Vad vet vi om Mose?

Mose har kommit att stå som en sinnebild för Gamla testamentet (GT) och judendomen. Redan i Nya testamentet (NT) ser vi tecken på detta: ”Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus” (Joh 1:17). Att kalla den judiska religionen för mosaisk och tala om mosaiska trosbekännare är inte så vanligt längre men återspeglar uppfattningen om Moses centrala betydelse – men också att han ur kristet perspektiv står för något passerat.

Vad vet vi då om Mose? Finns det några källor till hans historiska existens utöver GT? Det skulle vara önskvärt, eftersom de gammaltestamentliga texterna är både tillkomna och sammanställda långt efter den tid då Mose skulle ha levat. Kanske hade 500 år förflutit, kanske ännu mera. Dessutom vore det önskvärt med texter utanför det religiösa och etniska sammanhang som det judiska folket innebär. Kan vi över huvud veta något om Mose som historisk person?

Källproblemet

Det finns stora stycken av den antika historien där vi är beroende av en enda källa, men där ingen seriös forskning likväl ifrågasätter den historiska riktigheten, åtminstone i huvuddrag. Men dessa källor brukar vara någorlunda samtidiga och utgöras av inskrifter. Eller också är de långt senare, men återger ett historiskt händelseförlopp som inte avviker nämnvärt från vad vi annars känner till. Problemet med 2–5 Mosebok är att de innehåller en så starkt tolkad historia, dessutom en historia som innehåller åtskilliga övernaturliga inslag.

Det bör framhållas, att det inte är det övernaturliga i sig som är problemet när det gäller Moses historia. Iliaden innehåller utöver gudarnas ingripande inget som går utöver vad en krigsexpedition kan förväntas omfatta, men ändå är det mycket få som skulle vilja sätta historiciteten i Iliaden högt – och ännu mindre i Odysséen. Och Moseböckerna får på det historiska planet finna sig i att bli bedömda som all annan antik litteratur. Numera anses det i bibelvetenskapen vara självklart att Mose inte har haft något med tillkomsten av dem att göra. Själva ordet ”Mosebok” borde konsekvent ersättas av de internationella benämningarna (Genesis med flera). Det kan dock noteras att den påvliga Bibelkommissionen så sent som 1906 förklarade, att Mose skall anses som författare till de fem Moseböckerna, men att det är möjligt att delar av arbetet utfördes av sekreterare.

Egypten, Midjan

Men berättelsen om Mose innehåller ett par inslag som inte brukar återfinnas i antika texter som förhärligar grundare av folk och riken. Den bibliska hjälten har ett icke-hebreiskt namn och han förknippas med länder som ligger långt från det egna folkets område, ja, han skall inte ens ha kommit in i det utlovade landet. I antik tid var det finaste man kunde tänka sig att ett folk var autoktont, alltså alltid hade bott i det land som de nu innehade. De få undantag som finns är ofta beroende på en litterär fiktion, till exempel Vergilius bild i Aeneiden av att romarna utvandrat från Troja till Rom.

Till att börja med har Mose ett egyptiskt namn. Mose har att göra med ett egyptiskt verb som betyder ”föda” och som ingår i namn som Ramses och Totmes (Tutmosis). Det kan också märkas att Moses mor har ett namn, Jokeved (2 Mos 6:20), som är det enda förisraelitiska namn som har elementet Jo- (en kortform av det israelitiska gudsnamnet) i sig. Vidare förknippas Mose med Midjan, dit han skulle ha flytt och gift sig med en dotter till prästen i Midjan (2 Mos 3). Med tanke på den negativa bild av Midjan som annars finns i traditionen (4 Mos 25:6–18;31:1–12) kan detta inte vara ett senare påhitt.

Uttåget

Berättelsen om Moses födelse har flera paralleller i antika texter och tjänar väl närmast till att förklara hans anknytning till det egyptiska hovet. Hans huvudsakliga funktion i Egypten är annars att leda uttåget. Traditionen om uttåget ur Egypten (exodus) är så fast förankrad även i de äldsta texterna (till exempel Hosea) att det skall mycket till för att frånsäga den all historisk trovärdighet. Det har också skett mera sällan i den historisk-kritiska bibelvetenskapen. Tvärtom kan det noteras, att exodustraditionen under inflytande av befrielseteologin fått ett uppsving. Israels befrielse ur Egypten tjänar som en förebild för andras uppbrott ur förtryck och fångenskap. Det märks hos en tysk forskare som Rainer Albertz i hans magistrala Religionsgeschichte Israels, som trots en annars mycket kritisk tendens inte ifrågasätter uttågets fakticitet.

Har ett uttåg skett, bör det rimligen ha haft en ledare. Det gäller även om man inte godtar sifferuppgifterna i 2 Mos 12:37–38, enligt vilka det bör ha varit ett par miljoner som bröt upp.

Egyptisk parallell?

Men varför har inte denna dramatiska händelse lämnat några spår i den egyptiska historikrivningen? Nu brukar nederlag sällan utbroderas i förlorarnas historieskrivning, och om det var en ganska beskedlig skara som bröt upp fanns det kanske ingen anledning att nämna den. Det vi kallar egyptisk historieskrivning är också ytterst fragmentarisk och består mest av ett antal inskrifter. På en av dessa, farao Merneptahs stele som dateras till 1225, finns också det första omnämnandet i världshistorien av Israel, men problemet är att Israel här skildras som bosatt i Kanaan och besegrat av farao.

Men kanske finns det en annan möjlighet. 1988 framlade E. A. Knauf en hypotes om att Mose kan ha varit en hög egyptisk ämbetsman vid namn Beja. Förslaget har blivit känt främst genom att det tagits upp och utvecklats av den holländske forskaren J. C. de Moor.

Beja – Mose

Vid slutet av den artonde dynastin var en kanané vid namn Beja Egyptens verklige härskare. Semiter hade vid flera tillfällen tagit sig in i Egypten och fått höga befattningar. Det intressanta med Beja är att hans egyptiska namn (”Ramses är gudarnas avbild”) innehåller ett ord som går igen i namnet Mose (msj som betyder ”föda”) och att hans semitiska namn möjligen kan innehålla en kortform av det israelitiska gudsnamnet (Beja skulle då betyda genom Jahveh). Det finns ett par inskrifter som vittnar om att Beja intog en skeptisk attityd mot Egyptens gudavärld, något som de Moor tolkar som att han skulle ha varit monoteist.

Beja medverkade aktivt till att Siptah 1197 kunde bestiga tronen. På en avbildning ser man Beja sitta på tronen med den lille farao i knät. Ur ett egyptiskt perspektiv kan det endast uppfattas som en hädelse, påpekar de Moor: en utlänning på faraonernas tron!

Snart försvann Beja – om före eller efter Siptahs död är omdiskuterat. Det finns en text som antyder att han skulle ha flytt ur Egypten med ett antal anhängare. Även exodus kan någon gång beskrivas som en flykt (2 Mos 14:5).

Identifikationen av Mose och Beja kan inte sägas ha blivit accepterad. Det finns likheter, men skillnaderna är så stora att Mose tycks klara sig bättre utan detta historiska stöd. Framför allt finns det ingen antydan i GT om att Mose skulle ha fungerat som egyptisk ämbetsman (Beja kallas för ”storkansler över hela riket”, vilket snarast tyder på Josef), än mindre att han skulle ha medverkat vid en tronbestigning. Kan verkligen den senare traditionen ha förändrat så mycket i den historiska bilden?

Att Mose skildras på olika sätt i GT är en sak. Lik en magnet har han dragit till sig olika uppgifter och så till den grad kommit att dominera de fyra senare Moseböckerna, att det är mycket svårt för att inte säga omöjligt att bestämma vilken Mosebild som är den ursprungliga. De försök som har gjorts manar knappast till efterföljd. Den mycket framstående exegeten Martin Noth fann till sist endast en notis som förtjänade tilltro: Moses grav (5 Mos 34:6) – och den har ingen sett! Enligt Noth var Mose en i övrigt okänd anförare vid invandringen i Kanaan.

Mosebilder

En mera tacksam uppgift är att ta fram de olika bilder av Mose som finns utan att söka rangordna dem. På den tid då man var övertygad om hur ”källskrifterna” kunde fördelas i Moseböckerna, var detta inte omöjligt. Ett klassiskt exempel finns i von Rads gammaltestamentliga teologi, läst av generationers studenter i Lund. Enligt den äldsta källskriften, Jahvisten, var Mose en inspirerad herde för folket, enligt Elohisten en undergörare, enligt Deuteronomisten en lidande medlare och enligt Prästskriften var han helt friställd för samtal med Gud.

Vi är nu inte så säkra på att de olika bilderna kan fördelas just på detta sätt, men kvar står att Mose kan skildras i sådana kategorier. Ytterligare en roll behöver framhållas: Mose som förebedjare. Den är viktig i en så central text som 2 Mos 32:30–35 (Moses förbön vid Sinai). En exemplarisk analys av detta motiv finns i Skarabiskopen Erik Aurelius avhandling Der Fürbitter Israels.

Mose religion

Enligt GT var Mose förmedlare av en uppenbarelse från Gud. Det första tydliga exemplet på detta är berättelsen om den brinnande busken i 2 Mos 3. Vid Sinai berg framträder han entydigt som förmedlare av den gudomliga viljan, både i fråga om etiken (budorden) och kulten. Hur mycket av Moses centrala roll finns kvar i den historisk-kritiska exegetikens behandling?

Att tala om Mose som en stiftare av Israels religion är inte möjligt. Om relationen mellan patriarkernas religion, sådan den avspeglas i 1 Mosebok, och Mose finns flera teorier. En som fick särskilt fäste i Uppsala var att Mose skulle uppfattas som en som aktiverade en vilande Gud, en deus otiosus. I ”urmonoteismen” hade Israels halvnomadiska förfäder omfattat tron på en atmosfärisk höggud, som alltså aktiverades av Mose. Enligt Ivan Engnell hade Mose i traditionen tolkats i kungliga kategorier. Så också enligt den judiske filosofen Filon och den kappadokiske kyrkofadern Gregorios av Nyssas Mose liv. Den skriften kan för övrigt läsas som en sammanfattning av all äldre judisk och kristen tolkning av Moses gåtfulla gestalt.

Mystagog eller uttågsledare

Gregorios skrift har blivit en klassiker i den kristna mystikens historia. Att den historiske Mose skulle ha varit en mystagog är inte så sannolikt – men kan naturligtvis inte heller motbevisas. ”Mose” har i praktiken blivit en samlingsterm för en mängd företeelser i Israels religion, varav vissa pekar framåt mot kristendomen, andra (främst lagen) mot judendomen. Den historiske Mose kan vi knappast säga något alls om. Men om något ändå skall sägas, så får det vara att han var den som ledde uttåget ur Egypten.

Litteratur

Rainer Albertz, Religionsgeschichte Israels in alttestamentlicher Zeit (1992).

Erik Aurelius, Der Fürbitter Israels. Eine Studie zum Mosebild im Alten Testament (1988).

Johannes C. de Moor, The Rise of Yahwism. The Roots of Israelite Monotheism (1990).

Ivan Engnell, art. ”Mose”, i: Svenskt Bibliskt Uppslagsverk (2. uppl., 1963), sp. 140–151.

Gregorios av Nyssa, Mose liv. I översättning och med inledning och kommentar av Sten Hidal (1991, 2. uppl. 2011).

E. A. Knauf, Midian. Untersuchungen zur Geschichte Palästinas und Nordarabiens am Ende der 2. Jahrtausends v. Chr. (1988).

Tryggve N.?D. Mettinger, Namnet och närvaron. Gudsnamn och gudsbild i böckernas bok (1987).

Gerhard von Rad,Theologie des Alten Testaments I (4. uppl., 1962).

Roland de Vaux, The Early History of Israel. I [From the Beginnings to the Exodus and Covenant of Sinai] (1978).

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.