Leszek Kolakowski och frågan om Gud

För de flesta tänkare är frågorna viktigare än svaren. Den polske filosofen Leszek Kolakowski (1927–2009) hörde emellertid inte riktigt till dem som såg saken så. Naturligtvis ställde han en filosofisk fråga när han ansåg den vara viktig, men han ställde den då framför allt därför att han närde ett hopp om att faktiskt kunna finna ett svar. Han ville – och han hävdade att detta bör karakterisera varje seriös tänkare – till slut komma fram till sanningen, eftersom han trodde, att denna verkligen existerar. Bedräglig är samtidigt, enligt honom, övertygelsen att man i filosofin kan erhålla några definitiva svar, trots att man mödosamt söker efter sådana. ”Som i nästan allt som jag har skrivit under de senaste dryga tio åren kan jag inte i de viktigaste frågorna komma fram till definitiva slutsatser, och jag stöter ständigt på besvär, som man måste undvika genom en klumpig och bortflyende formulering ’å ena sidan … men å andra sidan’. Det beror kanske på opasslighet eller snarare ofullkomlighet i författarens intellekt, fast kanske snarare på opasslighet i själva existensen.”

För Kolakowski flyr inte filosofin från livet, nej tvärtom: den är djupt rotad däri. Därför är dess uppgift att för människan avslöja möjliga sidor och förgreningar av mänsklig inskränkthet. Filosofen Kolakowski intresserade sig för en hel palett av skiftande frågor, även om fundamentala frågor stod honom särskilt nära, såsom frågor om det onda, om lidandet, om sanningen, och kanske till slut den viktigaste, frågan om det som religioner kallar Gud. Varför då just dessa frågor? Jo, eftersom de enligt hans uppfattning är eviga problem, som de flesta människor ända från början har sysslat med. Kolakowski hade förtroende för ”den stora filosofin”, som inte fråntar förnuftet rätten att fråga om en verklighet som sträcker sig bortom det vi kan se med våra ögon. Samtidigt vet var och en som läst åtminstone ett fragment av hans publikationer, som lyssnat till hans föredrag eller tv-framträdanden, att han alltid gav prov på en ovanlig grad av ödmjukhet då han försökte komma fram till sanningen, medveten om att det mänskliga språket inte är i stånd att slutgiltigt fånga det Absolutas hemlighet, eller att benämna och innesluta det i en förpackning.

Från materialistisk marxist till bekännelselös kristen

Kort efter andra världskriget, då Kolakowski var student och sysslade med filosofi, hängav han sig helt och hållet åt den marxistiska doktrinen. Han blev en fanatisk stalinistisk propagandist, intelligent, men han använde ett språk som definitivt var ideologiskt. Även om han då karakteriserades av en antikatolsk aggression, var ändå frågan om religion inte helt främmande för honom. Redan från unga år var han intresserad av religiösa texter, särskilt inom buddismen och hinduismen. I hans världsåskådning kom det till en vändpunkt efter Chrusjtjovs berömda framträdande 1956, som öppnade vägen för en reform av socialismen. Kolakowski anslöt sig till reformatorerna och klandrade öppet stalinismens urspårningar. Först efter flera år kom han till slutsatsen att roten till detta onda skall sökas i själva den marxistiska doktrinen.

Även om Kolakowski sedan 1956 i Polen betraktades som en socialismens fiende, stod han fortfarande i opposition till katolicismen. Desto mera gjorde han alla sina kolleger förbluffade, både från kommunistpartiet och från den katolska oppositionen, då han i en essä om Kristus skrev: ”Jesu Kristi person och lära kan inte undanröjas från vår kultur, inte heller annulleras, om denna kultur fortsättningsvis skall existera och vara kreativ.” Detta följdes sedan av en period präglad av mycket djupgående intellektuella förändringar i Kolakowskis filosofiska tänkande. I den kort därefter utgivna boken Swiadomosc religijna i wiez koscielna. Studia nad chrzescijanstwem bezwyznaniowym siedemnastego wieku (Det religiösa medvetandet och det kyrkliga bandet. En studie över 1600-talets konfessionslösa kristendom) börjar han se välvilligt på religionen och då särskilt intressera sig för mystiken inom kristenheten i väst. I ett annat verk, Filozofia pozytywistyczna. Od Hume’a do Ko?a Wiedenskiego (Positivistisk filosofi. Från Hume till Wienkretsen), avvisar han scientismen – en filosofisk riktning som bygger hela sitt tänkande enbart på exakta vetenskaper, naturvetenskaper. Dessa tankar byggde han därefter ut i boken Obecnosc mitu (Mytens närvaro). Där försöker han övertyga läsaren om att människan aldrig kan bli tillfredsställd med den materiella världen, eller den värld som människan med vetenskapernas hjälp bygger upp för sig själv. Varför? Därför att frågan om värdena och deras ursprung förr eller senare dyker upp, ett problem som vetenskapen inte är i stånd att ge ett uttömmande svar på. Eller, om man formulerar det på ett annat sätt; det dyker i människan upp ett sökande efter en Mening. Detta kallade Kolakowski i sin bok ”ett sökande efter myten”. Han försvarade således inställningen att det existerar en omistlig dimension i den mänskliga existensen, där människan alltid söker sanningen, det goda, det sköna. Det är värden som man inte kan få fram ur det som vetenskapen sysslar med.

Världen och tiden

Kolakowski såg således inte enbart rationalistiskt på världen. Naturligtvis gav han dem rätt som hävdade att allt skall förgås, att inget spår efter oss blir kvar, vare sig efter det onda eller goda som vi gör. Men den mänskliga erfarenhetens värld var för Kolakowski inte någon definitiv verklighet. Han trodde att vår erfarenhets värld är en uppenbarelse av Andens värld. Med andra ord: förutom den dagliga erfarenhetens värld existerar en osynlig värld. Vad stödde han då tron på Andens värld på? På en fundamental mänsklig intuition. Det är just denna intuition som alla religioner kringgärdar med en mångfald olika dogmer och myter, vilkas innehåll är beroende av kulturella variabler. Och därför, för såväl Kolakowski som för hjälten i Mästaren och Margerita, brinner inte manuskripten, inte ens om elden har förtärt dem. Allt som skapats av oss förgås alltså inte på ett slutgiltigt sätt, och kanske – en gång, på något sätt – kommer detta att bli uppenbart.

Här dyker tidens hemlighet upp, den tid som för filosofer, inte bara för Bergson, förblir en grundläggande fråga och som samtidigt är en särskilt plågsam fråga: Är tiden verklig? Man skulle kunna fråga: om nu ingenting förgås, förgås då inte heller vi? Kolakowski skulle besvara frågan jakande, även om han gjorde förbehållet att han inte skulle vara i stånd att förklara på vilket sätt vi är odödliga. Utifrån denna fråga om hur man kan uppfatta tiden och den mänskliga erfarenheten tar filosofen Kolakowski avstånd från ateistiska och materialistiska tänkare, som fortsätter att understödja Demokritos’ devis: ”det existerar sannerligen bara atomer och tomrum”. Påståendet, att ingenting existerar utöver materiella partiklars mållösa rörelse och att det inte finns någonting utöver den värld av erfarenhet som vi lever i, är otillräckligt för Kolakowski. Såsom lärjunge till Leibniz uppfattade han tiden som en relativ företeelse och inte en absolut verklighet, som en del av existensens kärna. Den tanke som allra bäst uttrycker intuitionen att vår erfarenhets värld inte är definitiv, är – enligt Kolakowskis uppfattning – en tanke från mystikern Pseudo-Dionysios Areopagita. Pseudo-Dionysios hävdade, att kunskapen om Gud kommer fram i ett mystiskt icke-vetande, som överhuvudtaget inte kan uttryckas i ord. Han hade en känsla av att han visste, därför att han hade kontakt med denna osynliga värld. Han visste också, att man inte på ett verkligt träffande sätt kan berätta om sådana erfarenheter. Här måste det tillläggas att den katafatiska aspekten (det som kan sägas om Gud) inte är helt frånvarande hos Dionysios, utan i själva verket behöver förstås som en förutsättning för hans apofatiska (det som inte kan sägas) och mystika teologi. (Se Andrew Louth, The Origins of the Christian Mystical Tradition, 1981, s. 154–173; Philip Sheldrake, Spirituality and History, 1995, s. 199–206.)

Den kristna mystiken var för Kolakowski något i grunden religiöst, den renaste formen av religion, befriad från politiska och psykologiska komplikationer. Det är också det enkla evangeliets kristenhet, långt från uppfinningsrika skolastiska strukturer.

Frågan om Gud och sanningen

Kolakowski, som en gång tillfrågades av Józef Czapski: ”Så hur är det egentligen: finns denne Herren Gud eller finns han inte?” och svarade med sin typiska bakslughet: ”Han finns, men … pssst, det skall man inte tala högt om”. Kolakowskis tro på en värld, en annan än vår erfarenhets värld, är förenligt med tron på Gud. Men haken ligger i att han själv aldrig uttryckte det på ett entydigt sätt, med just sådana ord. Dessutom betraktade han ordet ”Ande” som mera neutralt än ordet ”Gud”. Ordet ”Gud” förekommer i högsta grad i hans texter, men alltid såsom ett kristenhetens och alla andra religioners ord, men inte som ett ord som uttrycker hans egen tanke. Om man skall söka efter en plats för Kolakowskis tankesätt inom den kristna traditionen, så hittar vi honom hos dem som bygger på nyplatonska källor och inte vill syssla med frågor om att bevisa något eller att förklara något med hjälp av intellektuella medel. Naturligtvis såg Kolakowski meningen med religion och teologi och förnekade aldrig deras plats i kulturen. Tvärtom ansåg han att religionen är ett kulturfaktum och som sådant oundgängligt. Men samtidigt ansåg han att det som religionen talar om, det som religionen framför allt handlar om, ligger bortom språkets räckvidd. Om vi har någon tillgång till det Absoluta, så är det ändå outsägligt i vårt tal, även om vi talar aldrig så mycket om det. Kolakowski hör hemma bland mystiker och skeptiker, det vill säga bland tänkare hos vilka ett ifrågasättande av trovärdigheten i det egna vetandet om Anden samexisterar med en känsla av deltagande i Andens värld, ett slags deltagande som kan erfaras men som inte omformas till teologiskt vetande. För Kolakowski är det inte fullständigt riktigt att kalla vår tidsepok ”gudlös”, det vill säga utan Gud. Naturligtvis har Gud sedan upplysningstiden lämnat vår värld, för övrigt på vår begäran, men de har inte rätt som nästan med högmod förkunnar hans oåterkalleliga död, menar Kolakowski. Guds död är endast skenbar. Världen kan inte vara utan Gud, eftersom den fortfarande är alltför intensivt medveten om hans frånvaro. Just detta medvetande är för många en källa till oro. Den förlorade Guden har man inte lyckats ersätta med något substitut, och därför återkommer sacrum, det heliga. Gud faller inte i glömska, och därför måste alla ansträngningar att ersätta honom med något annat misslyckas. Att det inte är möjligt att glömma Gud är något som gör honom närvarande även då han förkastas.

Personligen tillhörde Kolakowski formellt inte kristenheten (han var inte döpt), men han var knuten till den kristna traditionen, till evangeliet och dess etiska budskap i Bergspredikan. Den katolska kyrkan var för honom viktig som ett nödvändigt kulturelement. Han tyckte om den katolska tridentinska liturgin, som utstrålade sacrum. Han uppskattade också institutionen med individuell bikt. Givetvis såg han en verklig fara i att prästerskapet missbrukade detta sakrament som ett instrument för maktutövning och andligt förtryck. Men så behöver det inte alls vara, enligt Kolakowski. I bikten som institution såg han en anordning, genom vilken den enskilde blir medveten om sin egen ondska. Och såsom sådan är bikten enligt hans uppfattning lämplig för vuxna människor, inte för barn.

Om Gud inte finns, är allt tillåtet

Frågan om Gud och den definitiva sanningen var för Kolakowski inte någon vidskepelse utan en uppgift för förnuftet, och därför ansåg han att den religiösa tron är ofrånkomlig i kulturen. För honom handlade det dock inte om att försöka bevisa Guds existens, eftersom något sådant på förhand är dömt att misslyckas. Tron på Guds existens kan varken förnuftsmässigt eller empiriskt styrkas. Å andra sidan kan den inte heller motbevisas, varken förnuftsmässigt eller empiriskt. För Kolakowski handlade det snarare om att religion är ett sätt för människan att acceptera sitt liv, eftersom hon tack vare religionen upptäcker värdet av såväl livet som lidandet och döden. En värld utan en sådan högre Mening är avskräckande för Kolakowski. Då faller allt ihop: moral, människans värdighet, till och med denna världs förnimbarhet. Man skulle kunna frestas att konstatera att om filosofen Kolakowski söker Gud, så gör han det liksom ifrån andra sidan. Det vill säga, om Gud inte finns, så visar sig detta i de konsekvenser som följer av det, det vill säga att allt är tillåtet. Det säger han naturligtvis i nära anknytning till det som sades av Ivan Karamazov i Dostojevskijs Bröderna Karamazov. Detta uttalande av Ivan försöker Kolakowski att styrka filosofiskt i boken Jesli Boga nie ma … O Bogu, diable i innych zmartwieniach tak zwanej filozofii religii (Om Gud inte finns … Om Gud, djävulen och andra problem i så kallad religionsfilosofi). Syftet med den boken var att visa att det bekanta uttalandet av Dostojevskij: ”om Gud inte finns, är allt tillåtet”, inte enbart är en moralisk regel utan även en kunskapsteoretisk princip. ”Det innebär”, skriver filosofen, ”att endast om man utgår från en absolut Ande är det berättigat att använda begreppet ’sanning’ och en övertygelse, att ’sanning’ kan avgöras om vårt vetande.” Med andra ord är det utan ett absolut subjekt inte berättigat att använda uttrycket ”verklig”. För att något skall vara verkligt, skriver han vidare, ”måste det finnas ett ofelbart subjekt. Detta subjekt måste också vara allvetande … Ty ingen partiell sanning kan bära en fullkomlig säkerhet, om den inte åberopar hela sanningen.” Och vidare: ”Det finns således ingen fragmentarisk sanning utan en allomfattande sanning; denna förutsätter i sin tur ett oändligt allvetande intellekt.” Eller, annorlunda uttryckt, utan Gud finns varken verklighet eller sanning. Men av detta följer det inte alls för Kolakowski att vi, då vi antar existensen av ett sådant absolut subjekt, vet var sanningen finns och hur man skall skilja den från vad som är fel. ”Själva vetskapen om Guds existens säger oss inte vad som är sant utan övertygar oss endast om att någonting finns.” I Kolakowskis epistemologi spelar Gud således – på ett oavsiktligt sätt – en tvetydig roll. Han är lika mycket ett villkor för sanningen som en garant för dess otillgänglighet för människan. Att förkasta Gud leder enligt Kolakowski inte blott till en epistemologisk nihilism utan även till en etisk nihilism. I sfären för sacrum, i motsats till profanum, sammanfaller akten att förstå med akten att tro till en enhet, och tron sammanfaller med en moralisk plikt. I begreppet sacrum förenas kunskapen om det goda med kunskapen om det verkliga. Ty Gud förenar i sig dessa två grundläggande drag: den övernaturliga lagstiftarens och den allvetandes intellekt. Värdet av sanning kan således endast härledas från religiöst fastställda normer: ”Man får påstå inte endast att moraliska bedömningar är verkliga eller falska i kategorier av religiöst varseblivande; man kan bevisa att även ett omvänt påstående kan vidmakthållas. Annorlunda uttryckt: bedömningar som säger vad som är befogat och obefogat, gott eller ont, vinner sin giltighet endast i språkkategorier för sacrum, vilket i sin tur går tillbaka på att ’om Gud inte finns, är allt tillåtet’.” För Kolakowski existerar således inte sanningen om Gud inte finns; om Gud inte finns, existerar inte heller icke ifrågasatta moraliska normer, eller annorlunda uttryckt: regler för etiskt förfarande vilka ej kan ifrågasättas. Således står vi inför valet: Gud eller moraliskt kaos; Gud eller den epistemologiska relativismens förbannelse. Man kan inte förneka att detta är en mycket kategorisk hållning: Gud, som antingen visar vägen och ger mening, eller anarki. Kolakowskis etik, som bygger på Dostojevskijs utsaga, förutsätter att moralen växer fram ur religionen, eller, om man formulerar det annorlunda, att slutgiltigt grunda moralen är möjligt endast på religiös grund. Här uppkommer förstås andra frågor: kan en människa som inte erkänner Gud, som lever utan Gud, handla moraliskt rätt? Kan föreskrifter som fastställts av mänskligt förnuft ha lika stark auktoritet (om man alls kan mäta det) som Guds lag för den troende? Har normer och moraliska skyldigheter alltid haft och har de fortfarande endast sitt ursprung i en sakral folktro?

Utan sammanfattning

Kolakowski skapade ingen systematisk filosofi om Gud. Och om man skulle frestas att sätta en etikett på hans tänkande, skulle man väl kalla hans reflektioner och tankegångar för apofatiska: när han reflekterade över Gud, visste han ständigt att Gud var större än hans tänkande. Eller annorlunda uttryckt: då han talade om Gud, visste han inte vem han talade om. Kolakowski skulle instämma i att det är lätt att tala om det gudomliga, ty detta bruk har utformats under åtskilliga sekler och tagit plats i det som ingår i vår västerländska kultur. Men en stunds eftertanke räcker för att vi tyvärr måste inse just detta: vi vet verkligen inte vad och vem vi talar om, när vi talar om Gud.

Tomas Orylski är teol.dr och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.