av MAGNUS NYMAN
Jag har under den senaste tiden läst två böcker om reformationstiden i Norden. De kompletterar varandra. I den första, Reformationen i två riken, skildrar en grupp forskare i en första del reformationens historiografi, hur äldre och nyare forskning i Sverige och Danmark beskrivit fenomenet. I en andra del följer några essäer som fokuserat enskilda händelser och attityder av intresse under processen. Bland de historiografiska framställningarna är inte minst Martin Berntsons kapitel ”Reformationen som kyrkohistoriskt problem i Sverige” betydelsefullt, men hans begränsning till en strikt kyrkohistorisk översikt mörklägger en del viktiga arbeten av bland annat litteraturvetare, historiker och idéhistoriker (så Henrik Sandblads och Kurt Johannessons insatser). Men även med denna randanmärkning är kapitlet nyttig läsning. Morten Fink-Jensens motsvarande historiografiska översikt över reformationsbegreppet i dansk forskning är bredare eftersom både kyrkohistoria och historia täcks in, det lutherska perspektivet är dock än mer i fokus. Med rätta påpekar Kajsa Brilkman i ett av bokens kapitel att Luther fortfarande har ”en starkare ställning i ett danskt historiemedvetande”.
Bland de vittfamnande fallstudierna fäste jag mig vid Per Stobaeus spännande skildring av några personers reservationer inför lutherdomen, inte minst en dominikanprior i Lübeck som i brev till Gustav Vasa (som han tydligen lärt känna under dennes tid i staden) varnar honom för Luther. Likaså är vad som hände i en östgötsk socken inför ”nyheterna” från riksdagen i Västerås 1527 av intresse, ett tungt argument bland sockenborna i Fornåsa socken var: ”Vi veta icke ännu vadan vädret vill blåsa” – saker kunde komma att ändras, detta ledde till en avvaktande attityd. Stobaeus påpekar även med rätta att det länge fanns tre konkurrenter om ärkebiskopsstolen i Uppsala: den vigde ärkebiskopen Gustav Trolle, den apostoliske nuntien (och senare exilärkebiskopen) Johannes Magnus och den 1531 utan påvligt tillstånd vigde reformsympatisören Laurentius Petri. Allt kunde ha utvecklat sig annorlunda beroende på vem av dessa som slutgiltigt tog hem segern. De tre ärkebiskoparna var lärda, humanistiskt bildade, med olika politisk (och religiös) inriktning. Den danska situationen var också trasslig, kring ärkebiskopsstolen i Lund var läget lika komplicerat. I både Uppsala och Lund var domkapitlen länge försvarare av den gamla tron. Mångtydighet är ett ord som kan beskriva hur skeendet utvecklas.
Likaså är Laura Katrine Skinnebach resonemang intressant om hur familjen Rosenkrantz i Hornslet, Danmark, använde samma materiella former, liksom bild- och symbolvärld (varför inte en rosenkrans för familjen Rosenkranz?) runt gravskick före, under och efter reformationen. Kontinuitet i seder och bruk snarare än plötsliga brott pekar hennes intressanta studie på.
Boken är nyttig för den som vill få en översikt över forskningsläget vad gäller reformationshistoria i Sverige och Danmark. Dock finns det några frågetecken i mitt bakhuvud. Hur kan man i dag skriva en bok som bara behandlar två av de fyra (eller fem om Island räknas separat) riken som ingick i den nordiska unionen? Och efter unionsupplösningen – som inte var särskilt stabil före 1530-talet – uppstod det två block: Sverige-Finland och Danmark-Norge (med Island, Grönland och öarna i Nordsjön). Borde inte forskare från hela Norden ha inbjudits att delta? Nu nämns Schleswig-Holstein (vilket är utmärkt) men inte Finland, Norge eller Island (vilket är trist). Här tycks Centrum för Öresundsstudier, det nätverk som stimulerar forskning kring frågor relevanta för Öresundsregionen, ha skapat begränsningar som inte är riktigt försvarbara ur ett helhetsperspektiv. Gissningsvis håller de medverkande med mig om detta. Det sägs ofta att såväl Finland som Norge (Island inkluderat) bevarade mer av katolska seder och bruk än vad Danmark och Sverige gjorde, i vart fall skulle en historiografisk översikt (som inte bara behandlade ämnet kyrkohistoria) i kombination med fallstudier vara motiverad. Att nestorn bland reformationshistoriker i Norden Oskar Garstein inte finns med i namnregister eller knappt i övrig framställning visar kanske att bokens bidragsgivare med ”reformationen” (i bestämd form) syftar på dess lutherska varianter, vilket naturligtvis är legitimt, men detta kunde ha sagts tydligare.
Reformasjon uten folk av Henning Laugerud, kan därför vara ett gott komplement. Som (den lite provocerande) titeln antyder har vi nu fått en omfångsrik bok som behandlar reformationen i Norge. Författaren menar – och belägger det med många argument och källor – att få norrmän önskade den lutherska reformationen. Landet vann knappast på religionsbytet, snarare gällde motsatsen: kontrollen hamnade i Köpenhamn när det katolska riksrådet upplöstes, det var knappast en fördel att kyrkans ägodelar överfördes till dansk kunglig kontroll, inte heller att den inhemska adeln reducerades och att lärda centra som klostren upplöstes. Den lutherska tankevärlden var, menar författaren, okänd och inte efterfrågad av särskilt många. Det var alltså inte konstigt att protesterna och motståndet mot de nya tankarna var omfattande och fortsatte under lång tid.
Reformationen i Norge genomfördes 1536–1537 som ett danskt projekt, från och med nu skulle undersåtarna i de båda länderna bekänna sig till den evangeliska tron. Det tog tid innan de nya tankarna blev accepterade av en majoritet. Motståndet mot de nya idéerna kom såväl från folkdjupet som från den inhemska eliten. Ärkebiskop Olav Engelbrektsson av Nidaros/Trondheim var inledningsvis en ledande gestalt i kampen mot allt detta nya.
Författaren, som är konst- och kulturhistoriker vid universitetet i Bergen, betonar att den propagandistiska historieskrivningen efter reformationen haft en tendens att skönmåla processen. Han skriver att denna historiografiska tradition förts vidare till våra dagar. Repressionen mot och disciplineringen av befolkningen har ofta ”glömts”, likaså kyrkans aktiva kamp mot reformationen, för att inte tala om folkets långa motstånd – allt detta har förtigits eller marginaliserats. Nästan alla kyrkohistoriker i de nordiska länderna har fram till våra dagar varit bekännande lutheraner (i någon mening) men har väl sällan eller aldrig legat vakna och våndats över om detta faktum kan ha påverkat deras historiska omdöme. Att stora personligheter i äldre tid fokuserades oavsett hur isolerade de stod i sin samtid, män (vanligen) som gestaltade ”anden”, ”livskraften” och liknande, även detta bidrog till att ”de många” glömdes. Påstådda framsteg och ”utveckling” var givna storheter, nationella ramar likaså. Det förmoderna och ”magiska” i reformerna doldes och det livskraftiga lyftes fram. Luthers rekommendationer av masslakt av bönder eller judepogromer, tonades ned och förklarades med hjälp av ”tidsandan”. Allt detta och mycket annat kan bidra till att i någon mån förklara den nästan fram till i dag så enhetligt lutherskt färgade reformationsforskningen.
Den som vill veta mer om Norge under reformationen rekommenderas att inhandla boken, som är på en relativt lättläst norska. Vi får bland många även möta två martyrer som bränns på bål, en kvinna som fängslas och får huden sönderpiskad efter att ha fått en Maria-uppenbarelse, vi hör talas om pilgrimsvandringar och heliga källor, vi kommer i kontakt med underjordiska katolska präster, spännande komplotter, landsflyktiga katoliker och naturligtvis den överallt närvarande norsk-svenske jesuiten Lars Nielsen.
Själv fastnade jag för den kuriösa berättelsen om ett holländskt fartyg som år 1643 kapades av en spansk örlogsman och fördes till närmaste hamn. Efter tidens brutala sätt blev sjömännen förhörda av inkvisitionen. Det visade sig att två av dem var norrmän, Johann Bakke och Johan Romås, båda från Bergen. Förhörsledaren utgick från att de var lutheraner, men nej: de två uppgav att de döpts och uppfostrats katolskt i Norge långt efter reformationen, och efter ett antal kontrollfrågor blev de trodda. Sjömännen hävdade att två av kyrkorna i Bergen under deras uppväxt fortfarande var katolska. Johan Romås såg sig fortfarande som katolik, Bakke hade övergått till kalvinismen. Kanske bluffade de? Eller blev de missförstådda? Vi vet att det på andra håll fanns katolskt sinnade präster som fortsatte att arbeta inom den nu lutherska kyrkan. Men om Bergen tiger källorna. Om inte annat blev de två sjömännen trodda, vilket tyder på att i vart fall inkvisitionen litade på dem. Det var alltså fullt möjligt att i vart fall i Spanien mena att Bergen under ytan ännu vid 1600-talets mitt (nog) var en katolsk stad. Tänkvärt!
Magnus Nyman är professor emeritus i idé och lärdomshistoria vid Uppsala universitet och katolsk präst.
Ur Signum nr 2/2020, s. 59–61.