av LOVISA BERGDAHL
Hur det står till med kärleken i vår senkapitalistiska tid? Det är huvudfrågan i Den rödaste rosen slår ut, Liv Strömquists senaste seriealbum som både är en skarp analys och en tankeväckande kritik av en samtid där den romantiska, andliga och mystika synen på kärlek tycks vara ute och där kärlek i allt större utsträckning beskrivs i termer av biologiska processer och ekonomiska transaktioner. På sitt eget träffsäkra, chosefria och ofta mycket humoristiska sätt ställer Liv Strömquist läsaren inför en mängd intressanta frågor. Har vi förlorat förmågan att älska eftersom vi behandlar varandra som konsumtionsvaror? Är vi så narcissistiska och självupptagna att vi blivit rädda för den andres annanhet och därför reducerar det unika och från mig avvikande i den människa vi möter till likhet och utbytbarhet? Har vi blivit mer upptagna av att bli älskade, lajkade och gillade än att älska, lajka och gilla? Gör livet på Tinder och andra dejtingsajter att vi mestadels söker kärlek i självbekräftande syfte? Undviker vi att binda oss eftersom vi tror att det bakom nästa swajp kan dyka upp någon annan och någon bättre?
Boken inleds med att framställa skådespelaren Leonardo Di Caprio som en ljummen spisplatta som aldrig får vattnet att koka. Han ”blir ihop” och ”gör slut”, ”blir ihop” (igen) och ”gör slut” (igen), och det spelar honom egentligen inte så stor roll vilket. Dejtandet är både friktionsfritt och krasst. Den ena baddräktsmodellen avlöser den andra, och alla separationer sker i vänskap och samförstånd därför att saken är denna: Leonardo har förlorat förmågan att bli kär. Han känner ingenting!
Leonardo är dock inte ensam om att vara ljummen inför kärleken. Nej, han är tidstypisk. ”Vi är alla Leonardo”, skriver Strömquist, därför att någonting verkar ha hänt i vår tid med själva förmågan att bli kär. Att kunna ”falla för någon” och att liksom bli satt ur spel av kärleken tycks bli alltmer sällsynt och frågan är varför. Varför har ”känslan att bli kär” gått förlorad?
Strömquist är folkbildare, poddare, satiriker och serietecknare, och det hon presenterar i sin senaste bok är en vass, djupsinnig och kärleksfull (!) analys över varför det har blivit som det har blivit med kärleken. Till stöd för sina fem teorier anför hon ett antal tänkare, från antiken till våra dagar, men främst lutar hon sig mot den marockanska sociologen Eva Illouz, verksam vid Hebrew University i Jerusalem, och den sydkoreanska filosofen Byung-Chul Han.
En av teorierna Strömquist anför som svar på sin fråga är Max Webers klassiska sekulariseringsteori. ”Det rationella valets uppsving” har gjort oss alltför rationellt kalkylerande för att kärlek alls ska kunna uppstå. Vi vänder oss till experterna för att hitta handfasta strategier för att ”fixa kärleken” och vi förklarar, legitimerar och försvarar våra kärleksrelationer – inför oss själva och för varandra – som vore de föremål för vetenskapliga undersökningar. I den meningen, menar Strömquist, har vi inte alls kommit bort från resonemangsäktenskapen. Tvärtom. Vi är mer kyligt resonerande och analyserande än någonsin vilket gör att varken magin eller känslan av att det finns någon högre mening med kärleken infinner sig.
En annan teori som anförs handlar om dödens plats och betydelse i vår kultursfär. Strömquist prövar tanken, med hjälp av Eric Fromm, Søren Kierkegaard och den sufiska poeten Rumi, att vi är dåliga på kärlek eftersom vi är dåliga på att dö. Ja ”pissdåliga” faktiskt. Vi skyr döden, eftersom den innebär ett uppgivande av självet och i överförd mening förutsätter kärleken samma sak – ett absolut slut, ett slags språng över de många (andra) famnar jag skulle kunna hamna hos, och vi räds kärleken eftersom vi räds det oundvikliga och oåterkalleliga val som valet att älska någon annan verkligen innebär.
En verkligt intressant passage i boken handlar om ’manlighetens kris’ och hur könsrollerna har förändrats i relation till tvåsamheten under de senaste två hundra åren. Om det under artonhundratalet var manligt att vara känslomässigt uttrycksfull och nästan demonstrativt vilja ge prov på sin förmåga att avge och hålla löften på kärlekens område, så är det snarare motsatsen som är samtidens manlighetsideal. I dag väljer männen att hålla inne med sina känslor, medan det omvända gäller för kvinnorna. Med moderniteten och feminismen har männens makt försvagats och urholkats, menar Strömquist. Från att männen traditionellt hade makten både på jobbet, i hemmet och i de sociala sammanslutningarna utanför hemmet, så delas den makten nu med kvinnorna och mannen har ingen självklar status inom någon av dessa arenor. Mannens makt ligger i dag i stället inom sexualitetens område. Det är här mannen kan markera sin obundenhet och sin auktoritet, något som i heterosexuella relationer medför, att mannen gör sig känslomässigt sval (läs: Leonardo Di Caprio). Det blir då kvinnans roll att vara sexuellt och känslomässigt pådrivande. Om det under artonhundratalet i första hand var mannen som var pådrivande i att skaffa barn och bilda familj (för att säkra traditionens och släktens fortlevnad), så har denna roll i dag övertagits av kvinnorna. Samtidigt leder mannens emotionella distans till att kvinnan blir rädd för att förlora honom om hon alltför tydligt visar att hon vill ha barn med honom. Det är ett invecklat spel, och eftersom männens beteende fortfarande har högre status så väljer kvinnorna ofta att efterlikna männens distansfullhet. Resultatet, menar Strömquist, blir att vi alla blir lika ljumma inför kärleken. Båda könen hamnar i ett slags kärlekens Antarktis där, som man säger, inga barn blir gjorda eftersom både mannen och kvinnan håller inne med sina egentliga känslor.
Det är något katolskt över Liv Strömquists syn på kärlek. Det hon föreslår som recept för hur kärlekens magi ska kunna återuppstå är just ett slags ritualiserad återförtrollning av vardagslivet. Man måste bete sig, skriver hon, som ”två stycken påvar i en privat kyrka”. Man måste celebrera, fira, minnas och repetera alla de små ord, gester och symboliska saker som bygger upp det gemensamma livet och som gör att den andra personen framträder som den helt unika person som den är. För att kunna upprätthålla (den irrationella) tron på att det är just vi två måste man leva, avslutar hon, ”som att man har en livslång tjänstgöring i ett kloster”. Så den person som tänker sig att det religiösa livet är väsensskilt från ett liv i tvåsamhet, den borde tänka om. Den personen, och många andra, borde läsa Den rödaste rosen slår ut.
Lovisa Bergdahl är docent i pedagogik vid Södertörns högskola.
Ur Signum nr 2/2020, s. 61–63.