Den inre apan

Den inre apan
STIG OLSSON
–Några insikter om oss själva utifrån etologen Frans de Waals studier av samspel mellan apor och människor.

Den holländsk-amerikanske etologen Frans de Waal har förmodligen tillbringat större delen av sitt vuxna liv tillsammans med apor. Timme efter timme, dag efter dag, år efter år har han uppmärksamt observerat och dokumenterat det sociala spelet i apflockar. Han har noterat likheter och skillnader mellan olika arter när de leker, kivas, slåss, försonas och tröstar varandra. Han har lärt sig förstå något av deras gester och minspel, hur de skrattar, hotar, bröstar sig, vänslas eller tjurar över att ha blivit lurade. Som observant flockmedlem har han lärt sig känna igen varje enskild individ för sig och registrerar vilka som är släkt med vilka och hur de rangordnar sig. Men har också – och det är väl oundvikligt – blivit vän för livet med några schimpanser och bonoboer. Sina slutsatser som etolog har han presenterat i ett otal vetenskapliga artiklar och dessutom har han skrivit ett knappt tiotal populärvetenskapliga böcker, där han berättar om sina iakttagelser.

I de två första böckerna Chimpanzee Politics, Power and Sex among Apes (1982) och Peacemaking among Primates (1989) är det framför allt apors beteende som står i fokus, även om han gång på gång gör jämförelser med människan. I dessa böcker introducerar han det tema som han skall fortsätta att bearbeta genom åren: hur olika arter och släkten av apor har lärt sig hantera flocklivets vanskligheter, hur man kan lösa upp konflikter och försonas och hur man etablerar en praxis inom flocken om vad som är rätt och rimligt och god sed.

I sina två senaste böcker Our Inner Ape (2005) och The Age of Empathy (2009; på svenska: Empatins tidsålder, Karneval, 2011), vidareutvecklar han sitt huvudtema – flocklivets inneboende dynamik – men nu är det den mänskliga arten som står i fokus. Den underförstådda fråga han bollar med är: Hur mycket av oss själva och vårt samhälle kan vi känna igen i apors sociala beteenden och känslospel? Hans svar är: ganska mycket!

Att känna igen apan

I alla Frans de Waals böcker finns ett återkommande budskap och för att förstå det kan det vara lämpligt att ta avstamp i det synsätt han vänder sig mot och kritiserar som missvisande. I den västerländska kulturen har vi, enligt honom, varit alltför ivriga med att tydligt markera och helst vidga avståndet mellan den mänskliga arten och våra närmaste släktingar: schimpanser och bonoboer. Som om vår känsla av att vara utvalda och särskilda skulle hotas om vi inte lyckas säkerställa markörer som bevisar vår absoluta överlägsenhet.

Ty även om de flesta i dag inte har några problem med vår historiska släktskap med apor, så finns likväl ett underförstått tillägg: vi var apor, men nu är vi människor. Homo sapiens har höjt sig över sin tidigare apnatur, ungefär som i Kafkas Redogörelse framlagd för en akademi. Också de som fullt ut och med stor iver omfattar darwinism som livsåskådning (typ Dawkins) har svårt att hitta en trovärdig plats för mänskliga egenskaper inom det evolutionära standardschemat. Man drar därför en skarp gräns mellan natur och kultur. Det är kulturen som har lockat fram de moraliskt goda egenskaper vi gärna tillskriver oss själva som art, såsom generositet, omtanke om andra, altruism. Men, lägger man till, det är bara en tunn fernissa över vår råa apnatur, som är liderlig, egoistisk och våldsam och som det alltså gäller att hålla i schack. Det naturliga, biologiska är det godas motsats och därför är det angeläget att säkra gränsen mot aporna.

Det är detta dualistiska synsätt som de Waal vänder sig mot. Och hans argument är enkla, träffande och väl underbyggda genom år av studier.

För det första: det är inte så att vi för x miljoner år sedan var apor, vi är fortfarande biologiskt sett apor. En art bland andra arter av primater. Och liksom det finns både likheter och skillnader mellan arter och släkten finns det likheter och skillnader mellan oss och bonoboer, mellan bonoboer och schimpanser, mellan schimpanser och rhesusapor osv. Den biologiska världen är ett landskap där avgränsning och kontinuitet är i ständig växelverkan. Det gamla finns alltid kvar i det nya, och en viktig skiljelinje bland primater vad gäller social kompetens går mellan å ena sidan de så kallade människoaporna, dit bland andra schimpanser, bonoboer och vi själva räknas och å andra sidan svansapor med makaker, babianer och rhesusapor.

För det andra: de goda egenskaper vi gärna berömmer oss av – omtanke, medkänsla och en känsla för rättvisa – allt det finns, mer eller mindre framträdande hos oss närstående arter. Vi har så att säga utvecklat vår egen mänskliga mix av aggressivitet och empati för att hantera vårt flockliv liksom schimpanser, bonoboer, rhesusapor har utvecklat var sin mix. Men även om mixerna är artegna går de enskilda ingredienserna att spåra över artgränserna. Vårt register av basala, starka känslor är på många sätt gemensamt, och då inte bara sådant som glädje, rädsla, ilska utan också, i varierande grad, medkänsla, ånger, skam, upprördhet över orättvisa. Så vi kan känna igen oss i dem liksom de kan känna igen sig i oss. Vi har inte lämnat vår inre apnatur bakom oss.

Konkurrens – samarbete

Människan har alltså förmågan att känna igen sig i andra primaters beteenden dels därför att vi har en lång gemensam historia, dels därför att vi, sedan vi skildes åt genetiskt, har varit ställda inför samma uppgift: att etablera en hållbar balans mellan konkurrens och samarbete inom en flock. Det ger den särskilda dynamik varje art måste kunna hantera. Med denna utgångspunkt har de Waal kommit att utarbeta en holistisk eller snarare dialektisk syn på primatflocken: flocken är väsentligen en uppsättning med relationer och flockmedlemmarnas egenskaper både formar och formas av dessa relationer.

Mer konkret består en primatflock vanligen av ett antal honor med ungar. Honorna konkurrerar sinsemellan om begränsade resurser men är samtidigt beroende av varandra. En tumregel säger att ju mer sårbar en art är desto större blir flockarna. Konkurrens befrämjar emellertid aggressivitet, och för att dämpa dess skadliga effekter på sammanhållningen inom flocken är det standard att en hierarki etableras. Tillgång till knappa resurser sker då efter en i förväg uppgjord turordning. Om var och en vet sin rang behöver man inte slåss på nytt varje gång. Det kan räcka med en blick, ett grymtande, en gest som tillsägelse för att rätta in sig.

Hierarkier kan vara av olika många valörer. Hos några arter och särskilt bland svansaporna är man ganska kitslig. Minsta antydan till att bryta mot rangordningen bestraffas direkt och brutalt. Andra arter är mer toleranta eller loja till vardags. Det kan räcka att en högrankad då och då får sin position bekräftad med några ceremoniella, underdåniga bugningar. Men det finns också skillnader mellan flockar inom samma art. Den dominerande hannen eller honan kan ha olika ledarstilar och nått sin position längs olika vägar. Det tycks sällan vara fråga om rå kroppsstyrka. Ofta är det minst lika viktigt med social kompetens, att kunna det spelet och skaffa sig de rätta kontakterna.

Genom sin förtrogenhet med schimpanser och bonoboer har de Waal fått en skärva i ögat som gör att han direkt kan läsa det spel om makt och rang som pågår i mänskliga samhällen och grupper. Och han konstaterar att det är ett spel som oftast pågår bakom ryggen på dem som deltar, som om ingen vill riktigt kännas vid förhållandet. Det skulle bli pinsamt.

Om uppkomsten av hierarkier dämpar konflikter inom flockar, så kompletteras den effekten av utvecklingslinjer som förstärker samarbetet och banden mellan flockmedlemmar. Det vi hos människor kallar för vänskap och sinne för rättvisa har en lång evolutionär historia bland primaterna. Kanske börjar det redan hos svansapor (eller ännu tidigare) med uppkomsten av de första spegelneuronerna, alltså de områdena i hjärnan som gör att jag känner det du känner. Det ger en ny och direkt form av kommunikation. Skratt och gråt smittar direkt, nästan kroppsligt, och jag behöver inte veta varför du skrattar eller gråter. Spegelneuroner har spelat en stor roll vid utformningen av primatflockar.

Nästa steg i en möjlig utvecklingskedja kan vara uppkomsten av tydlig rollfördelning. Om du gråter, tröstar jag. Hos de flesta svansapor, alltså hos olika arter av makaker och babianer, tycks detta att trösta varandra vara ovanligt. Känslor smittar men man byter inte perspektiv. Hos schimpanser och bonoboer däremot är det en del av vardagen. Man tröstar den som gjort sig illa eller fått stryk. Och dessa arter tar ytterligare ett steg. Man inte bara tröstar, man kan ta reda på vad som felas den andre och försöka ställa till rätta. För dessa primater bereder det inga större svårigheter att byta perspektiv och gå in i och ut ur sig själv och andra.

Hos schimpanser och bonoboer är det också brukligt att den som kommit över något extra läckert att äta känner sig manad att dela med sig till andra. Kanske inte frivilligt men han ger ofta med sig när de andra flockas kring honom och tigger. Generositeten är emellertid selektiv. Bara de får smaka som själva brukar dela med sig, när de har hittat något. Den ogine får gå tomhänt. Lika för lika.

Sak samma gäller vid de otaliga skärmytslingar flocklivet är fullt av. Om jag ställer upp och försvarar dig mot honom, så räknar jag med ditt stöd när han nästa gång ryker på mig. Och om du inte gör det kommer jag att minnas det. Länge! Och förr eller senare skall jag ge igen. Lika för lika.

Emotionell smitta, rolltagande, medkännande och lika för lika – några steg till det som verkar vara stommen i en universell mänsklig moral, den gyllene regeln: handla mot andra som du vill att de skall handla mot dig. Och de Waals poäng är alltså att den gyllene regeln inte är unik för människan. Den har en evolutionär förhistoria och den bidrar till att utforma flocklivet också hos våra närmsta släktingar. För det krävs inget utvecklat intellekt, ingen avancerad språkförmåga för att förstå den gyllene regeln, den är fast förankrad i våra kroppar, i vårt basala känsloliv såsom det formats i vårt liv tillsammans med andra under många miljoner år.

Men bonoboer och schimpanser har utvecklat ytterligare ett sätt att balansera hotfulla spänningar i flocken: försoning och förlåtelse. Om två hannar rykt ihop i ett bråk med större eller mindre skador som följd, så sitter de ett tag var för sig och gnyr och vill bli tröstade. Men strax börjar de dras till varandra igen, gör diskreta inviter för att snart falla varandra om halsen och försonas. De pussas och kramas och putsar varandras pälsar och slickar varandras sår. Och ju våldsammare bråk, ju starkare känslomässig urladdning blir försoningen. Men om kontrahenterna är av det mer tjuriga slaget och ingen vill ta första steget, kan det hända att en äldre, förståndig hona tar den ene vid handen och leder honom till den andre. För att få slut på bråket.

Försoning, förlåtelse – bland de schimpansflockar som de Waal lärt känna har det varit ett verkningsfullt instrument för att hindra att konflikter helt går över styr. Under striden hade aggressiviteten tillfälligt satt allt flockbundet ur spel. Den andre var bara någon att frukta och skada. Med försoning och förlåtelse blir sammanhållningen återupprättad. Men när konflikter inte löses upp i en försoning är det stor risk för dödligt våld. Och sådant förekommer ju både bland schimpanser och bland människor.

Apans maningar

Biologer som skriver om människan och mänskliga samhällen blir ofta anklagade för biologism, reduktionism eller någon annan ism. En sådan förebråelse är emellertid inte befogad när det gäller Frans de Waal. Han rapporterar sina iakttagelser från de områden som är gemensamma för människan och andra primater, områden där han vistats större delen av sitt liv. Men han har också med sig ett budskap och en maning: Vi gör klokt i att lyssna på vår inre apa, därför att den finns där vare sig vi vet om det eller inte. Vare sig vi vill det eller inte.

Och om vi lyssnar på apan kan den kanske hjälpa oss att inta en något mer humoristisk hållning, när vi ser alfahannar drabba samman, måna om sin rang och makt. Vare sig de är schimpanser eller människor. Och kanske kan apan hjälpa oss att lyssna på vårt medkännande med något större uppmärksamhet; det är inte något ytligt, sentimentalt skikt som uppfostran lagt på oss och som vi lätt kan skaka av oss, det sitter i våra kroppar och har en lång biologisk historia. Och kanske kan apan göra oss observanta på vårt mått av aggressivitet; det kan vara explosivt gods, användbart ibland men bör hanteras försiktigt. Och kanske kan vår inre apa också lära oss att våga ge efter för vår djupa längtan efter och vårt behov av förlåtelse och försoning så att vi inte bygger in än mer spänningar i våra låsta hierarkiska strukturer, inre som yttre.

Men det finns en sak som apan inte kan lära oss. Allt den vet är knutet till konflikter inom flocken. Men hur hantera möten med andra, främmande flockar? Här kommer våra närmsta släktingar med helt skilda råd. Bonoboer tenderar att umgås fredligt med sina grannflockar. När deras vägar korsas ställer honorna till med något som beskrivits som en avspänd, erotisk picknick. Schimpanser däremot är krigiska. I flockarnas gränsområden patrullerar vaksamma grupper av hannar. Om de kan överrumpla någon från grannflocken sliter de honom bokstavligen i stycken. Det har rapporterats om bataljer som närmast påminner om krig.

Vad gäller människan är situationen kluven. I vår egen historia finns gott om exempel på hur vi utrotat eller förslavat dem som för oss är främmande. Folkmord och etnisk resning har följt människan i spåren. Det finns i mänsklighetens historia emellertid också många exempel på hur vi har lyckats kunna uppnå konstruktiv samverkan mellan olika kulturer och folk. Det avgörande tycks vara hur gränsen dras mellan Oss och Dem, och om all vår förmåga till medkännande stannar på den här sidan gränsen, i den egna flocken, eller om förlåtelse och försoning kan vidgas till att omfatta också De Andra. Här finns ett val att göra och det står fortfarande öppet vilken väg vi kommer att slå in på.

Stig Olsson är biolog, tidigare verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala.