av STEN HIDAL
När och hur frigjordes individen från den släktrelaterade gemenskap som hållit den fången? Hur skildras detta i litteraturen? Det är den frågeställning som Johan Lundberg satt sig för att skildra i denna bok. Resultatet har blivit lika spännande att läsa som ett drama.
Det är också i dramat han börjar. Två verk av Aiskylos från tiden strax efter 500 f. Kr. bildar utgångspunkten: trilogin Orestien och tragedin De skyddssökande. Här möter vi ett förstatligt samhälle – om inte den grekiska staden eller polis kan ses som en föregångare till vår stat – och ser hur individen långsamt frigör sig från klaner och släkter. Vendettornas hämndspiral bryts och ersätts av domstolars rättskipning.
I sin fortsatta vandring genom litteraturen kommer Lundberg till Rom och ger exempel från Vergilius Aeneiden och Ovidius Metamorfoser. Sedan hamnar vi ett bra stycke norrut: Beowulf och två av de isländska sagorna. Dantes Divina commedia är nästa station och vi läser om hur klanerna i Florens drabbar samman. Shakespeares Hamlet och Romeo och Julia kommer härnäst, sedan blir det ett hopp till 1800-talet, Skottland och Walter Scotts Waverley, klanernas hemland framför andra. I Henry James författarskap träder en ny kontinent in i bilden, Nordamerika. Edith Wharton (”Klaner på Manhattan”) och Karen Blixen (”Klanens fantomsmärtor”) får avsluta.
Vissa av kapitlen har tidigare varit publicerade men är här bearbetade. Författaren ger fylliga utdrag ur de behandlade texterna, vilket är en fördel, men det hotar också i någon mån att skymma den grundläggande frågan: hur klanen fick ge vika för individen och den framväxande statens roll i denna process. Den episka rikedomen blir ibland för stor, särskilt som författaren är angelägen om att texterna skall komma till sin rätt också som litteratur.
Vad är då en klan? ”Klanen kan kort beskrivas som ett flexibelt, amöbaliknande försäkringsbolag som på ett lika enkelt som effektivt sätt erbjuder skydd – finansiellt, rättsligt, socialt, polisiärt och militärt – åt syskon och kusiner” (s. 27). I klanen är en persons värde helt beroende av klanens status och den beror i sin tur av att hedern upprätthålls. Detta innebär att klanen utövar en rättskipning, som vid sidan av att vara kollektivistisk också är kompensatorisk. Den primära avsikten är inte att straffa den som begått en förseelse utan att kompensera den klan som drabbats av förseelsen. Man strävar mot ett tillstånd av jämvikt, vilket sker genom mansbot eller blodspengar.
Äktenskap spelar en viktig roll i detta sammanhang. Måste man gifta sig inom klanen (endogami) eller får man gifta sig utom den (exogami)? Inte minst Romeo och Julia illustrerar detta komplex. Här ser vi också kyrkans insats i Europa under tidig medeltid. Genom att insistera på kontrahenternas fria samtycke bröts på sikt klansystemet upp. Sedan är det en annan sak att kyrkan också hade ett eget intresse. Genom att hävda individens rätt att förfoga över sin egendom möjliggjordes testamentariska donationer till kyrkan. Allt behövde inte längre stanna kvar inom klanen.
Den framväxande staten hade en viktig roll. Genom att hävda sitt våldsmonopol kunde den stävja och på sikt avskaffa blodshämnden. Dess lagar var i princip lika för alla, hög som låg. Självständiga domstolar kunde stå emot klanernas intressen.
Men givetvis fanns det de som saknade den trygghet som klanen kunde ge. Karen Blixen ger exempel på de fantomsmärtor som det kunde resultera i. Men för de allra flesta var klanernas försvinnande en stor fördel, inte minst för kvinnor och de lågättade som aldrig riktigt kom in i klansystemet.
Johan Lundberg har inte skrivit en socialantropologisk avhandling, men inte minst den fylliga notapparaten visar hur väl orienterad han är i den vetenskapliga debatten. Det hade kanske varit bra med en diskussion om skillnader och likheter mellan den utvidgade familjen (extended family) och klanen. Det hade inte heller varit ur vägen att ge något exempel från Gamla testamentet, en skriftsamling som hade kompletterat det västerländska perspektivet.
I det stora hela får det dock sägas att Lundberg har skrivit en utomordentligt läsvärd framställning av klanernas bortdöende illustrerat från litteraturen. I samband med det pågående gängvåldet läser vi på nytt om klanernas värld och deras verksamhet i vårt närområde. I denna bok får vi en belysning av bakgrunden och vi ser också – vilket är en tröst – att inget är evigt: klanerna och deras nätverk kan få ett slut.
Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 3/2024, s. 62–63.