Leva med motsägelser

När jag började skriva min bok Jorge Mario Bergoglio: una biografia intellettuale, stod det redan klart för mig att påven Franciskus tänkande är såväl originellt som djupt, och att det styr och färgar alla hans tal och texter – men på ett sätt som är mer eller mindre dolt. Det är som en underjordisk flod, som sällan bryter igenom markytan.

Biografier och beskrivningar brukar måla upp påven Franciskus som en karismatisk man med en lysande tro: en uttrycksfull predikant, stark ledare och dramatisk mästare, men utan håg till djupare intellektuell reflektion. De har, ofta utan att mena det, skänkt legitimitet till en bild som är vanlig bland hans kritiker: någon som, oavsett vilka dygder han besitter, saknar den kulturella, teologiska och filosofiska bakgrund som utmärkt hans senaste föregångare. Det var Austen Ivereigh, som kunnigt har sammanställt de författare och idéer som format Bergoglios intellektuella bildning i The Great Reformer: Francis and the Making of a Radical Pope, som först fick mig att omvärdera kritikernas ofullständiga porträtt av denna komplexa och undflyende personlighet.

Min omvändelse stärktes när jag faktiskt började läsa de många tal, betraktelser och artiklar Bergoglio själv producerat när han var jesuiternas provinsialföreståndare i Argentina under 1970-talet. På den tiden sökte han vägar bort från de enorma klyftor – mellan den brutala militärjuntan och hänsynslösa revolutionära gerillarörelser – som slet sönder Argentina. Jesuiterna var delade i sina sympatier, och den unge provinsialen ville få dem att överbrygga meningsskiljaktigheterna och arbeta för enhet i den splittrade befolkningen. Kyrkan, i Bergoglios framväxande vision, var kallad att vara en complexio oppositorum, sammanhållande vad som tycktes vara logiskt oförenliga synsätt. Katolicismen var kallad att finna ett sätt att leva med spänningen mellan till synes motsatta poler, utan att någon av dem förstördes.

Den tysk-italienske teologen Romano Guardini skrev om de olösta ”motsatta polerna” som är inneboende i den mänskliga naturen, och jag visste att Bergoglio hade flyttat till Frankfurt 1986 för att doktorera på Guardinis filosofi. Men Guardinis namn dyker inte upp någonstans i Bergoglios texter från 1970-talet eller första halvan av 1980-talet. Varifrån, i så fall, fick Bergoglio sin idé om katolicism som ”motsatsernas syntes”?

Jag bestämde mig för att fråga påven själv. Jag skickade Franciskus en rad frågor genom en gemensam vän, och förklarade att jag skrev en bok som skulle utforska hans intellektuella bakgrund. Till min förvåning besvarade han dem alla. Mellan januari och mars förra året, skickade han mig fyra ljudinspelningar. En hel värld öppnade sig för mig som annars skulle ha förblivit bakom lyckta dörrar: Bergoglios tankelaboratorium.

Den felande länk som kopplade samman hans tankegångar på 1970-talet med Guardinis filosofi på 1980-talet fick ett namn: den franske jesuiten och teologen Gaston Fessard, kollega till en annan stor fransk jesuit och teolog, Henri de Lubac, som också är en av Bergoglios referenspunkter. Det var Fessard som utvecklade en form av katolsk dialektik – väsensskild från Hegels – i vilken Kristus är den som enar kvinnor och män, judar och hedningar, slavar och fria. Fessard är upphovsmannen till Bergoglios sätt att tänka.

Bergoglios lärare i filosofi vid Colegio Máximo i Buenos Aires, professorn och jesuitpatern Miguel Angel Fiorito, var den som presenterade honom för Fessard. Som påven sade till mig: ”Den författare … som influerade mig mycket var Gaston Fessard. Jag läser ofta hans La dialectique des Exercices spirituels de Saint Ignace de Loyola vid sidan av mycket annat han skrivit. Han gav mig många av de beståndsdelar som senare blandades.”

Det här är ett viktigt avslöjande: påven ger oss en nyckel till att förstå ursprunget till hans tankevärld, den gyllene tråd som håller ihop den. I en bok som publicerades första gången 1956 analyserar Fessard den helige Ignatius spiritualitet med början i spänningen mellan nåd och frihet, mellan det oändligt stora och det oändligt lilla, mellan kontemplation och handling. Snarare än att välja det ena eller det andra, finner vi det kristna livet i den olösta spänningen dem emellan. Bergoglio har fortsatt varit djupt påverkad av denna dynamiska förståelse av de andliga övningarna. Han använder det spanska ordet tensionante för att beskriva ett sätt att tänka som erkänner motsatta poler och strävar efter att behålla dem i spänning i stället för att försöka lösa motsättningen dem emellan.

Med början hos Fessard upptäckte Bergoglio 1986 Guardinis arbete med att lösa de ”motsatta polerna”. Särskilt Guardinis Der Gegensatz (Motsatsen) bekräftade Bergoglios sätt att närma sig frågan, samtidigt som den breddade och fördjupade hans begreppsmässiga ramar. Det var medan Bergoglio arbetade på sin, ännu oavslutade, doktorsavhandling som Guardini blev hans andra lärare, den som tillhandahöll de kategorier Bergoglio använde till sin ecklesiologi, och även i sitt sätt att se på samhälle och politik.

I sin rörelse mellan Fessard och Guardini började Bergoglio placera sig själv i ett krea­tivt och dynamiskt flöde av katolskt tänkande med upprinnelse i 1800-talet, med Johann Adam Möhlers verk och Tübingenskolan, men senare även omfattande de Lubac, Fessard och en tredje jesuit, Erich Przywara, jämte Guardini. Flödet utmärker sig av att kyrkan uppfattas som coincidentia oppositorum, spänning mellan motsatser inom en enhet.

Det är samma tänkande som vi finner hos någon som kan betraktas som Bergoglios tredje lärare: den uruguayanske tänkaren Alberto Methol Ferré, som själv var djupt präglad av Fessards dialektiska tänkande. Bergoglio mötte Methol, som möjligen är Latinamerikas viktigaste och mest originella katolska tänkare under 1900-talet, under förarbetet till de latinamerikanska biskoparnas tredje generalkonferens som hölls i Puebla, Mexiko, 1979.

I deras möte föddes ett samarbete och en ömsesidig respekt som ökade under 1980- och 1990-talet medan Methols tidskrift Nexo blev en viktig plattform för Latinamerikas ledande intellektuella. Methol blev Bergoglios informella ”filosof”: en visionär som skapade en ecklesiologisk geopolitik och drömde om ett patria grande, en enad och integrerad kontinent. Den politiska och ecklesiologiska känslan hos den framtida påven har hämtat mycket hos Methol.

En annan nyckelperson som inspirerat Fraciskus tänkande är Amelia Podetti. Efter att ha studerat i Paris för Jean Wahl, Paul Ricoeur, Ferdinand Alquié och Henri Gouhier, återvände hon till Buenos Aires besluten att utmana scientismens och marxismens hegemoni. Hennes plan var att väcka en socialfilosofisk rörelse baserad på Argentinas kulturella tradition, en som kunde utmana europeisk kontinental filosofi på högsta nivå.

Som Hegelkännare påverkade Podetti Bergoglio starkt på en central punkt: ”periferierna”. Det var av henne han började lära sig att synen på världen förändras när man ser den från utsidan – från marginalerna, från de delar av världen som är skörast och mest plågade. De som är i ”centrum”, i metropolens hjärta, har svårt att förstå historiens drama, dess förkastningar och bristningar, och har därför också svårt att förutse kommande jordbävningar. Bergoglios hela sociala och evangeliska vision förutsätter ett ”perifert” perspektiv – att se världen ur den förkastades och utestängdas synvinkel.

Fessard, Guardini, Methol Ferré och Podetti tillhör de stora rollpersonerna i Bergoglios ”intellektuella biografi”. Blandningen av europeiskt och argentinskt/uruguay­anskt inflytande undergräver den i­bland hörda tesen att påven Franciskus formation helt styrts av sydamerikanska förhållanden.

Den sista rollpersonen jag vill nämna i berättelsen om Bergoglios teologiska utbildning är också europé: Hans Urs von Balthasar. Bergoglio träffade den schweiziske teologen på 1980-talet, när han arbetade med frågan om evangeliets inkulturering, ett ämne som väcker spänningen mellan enhet och mångfald. Han träffade Balthasar igen i slutet av 1990-talet, när dennes teologiska estetik gav Bergoglio verktyg att förklara det kristna mötet i en sekulär kontext.

Balthasars lära om Varat som är ett med de tre transcendentalierna skönhet, godhet och sanning skulle komma att ge stöd åt Bergoglios tänkande. Att vara kristen i den nutida världen kommer alltmer att rotera runt den polära relationen mellan barmhärtighet och sanning.

Franciskus dialektiska tänkande är nyckeln till att förstå hans pontifikat, såväl den upprymdhet som bär hans anhängare som ursinnet hos hans kritiker. Omkastningen mellan centrum och periferi, det obevekliga sökandet efter försoning, och sammanhållandet av trohet mot kyrkans lära och en pastoral hållning till den personliga situationen: det utmärker tensionante-påven, ett sätt att tänka som strävar efter att upprätthålla spänningen mellan motsatser.

Översättning: Magdalena Dahlborg

Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet 10 februari 2018 och publiceras med utgivarens tillstånd, www.thetablet.co.uk.

Massimo Borghesi är professor i moralfilosofi vid Perugia­universitetet. Aktuell med boken Jorge Mario Bergoglio: una biografia intellettuale.