depressionen började jag läsa språkvetenskap och upptäckte en helt annan syn på språket. Här betraktades det vanliga språket med fascination; forskarna såg där något som fungerade, något som oftast blev rätt, utan att vi tänkte på det. Det är som en enda varm sällskapsdans vars givna rörelser räddar oss undan ständiga krockar. Bland de inriktningar jag blev mest förtjust i fanns samtalsanalysen, Conversation Analysis. Genom att spela in, lyssna extremt långsamt och samtidigt mycket noga och precist transkribera varje liten utandning i ett autentiskt samtal studerade samtalsanalytikerna hur vi i små, små omedvetna partiklar och tvekljud visar artighet och räddar varandras ansikten, hur vi föregriper varandras respons för att nå våra egna mål utan att förolämpa varandra. Ett intensivt, omedvetet och outtalat språkande som jag också uppfattade ett fredsarbete i. Det kändes hoppfullt att se hur vi med hmm och eeh och inlindade grammatiska konstruktioner hela tiden bemödar oss att inte göra varandra illa och orsaka onödiga konflikter.
Här uppstod en spänning. Jag kände igen mig i Trotzigs misstro mot språket, den speglade min erfarenhet. Men språkvetenskapen visade mig något annat: att vardagsspråket inte bara är makt och tvång och hopplösa burar. Det är också något vackert. Det är vårt sätt att bli till – i och för gemenskap, relationer, samförstånd. Sedan jag hittade till den norska litteraturvetaren Toril Moi, verksam vid Duke University, och hennes språkkritik, föredrar jag den och finner den mer precis än Trotzigs: det problematiska språket för Moi är experternas språk, som hon menar ofta döljer mer än det förklarar. Det Moi efterfrågar är ett vardagsnära och uppmärksamt språk.
I den här texten har jag nästan bara citerat Trotzigs uttalanden om sitt eget skrivande. Hade jag i stället utgått från hennes dikter eller romaner hade nog analysen sett annorlunda ut. Men jag vill avsluta med några rader om romanen De utsatta från 1957, som utspelas i 1600-talets Skåne. Precis som den senare Dykungens dotter skildrar De utsatta en hastig samhällsomvandling och ett mänskligt offer. Huvudperson i denna berättelse är prästen Isak Graa. Som alla personer i boken har han ont och gott i sig, men när han inte begriper att svenskarna övertagit landet och det danska språket blivit straffbart, att det nu gäller att lisma ordentligt inför den nya överheten, tycks han få ta på sig hela landsändans skuld. Isak Graa avsätts som präst och fråntas allt han äger, inklusive kläderna på kroppen. Han stryker omkring som en gathund på vägarna och bevittnar bland annat hur ett lika fattigt barn blir uppätet av vargar.
Trotzig beskriver våndan hos hans vuxne son, som själv till sist vinner biskopens gunst och får en position inom kyrkan när han utlämnar sin far. Här begrundar han sin fars många synder, inte minst mot den nu sedan länge döda modern, som födde många barn men bara fick behålla två:
”Sonen tänkte: han behandlade henne illa den ständigt sörjande, den ständigt svällande, han talade till henne som till ett tjänstehjon, inför drängarna kallade han henne hynda och hundkäring.
Allt ont tänkte han på. Det blev mycket, det blev mera, det växte och svällde.
Men allt sådant hade också andra, alla andra, begått: det satt i människans benmärg att göra sådant ont, ingen gick fri. Det var smittan och det synliga såret – så levde människan med lemmarna svaga av sitt sårs utgjutningar, såret som djuret slickar och slickar för att lindra svedan i det, och det läks inte: vem kan av egen kraft läka ett sår han bär.”
Ja, kanske låter detta något augustinskt-lutherskt? Eller Psaltaren-depressivt? Realistiskt? I sista akten har de vuxna barnen i tysthet betalat för en plats åt Isak Graa på dårhuset, där han sitter fastkedjad vid väggen. Först på bokens sista sida sker en sorts försoning, omärkbar för omgivningen men ändå tydlig för läsaren och honom själv.
Det har varit speciellt att läsa om De utsatta under Ukrainakriget. Likt Isak Graa och hans omgivning förväntas i dag invånarna i de ukrainska gränsområdena sätta nationens intressen före sina egna, lämna sina hem och dra en knivskarp gräns mellan ukrainskt och ryskt. Dessa ömsesidigt uteslutande kategorier som vi kanske påstår oss ifrågasätta men ändå ständigt reproducerar – i vårt kollektiva undermedvetna, om man så vill – och plockar fram när det passar oss. Återigen blir Trotzigs språk den framkallningsvätska som får de smärtsamma, skamliga upplevelser vi delar att framträda klart och tydligt.
Referenser
Krzysztof Bak: ”Mot ett bredare arketextualitetsbegrepp: Den augustinsk-lutherska diskurstypen i Birgitta Trotzigs Dykungens dotter”. Acta Universitatis Carolinae. Philologica. Vol. 2021:1, s. 9–36.
Toril Moi: Revolution of the ordinary: literary studies after Wittgenstein, Austin, and Cavell. University of Chicago Press 2017.
Toril Moi: Språk och uppmärksamhet. Övers. Alva Dahl. Faethon 2017.
Agneta Pleijel: ”Människan, skapelsen, skapandet: ett samtal med Birgitta Trotzig” i Ord & bild 2011:3. Ursprungligen publicerad i Ord & bild 1982:1.
”Astri Birgitta Trotzig”, www.skbl.se/sv/artikel/BirgittaTrotzig, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Carin Franzén), hämtad 2023-05-23.
Författarinna i dag: Birgitta Trotzig. SVT 1 1985-06-11.
Birgitta Trotzig: De utsatta. Bonnier 1957.
Birgitta Trotzig: Ett landskap/Jaget och världen. Bonnier 2008 (1959/1977).
Birgitta Trotzig: Utkast och förslag. Bonnier 1982.
Maciej Zaremba, ”Jag går i vilka kyrkor jag vill”. Dagens Nyheter 1998-12-20.
Alva Dahl är fil. dr i nordiska språk vid Uppsala universitet, författare och översättare.
Ur Signum nr 6/2023, s. 21–27.