Levande brev från längesedan döda

Den stora satsningen Svenskt Patristiskt Bibliotek med Samuel Rubenson som huvudredaktör går vidare. Nu har den tredje volymen med Stephan Borgehammar, universitetslektor i kyrkovetenskap i Lund, som redaktör kommit ut. Den innehåller ett urval brev från fornkyrkan.

Var och en som har läst något i Ciceros efterlämnade brev vet, vilken ovärderlig källa till kunskap om en svunnen tid som brev kan vara. Tal, predikningar och bibelkommentarer i all ära, men människan kommer oss tydligast till mötes i breven – även om vi tar hänsyn till retorisk stilisering. I varje fall gäller detta ända fram till Augustinus’ Bekännelser. Mängden av brev som bevarats från fornkyrkan är stor, men inte överväldigande. Och här har vi fått ett ganska fylligt och framför allt välgjort urval.

Några brev från den äldsta tiden finns inte, bortsett från korta utdrag i Eusebios’ Kyrkohistoria. De äldsta breven i denna samling torde härröra från Cyprianus, biskop i Kartago vid mitten av 200-talet. De rör i hög grad hur man bör förhålla sig under förföljelsetider och bildar den första huvudavdelningen under rubriken ”Martyrernas kyrka”. Nästa avdelning upptar korta brev från Egypten, och där står olika vardagsproblem i centrum. De saknar den retoriska finess som präglar de flesta av de andra breven. Dominerar gör den tredje avdelningen med titeln ”Kappadokisk brevkonst”. Här har materialet varit rikt; de kappadokiska kyrkofäderna har efterlämnat mer än 600 brev. De flesta av dessa brev är skrivna av Gregorios av Nazianzos, några av Basileios och hans bror Gregorios av Nyssa. Här finns en rik provkarta på vad brev kan handla om. Med stor behållning läser man ett brev från Basileios till Gregorios om munklivet med många goda råd om bibelläsning. Där inskärps också vikten av att läsa om helgonens liv: ”Den som vill fullända sig i alla dygder bör på samma sätt rikta sina blickar mot de heligas liv. De är liksom statyer som rör sig och handlar, och genom att efterlikna dem gör man deras goda till sitt eget.” Man kanske kan beklaga att det inte har tagits med något av de ganska många brev från Basileios till olika myndighetspersoner, där han agerar som en folktribun. Dessa brev visar klart vilken betydelse biskopsämbetet redan hunnit få också inom det civila samhället.

En avdelning brev handlar om Jerusalem och en annan, betydligt längre, om bibeln. Där får vi följa en utdragen brevväxling mellan Augustinus och Hieronymus, som bl.a. kommer in på frågan om den grekiska bibelöversättningen Septuagintas betydelse för de kristna, kanoniska frågor och mycket annat. Breven är svåra att datera och visar vilka vanskligheter som kunde vara förenade med att sända ett brev även i det välorganiserade romerska riket. Det kopierades genast på vägen och nådde ibland adressaten först efter det att många andra hade läst det

Slutligen får vi några brev som speglar Europas gryning. Här finns det enda brev i volymen som är skrivet av en kvinna, Caesaria (c:a 500 – c:a 560), en yngre släkting till Caesarius av Arles. Brevet är ställt till Richilda och Radegund och är en ganska opersonlig epistel.

Översättningarna håller hög kvalitet och är gjorda av framstående kännare av fornkyrkan och dess språk. Ordvalet kan naturligtvis diskuteras på några punkter, men klart är att översättningar av litterära brev av detta slag bör hålla en högre stilistisk nivå än moderna brev. Därför blir man något överraskad av att möta verbet ”titta” i det ovan citerade brevet av Basileios. Varje brev har korta kommentarer, varje avdelning en inledning, och till hela volymen finns litteratur och bibelregister.

Detta är den tredje volymen av planerade tio. Den svenska motsvarigheten till abbé Mignes berömda utgåva av alla kyrkofäder från 1800-talet går långsamt mot sin fullbordan. Ett så gediget arbete som detta måste ta tid.