Lev Tolstoj – ett märkligt människoöde

Man brukar tala om de två litterära giganterna i rysk 1800-talslitteratur: Dostojevskij och Tolstoj. De två författarna är emellertid mycket olika varandra, både i stil och ämnesval, och deras biografiska omständigheter är också mycket olika. Dostojevskij kom från en fattig, lågadlig familj och hade praktiskt taget i hela sitt liv svåra ekonomiska bekymmer. Det färgar av sig på hans prosa. Han skrev under ständig press och prosan blir hektisk, eruptiv, dialogisk (polyfon är en term som man brukar använda i anslutning till Bachtins forskning om Dostojevskij) och kompositionen i hans böcker präglas delvis av att de publicerades i följetongsform. Det vimlar av personer som för ideliga samtal på de märkligaste platser. Tolstoj var greve, förmögen, satt på sitt gods Jasnaja Poljana och hade all tid i världen att fila på sina verk. Det tog honom fyra år att skriva Krig och fred (1865–1869), tre år att skriva Anna Karenina (1874–1877) och han skrev om sina romaner flera gånger, Anna Karenina inte mindre än sex gånger. En hängiven hustru skrev varje gång rent det nya manuskriptet. Hans prosa flyter fram bred och mäktig som Volga, och han lägger ner stor möda på att hitta de rätta orden. (Därvidlag kan han påminna om den franske författaren Gustave Flaubert). Visserligen vimlar det även hos Tolstoj av människor, men det är en bred, episk framställning medan Dostojevskijs romaner är dramatiska. Man kan säga, att Tolstoj fullföljer 1800-talets berättartradition, medan Dostojevskij pekar framåt mot en splittrad, ”modernistisk” berättarstil.

Om Dostojevskij, om hans liv och om hans författarskap finns mängder av litteratur, även på svenska. Om Tolstoj finns det mycket skrivet på engelska, på tyska och på franska och givetvis på ryska, men mig veterligt finns det ingen biografi på svenska, vilket är mycket besynnerligt. Det kan därför vara befogat att uppmärksamma honom, även av det skälet att det i år är 100 år sedan han avled.

Uppväxten

Lev Nikolajevitj Tolstoj föddes år 1828 på fädernegodset Jasnaja Poljana. Modern dog, då han var två år, fadern sju år senare. Två kvinnliga släktingar uppfostrade Lev och hans två äldre bröder och en yngre syster. Till det yttre förde han samma liv som andra rika ryska ynglingar med tyska och franska informatorer och omsider universitetsstudier, först i Kazan, sedan i S:t Petersburg med sikte på diplomatbanan. I sin dagbok skriver han om ”ungdomens öken” och om ensamhetskänslan och han plågas av tanken på sin egen fulhet, ”apansiktet”. Han pendlar mellan utsvävningar och längtan efter renhet. Han skriver många år senare i dagboken att djävulen uppenbarar sig på tre sätt: som spelpassion (en kamp mot den skulle kunna lyckas), som sinnlighet (en mycket svår kamp) och som fåfänga (det mest fruktansvärda av allt, en hopplös kamp). Om fåfängan skriver han att den genomsyrar hela kroppen, precis som spetälskan gör, som ett gift. ”Den fåfänga människan kan inte längre känna någon äkta glädje eller sorg, inte någon uppriktig kärlek, inte fruktan, inte förtvivlan och inte hat. För den människan som är ansatt av fåfänga är denna den största av alla olyckor – den förgiftar hela hennes tillvaro. Denna lidelse har varit pålen i köttet för mig, den har förstört de bästa åren av mitt liv och för alltid berövat mig all ungdomens friskhet, frimodighet, livsglädje och handlingskraft.” Men han gisslar också den högre societetens svagheter, tillgjordhet, förljugenhet och känsla för det passande. Han strävar efter att leva enkelt och förnuftigt på Jasnaja Poljana med bönderna och läser Rousseau. Men i Moskva och i S:t Petersburg hänger han sig åt utsvävningar med ruelse som följd.

År 1847, 19 år gammal, ärvde han Jasnaja Poljana: Han känner ansvar för de livegna bönderna och gör under fyra år naivt opraktiska försök att ”lyckliggöra” dem men stöts tillbaka av det tjockhudade, grova, lättjefulla, liderliga, misstänksamma och egoistiska hos musjiken (bonden), som han skriver i novellen ”En godsägares morgon”. Den kluvna inställningen till bönderna speglas i flera av hans romaner, inte minst i Anna Karenina, där Levin gör samma fruktlösa försök att införa modernare metoder i jordbruket och arbeta tillsammans med bönderna. Tolstoj startar också undervisning för böndernas barn, förfärdigar ABC-bok och andra läromedel och vurmar för en tvångsfri undervisning med inspiration från Rousseau, men också i de ansträngningarna blir han besviken. Han gjorde också ett utkast till ett projekt att frige de livegna bönderna (alltså före 1861). Det utkastet är bevarat. Men han stötte på motstånd från bönderna själva. I dagboken ställer han sig också frågan, om bönderna verkligen skulle klara friheten. Han är rädd för att de skulle hemfalla åt lättja och dryckenskap.

Krimkriget

För att bota sin själskris flyr han till kalmuckerna, ett boskapsskötande ryttarfolk på stäppen, och senare inträder han i armén, där hans äldre bror Nikolaj var officer. Hans inställning till kriget var lika kluven som hans inställning till bönderna. Krimkriget (1853–1856) pågick. Det går dåligt för Ryssland. I sin dagbok kritiserar Tolstoj både officerare och soldater: ”Under färden var jag tvungen att mer än någonsin övertyga mig om, att Ryssland antingen måste falla eller totalt omdanas. Allt går på tok, man hindrar inte motståndarna från att befästa sitt läger, även om detta vore ganska enkelt, vi däremot med våra underlägsna krafter och utan någon som helst utsikt att få hjälp, och med generaler som Gortsjakov, som förlorat allt förstånd, all känsla och all energi, vi bekymrar oss inte om våra befästningar utan står i stället inför motståndaren och hoppas på storm och oväder, som Nikolaj undergöraren skall sända för att fördriva fienden. Kosackerna vill plundra men inte kämpa, husarerna och ulanerna menar, att soldaternas värdighet består i alkoholtörst och laster, infanteriet återigen föredrar att stjäla och roffa åt sig pengar. Det är sorgligt ställt inom armé och stab.”

Den 30 mars 1855 fick Tolstoj befäl över den farligaste delen av försvarsavsnittet, fyra bastioner i Sevastopol. Han blev kvar där till den 15 maj. I dagboken beklagar han sig över att ingen tänkt på att det kunde bli något annat och bättre av honom än kanonmat. Han är upprörd över människors likgiltighet över det som sker. De lever sina vanliga liv, trots hemska scener med lastvagnar med uppstaplade, blodiga lik på väg till kyrkogården. Han angriper officerarna som inte bryr sig om krigets offer utan grälar på sin kalfaktor för att stövlarna är smutsiga, ”gäspar och rullar cigarretter, när en bår med en döende passerar.” Och han tillägger: ”Långvariga och djupa blir spåren i Ryssland efter Sevastopols epos, vars hjälte var det ryska folket.” Han hyllar den enkle soldaten, precis som han senare gör i Krig och fred. Men kriget är av ondo. I dagboken skriver han: ”Ni ser inte kriget i dess officiella, vackra och lysande gestalt med musik och trumvirvlar, med fladdrande fanor och generaler som tumlar sina springare, utan ni ser kriget i dess verkliga gestalt – blod, lidande och död.” Men om han nu är så negativ till kriget, varför enrollerade han sig? I dagboken rannsakar han sig själv. Han skriver att han flyr från sina skulder och sina dåliga vanor. Han erkänner också att han är ärelysten och vill ha militära utmärkelser. I boken Sevastopol skriver han bland annat: ”Varenda en av oss är en liten Napoleon, ett litet missfoster, redo att ställa till med en drabbning, döda hundratals människor bara för att få en onyttig ordensstjärna eller ett lönetillägg.”

Men även till kriget har Tolstoj en kluven inställning. Krig kan ha en förädlande inverkan på individen. Han ser också en lockelse i själva faran. Krigets vardag, samvaron med soldaterna, får honom att uthärda militärlivets vedervärdigheter. Längre fram i livet är han bara negativ och jämför krig med en naturkatastrof, det vill säga något som inte går att undvika men som är förödande.

Själskriser

I den storslagna naturen i Kaukasien, dit han kom efter Krimkriget, känner sig Tolstoj befriad från sina inre slitningar. Där uppehöll han sig i tre år, bodde mestadels i en kosackby och deltog i många drabbningar. Novellsamlingen Kosackerna (1863) speglar hans erfarenheter under dessa år.

År 1860 dog brodern Nikolaj, vilket var ett hårt slag för Tolstoj. Han tyckte att han förlorade allt, särskilt tron på det goda och nyttiga i konsten. Han reste än en gång till kalmuckerna på stäppen. Nära det elementära livet och naturen hämtade han sig igen. I dagboken skriver han att han är fylld av frid. ”Det är omöjligt att beskriva den ljuvlighet som genomströmmade mig under bönen. Jag önskade något mäktigt, något skönt, men vad det var förmådde jag inte uttrycka. Jag förenade allt, både bön och tacksägelse, i en enda känsla; jag ville uppgå i detta eviga, allomfattande väsen, jag bad Honom förlåta mig mina fel … Eller nej, jag bad inte, jag kände att om Han hade skänkt mig detta saliga ögonblick, då hade Han också förlåtit mig. Det var inte en bön – det var den känsla som i går så plötsligt uppfyllde mig: kärleken till Gud, den högsta kärleken, som i sig förenar allt det goda och utesluter allt det onda. Och jag förfärades vid tanken på allt vårt livs elände och lastbarhet och förstod inte hur allt detta hade kunnat få ett sådant grepp om mig.”

År 1862 gifte han sig med den 18-åriga läkardottern Sofia Behrs. Tolstoj ansåg att fullständig öppenhet skulle råda mellan makarna. Han gav henne därför sin dagbok att läsa. Hon blev dock inte alls förfärad över hans tvivel och hans trosproblem, som han hade väntat sig, däremot chockad och bedrövad över hans utsvävningar i Moskva och S:t Petersburg. Efter giftermålet stannade han nästan utan avbrott på Jasnaja Poljana, som blev en vallfartsort för konstnärer och författare men också för människor i själsnöd, som sökte hans råd och hjälp. En som uppsökte honom där var till exempel Gorkij. Tolstoj var en patriark i sitt hus och redan under sin livstid vida berömd för sina stora romaner.

Tolstojanismen

Trots berömmelse och framgång plågades han alltmer av sin rikedom och sitt liv i lyx och överflöd. Efter de stora romanerna upplevde han också en stor tomhet och kom alltmer att tvivla på sin diktargärning. Författandet var aldrig värt något i sig för honom utan bara ett medel, en folkuppfostrande makt. Den omvändelsekris som hans alter ego Levin genomgår i Anna Karenina, drabbade Tolstoj själv. Han sökte förgäves räddningen i den ryska ortodoxa kyrkan. I stället fann han den i en förenklad kristendom, i evangelierna och särskilt i Bergspredikan. Samvetets röst är kärnan i denna lära, som anhängarna kallade ”Tolstojanismen”. Tolstoj var övertygad om att samvetet aldrig kan ta fel. Samvetet är lika med Guds röst. Kärlek till Gud är lika med kärlek till den moraliska lagen. Endast genom att följa den moraliska lagen kan människan bli lycklig och i stånd att möta döden. Utifrån Bergspredikan (Matt 5–7) formulerar han fem bud, och de är det viktigaste i Kristi lära, enligt Tolstoj. De fem buden lyder:

1) Du skall icke vredgas på din broder.

2) Du skall icke skiljas från din hustru.

3) Du skall aldrig avlägga ed.

4) Du skall icke sätta dig emot det onda.

5) Du skall älska dina fiender.

Han utformar åt sig ett slags urkristendom, utan dogmer, utan kyrka, utan mystik, utan sakrament och utan någon tro på Kristi uppståndelse eller själens odödlighet. Det resulterar i en morallära: goda gärningar, passivt motstånd mot det onda, sexuell avhållsamhet, frivillig fattigdom och kroppsarbete. En pragmatisk lära, skulle man kunna säga. Människorna måste grunda sin samlevnad inte på våld utan på inbördes kärlek. Räddningen för mänskligheten skulle vara en återgång till primitiva levnadsförhållanden med alla personers idoga arbete med jorden. All civilisation förkastas, från konst och litteratur som bara skapas för en liten överklass, till de konstlade och onaturliga njutningsmedel, som kulturen uppfunnit. ”Bed och arbeta”, så löd parollen. Så småningom ledde hans åsikter till att han blev exkommunicerad av den ryska ortodoxa kyrkan år 1901. Många av hans skrifter kunde inte tryckas i Ryssland utan trycktes i utlandet och smugglades in i landet. Han använde också sex år till att ord för ord översätta evangelierna, och han fann att Bergspredikans budskap och Trosbekännelsen inte gick ihop. Han trodde inte på själens odödlighet, men det förefaller som om den dödsångest, som plågat honom hela livet, mot slutet började förbytas i en stilla frid. Han utvecklade så småningom en radikalpacifism, och man kan notera att Gandhis icke-våldsprinciper delvis går tillbaka på Tolstojs lära, liksom för övrigt även Martin Luther Kings. Samtidigt skall man hålla i minnet att han misstrodde alla tankesystem. ”Sanningen är fragmentarisk och obegriplig”, enligt Tolstoj, och han gjorde själv aldrig några försök att göra en systematisk framställning av sin metafysik.

Redan tidigare hade ju Tolstoj känt skepsis inför konsten. Nu kräver han att man helt skall avstå från konsten. I den lilla skriften ”Vad är konsten?” (1897) förkastar han hela kulturarvet. Den religiösa konsten kan finna nåd, all annan konst är överflödig, aristokraters och odågors påhitt. Han hade ett särskilt horn i sidan till Shakespeares dramatik och ansåg att Tjechovs dramatik var usel, till och med ännu sämre än Shakespeares. Det enda naturliga arbetet är jordbruket. Vetenskap och konst är onödig lyx. Även allmosor anser han vara förkastligt. Tolstoj hade länge sett fattigdom och kroppsarbete som ideal. Han ville skänka bort alla sina egendomar, arbeta med bönderna på åkern, gå klädd som en bonde och sula sina egna kängor. Hustrun kunde inte godta alla dessa idéer. Den andliga klyftan mellan dem blev allt djupare. Han ansåg att familjelivet hindrade honom från att förverkliga sina ideal om fattigdom. Hustru och barn står i vägen för hans moraliska fullkomning och alltså är äktenskapet av ondo. Aversionen mot sexualiteten, till och med inom äktenskapet, kan ju förefalla något egendomlig, särskilt med tanke på de 13 barnen, som hade fötts inom äktenskapet.

De sista romanerna

Romanen Kreuzersonaten blev mycket debatterad. Den skrevs 1887, spreds i avskrifter och pläderade i sin första version för ett liv nära naturen, i bön och arbete. Som motto anges en vers ur Bergspredikan, Matt. 5:8: ”Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.” I en något omarbetad upplaga ett par år senare har tonen skärpts. I romanen krävs renhet i stället för den moderna depraverade civilisationen, och Tolstoj skriver om ”äktenskapets prostitution”. Sexualiteten alstrar svartsjuka som slutar i mord. All sexualitet är i etiskt avseende förkastlig. Konst, musik, litteratur skapar bara jakt efter lyx och överflöd och leder till männens dagdrivarliv och kvinnornas oanständighet. Kvinnan ses som ett njutningsmedel för mannen men har samtidigt makt över honom genom sinnligheten. Om man upphör med sexuell aktivitet blir det inga barn. Nej, än sedan! Varför skall vi leva om det inte finns något mål? Om livet bara är ett självändamål så vore Nirvana bäst. Men om det finns ett mål, nämligen kärleken, då står lidelsen i vägen. Barn är bara till besvär och oro, och det är ett stort elände att ha barn. (Man kan ju åter erinra sig att Tolstoj själv hade 13 barn inom äktenskapet). I boken tar Tolstoj också upp matens inverkan på människan. Bonden äter bröd och lök och dricker svagdricka och är frisk och kry och arbetar. Järnvägsarbetaren äter gröt och ett halvt kilo kött och arbetar bra på det. Men vi – överklassen – sätter i oss ett kilo kött per person, äter vilt och fisk och alla sorters hetsande rätter och dricker starka drycker – och det leder till sinnliga utsvävningar. Stadslivet och societetslivet gisslas än en gång. Det hade han gjort inte minst i Anna Karenina, men här är tonen bitter, predikande och moraliserande.

Även Tolstojs sista roman ledde till rabalder. Den heter Uppståndelse och skrevs 1898. Hjälten försöker rädda en kvinna, som han själv förfört tidigare, och som sedan har sjunkit djupt och deporterats till Sibirien. Boken innehåller fortsatt samhällskritik men också anstötliga partier om mässan och nattvarden, varför Tolstoj blev bannlyst av Den heliga synoden år 1901. Tolstoj hade velat låta boken ingå i hans Samlade skrifter, som nr 13, men censuren förbjöd det. Hans hustru vände sig då direkt till tsaren Alexander III och lyckades utverka, att boken trycktes separat. Detta skedde år 1900.

De sista åren

Redan år 1897 hade Tolstoj varit fast besluten att lämna sitt överklassliv, Han hade till och med skrivit ett avskedsbrev till hustrun, men han orkade inte då bryta med sitt liv. Han flyttade över sin förmögenhet på familjen och ville inte äga någonting själv. Han praktiserade vegetarianismen, klädde sig i bondekläder, gick själv bakom plogen, lappade själv sina stövlar. Som redan noterats ovan saknade hans hustru förståelse för denna hans kamp för frigörelse från det materiella och för hans försök att leva som han lärde, Hon kallade det ”robinsonad”. Barnen delade sig i två läger. De flesta höll dock med sin mor, men dottern Alexandra stödde sin far och skrev senare en biografi över honom.

I oktober 1910 lämnade Tolstoj i hemlighet Jasnaja Poljana för att leva som egendomslös eremit nära sin syster, som var nunna. Man upptäckte honom dock, varpå han gav sig av igen men insjuknade på en liten järnvägsstation, Astapovo. Hans hustru, som då hon hade underrättats om hans försvinnande försökte begå självmord men blev räddad till livet, skyndade efter honom men tilläts inte av läkare att komma in till hans sjukbädd förrän han redan var medvetslös. Det är ett beklämmande slut på ett långt äktenskap. Tolstoj avled den 7 november 1910.

Litteraturforskare har i allmänhet tagit Tolstojs parti gentemot en oförstående, krass kvinna, som själviskt begärde att äga honom. En äreräddning har dock kommit på senare år, boken Sonja, av Anne Williams (1981, svensk översättning 1986, Legenda pocket). Redan 1928 gav Norstedts bokförlag ut en översättning av Sofia Andrejevna Tolstojs dagbok i utdrag, där man får följa hennes liv på Jasnaja Poljana med alla barnen och alla gäster som ideligen strömmade in och ofta stannade i veckor, och man får följa hennes reaktioner på äktenskapet med Lev Tolstoj från början till det bittra slutet. Den sista anteckningen är från den 9 januari 1911: ”På morgonen var jag till graven; det är mycket tungt. Jag har gråtit mycket; skrivit till alla tre Tanjorna: systern, dottern och dotterdottern.” Hon avled på Jasnaja Poljana i lunginflammation i oktober 1919, strax innan familjen efter revolutionen måste lämna godset för alltid.