Kyrkoavgiften och kyrkans enhet

I Sverige har katolska kyrkan under århundraden fört ett liv i samhällets periferi. Efter reformationen har hon levt som en fattig invandrarkyrka, beroende av ekonomiskt stöd från katoliker i utlandet. De katolska biskoparna har fått lov att åka på tiggarresor till kontinenten och Nordamerika för att nödtorftigt kunna täcka kostnaderna för kyrkobyggnader, prästlöner etc. Att även kyrkans verksamhet kostar pengar förstår var och en. Lika självklart är det att de som lever med i kyrkans liv och på olika sätt tar hennes tjänster i anspråk efter förmåga solidariskt betalar sin del av kostnaderna. Men eftersom kyrkan hittills saknat ett fungerande uppbördssystem har resurserna ofta varit mycket knappa i de katolska församlingarna runt om i landet. Sedan länge har det därför funnits en bred enighet bland landets katoliker om behovet av att ordna kyrkans ekonomiska förhållanden på ett rimligare sätt.

I samband med att relationerna mellan svenska staten och trossamfunden ändrades år 2000 blev det som länge varit en självklarhet för Svenska kyrkan – nämligen att medlemmarna betalar kyrkoavgiften via skattsedeln – möjligt också för andra samfund. Katolska kyrkan har valt att använda sig av denna möjlighet genom att bli ett s.k. registrerat trossamfund under namnet Romersk-katolska kyrkan.

Det katolska stiftets biskop, Anders Arborelius, har beskrivit reformen som en chans för katolska kyrkan att äntligen lämna tillvaron i katakomberna bakom sig och att bli närvarande ute i det svenska samhället på ett mer synligt sätt.

Under de senaste veckorna har det i massmedierna förts en tidvis lidelsefull debatt om det numera införda uppbördssystemet. Den omedelbara orsaken till debatten är att årets deklarationsblanketter nu nått skattebetalarna och att man fått svart på vitt på vad medlemskapet kostar i kronor och ören. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig och bland dessa finns en hel del klagomål som är både förståeliga och berättigade. Införandet av det nya uppbördssystemet har genomförts mycket snabbt, vilket torde vara en bidragande orsak till att processen kantats av en rad problem. Till de mera allvarliga svårigheterna hör att informationen som gått ut till de berörda personerna har varit bristfällig. Ett annat besvärligt problem är att de katolska församlingarnas medlemsregister ofta innehållit felaktigheter, vilket gör att personer ibland av misstag blivit registrerade som katoliker utan att vara det. Att sådana felaktigheter väcker irritation och omgående måste rättas till är självklart.

En annan typ av klagomål kommer från dem som blivit döpta som barn i katolska kyrkan och som hela tiden varit katoliker, men utan att hittills själva ha vetat om det. Av någon anledning har de inte nåtts av eller inte tagit del av den information som kyrkan tidigare skickat ut om det nya uppbördssystemet, och så har de nu plötsligt via deklarationsblanketten blivit medvetna om sin katolska bakgrund. Att somliga av dem inte alls har någon önskan att stödja katolska kyrkan ekonomiskt är inget att förvånas över. För den som inte längre vill tillhöra katolska kyrkan finns dock möjligheten att begära utträde ur kyrkan och därigenom slippa kyrkoavgiften. Men samtidigt är det viktigt att påminna om att medlemskapet i trossamfundet inte direkt är knutet till kyrkoavgiften. Den som – av vilken anledning det än vara må – vill slippa att betala kyrkoavgiften kan få dispens från den och ändå kvarstå som medlem i samfundet. Det är en reglering som måste betecknas som generös och som saknar motsvarighet i t.ex. Svenska kyrkan.

En punkt som väckt särskild irritation är att det nya uppbördssystemet har införts utan att de enskilda katolikerna har blivit tillfrågade om saken. Övriga fria samfund som använder sig av det nya uppbördssystemet har valt att be de enskilda medlemmarna om lov att få dra in medlemsavgiften via skattsedeln. Katolska kyrkan har däremot valt att, i likhet med Svenska kyrkan, inte fråga sina medlemmar om lov, utan att istället utgå ifrån att själva medlemskapet i kyrkan implicerar en beredskap att betala kyrkoavgiften. Den nya lagstiftningen innehåller en formulering som medger ett sådant förfaringssätt. Men även om lagen tillåter detta förfaringssätt kan det ändå finnas skäl att fråga sig om det inte hade varit bättre att först försäkra sig om de enskilda katolikernas beredskap att stödja det nya systemet innan man sjösatte det. Det är beklagligt att den möjligheten inte utreddes ordentligt. Mycket förtret och irritation hade på så sätt kunnat undvikas. Och man hade undgått risken att ge intryck av att vilja utnyttja det nya systemets fördelar intill bristningsgränsen.

Men även om det alltså i vissa avseenden finns anledning till kritik mot själva sättet att genomföra reformen är det samtidigt viktigt att inte förlora sinnet för proportionerna i debatten. Så sker t.ex. när man påstår att stiftets biskop skulle ha upprättat en helt ny kyrka i och med införandet av det nya uppbördssystemet. Biskop Arborelius har ingalunda grundat någon ny kyrka, utan endast anslutit den katolska kyrkan i Sverige till ett nytt system för uppbörd av kyrkoavgiften. Det registrerade trossamfundet Romersk-katolska kyrkan är helt enkelt den rättsliga form som den katolska kyrkan numera har här i landet. Man är därför ute i ogjort väder om man vill påskina att det efter reformen skulle finnas två olika, från varandra helt separata katolska kyrkor i Sverige: dels Stockholms katolska stift som en del av den världsvida katolska kyrkan under ledning av påven i Rom, dels det registrerade trossamfundet Romersk-katolska kyrkan utan koppling till kyrkoledningen i Rom.

Föreställningen om två separata katolska kyrkor – en ”kanonisk” och en ”ekonomisk” – utan koppling till varandra är främmande för det katolska sättet att se på kyrkan. Det grundläggande teologiska skälet är att det strider mot kyrkans egen självförståelse att göra en radikal bodelning mellan den religiöst-andliga och den konkreta, materiella sidan av kyrkan. Det leder till s.k. ecklesiologisk doketism, en position som är oförenlig med katolsk tro. Följaktligen har biskop Arborelius vid upprepade tillfällen klart avvisat tanken på en sådan bodelning. Men stiftsbis-kopen, som ju enligt katolsk uppfattning är den förste uttolkaren av den katolska tron i sitt stift, är knappast ensam om sin uppfattning. Så har t.ex. också de teologiskt sakkunniga i biskopens teologiska råd enhälligt ställt sig bakom detta synsätt. I Teologiska rådets uttalande i frågan återfinns bl.a. följande passus: ”I samband med den reform av relationerna mellan staten och trossamfunden som genomfördes i Sverige år 2000 tillkom möjligheten för bl.a. katolska kyrkan att bli ett s.k. registrerat trossamfund (enligt Lagen 1998:1593 om trossamfund). Efter det att denna lag trätt i kraft lät vår stiftsbiskop Anders Arborelius den 7 juli 2000 registrera den katolska kyrkan i Sverige under namnet Romersk-katolska kyrkan. Det innebär att den katolska kyrkan i Sverige, som utgör en lokalkyrka av den världsvida katolska kyrkan under ledning av påven, numera har sin civilrättsliga existens i det registrerade trossamfundet Romersk-katolska kyrkan. […] Av detta följer att det, efter genomförandet av denna nya ordning, inte längre är möjligt att vara katolik och fast bosatt i Sverige utan att tillhöra det registrerade trossamfundet Romersk-katolska kyrkan. Det är nämligen omöjligt att tillhöra kyrkan enbart på ett så att säga rent andligt sätt vid sidan om de konkreta ordningar som biskopen, i enlighet med gällande kyrkorättsliga och civilrättsliga bestämmelser och i samförstånd med den Heliga stolen, har fastlagt.”

Till detta kommer att både Vatikanen och Sveriges regering genom en utväxling av diplomatiska noter den 13 december förra året bekräftade att de ställer sig bakom uppfattningen att det registrerade trossamfundet Romersk-katolska kyrkan i Sverige utgör en del av den världsvida katolska kyrkan under ledning av påven i Rom.

Det är långt ifrån någon enkel sak att reglera förhållandena mellan staten och trossamfunden. Intressen av olika slag står mot varandra och samfunden har ofta sinsemellan vitt skilda uppfattningar om hur relationen till staten borde se ut. Frikyrkosamfund som har vuxit fram ur svensk föreningstradition och som har större delen av sin verksamhet förlagd till Sverige har andra utgångspunkter och behov än den katolska kyrkan med sin primära bindning till kyrkoledningen i Rom. För katolska kyrkans del tillkommer dessutom att hon är en världsvid, global kyrka med en lång egen rättstradition som i mångt och mycket skiljer sig från svensk rätts-tradition. En del av svårigheterna i samband med den nya reformen kan förmodligen bäst förklaras som resultatet av en kulturkrock mellan katolsk och svensk rättstradition. Svensk rättstradition och katolsk kyrkorätt är inte utan vidare kompatibla med varandra och även den nya svenska lagstiftningen lämnar ur katolsk synvinkel fortfarande en del övrigt att önska. Det innebär att det ännu återstår oklarheter att reda ut. Men även om så är fallet och trots att man kan rikta kritik mot en del aspekter av hur införandet av det nya uppbördssystemet har skötts, kan det inte vara tal om att den katols-ka kyrkan skulle existera i två separata utgåvor här i landet. Katolska kyrkan i Sverige existerar konkret i det registrerade trossamfundet Romersk-katolska kyrkan.