av MINNA SALMINEN KARLSSON
Enligt baksidestexten fokuserar boken bakgrund, visioner och forskningsresultat hos tre centrala religionssociologer vid Uppsala universitet och synliggör därmed den religionssociologiska forskningens innehåll och metodologiska strategier under mer än femtio år, samt religionssociologins utveckling till en disciplin och senare som en del i mångdisciplinär forskningsverksamhet. Boken innehåller alla delarna, men tyvärr i en något svårnjutbar kombination.
De tre uppmärksammade religionssociologerna Berndt Gustafsson, Göran Gustafsson och Thorleif Pettersson blir hyllade med ordvändningar som briljans, nydanande, visionär, imponerande beläsenhet med mera i en glorifierande stil. Bäckström betraktar pionjärerna med ”stor ödmjukhet” men skriver dock in sig själv i successionsordningen. Imponerad av Bäckströms arbete är gästförfattaren Pål Repstad, vars kapitel om den svenska religionssociologin i nordisk kontext hyllar den svenska religionsvetenskapliga forskningen som föregångare i Norden.
Sammanfattningsvis framhåller Bäckström Berndt Gustafssons intresse för religion i förhållande till samhällsklass, hans huvudroll i utredningen av relationerna mellan kyrka och stat i slutet av 1950-talet, samt grundandet av Religionssociologiska institutet i Stockholm. Berndt Gustafsson initierade också den svenska forskningen kring religion i urbana miljöer. När det gäller Göran Gustafsson, presenteras först hans forskning om kyrkan som institution och senare hans forskning om sekularisering utifrån en tillämpning och omformulering av det amerikanska begreppet ”civil religion”. Thorleif Pettersson beskrivs framför allt i sin roll som den svenska parten i World Values Survey, både när det gäller dess administration – där Thorleif Pettersson blev invald i den internationella exekutiva kommittén – och nyttjandet av dess data i studiet av svenska värderingar och komparativa studier mellan Sverige och andra länder. Nordiska jämförande studier där Göran Gustafsson och Thorleif Pettersson har varit ledare beskrivs relativt ingående. Bäckström anger att han själv gått i Berndt Gustafssons fotspår genom att initiera och leda forskning om kyrka–stat-frågan samt genom att starta både ett institut och senare Centrum för mångvetenskaplig forskning om religion och samhälle vid Uppsala universitet.
Bäckströms uttalade avsikt har varit att belysa religionssociologins utveckling genom dessa tre pionjärer, och beskrivningen av deras forskning är upplysande och intressant. Bäckström berättar inte enbart om metoder och resultat, utan också om teoretiska grundvalar och tar därmed in generella trender i internationell forskning, som de tre pionjärerna har tillämpat och modifierat utifrån det särskilda svenska och även nordiska förhållandet mellan kyrka, välfärdsstat, modernitet och religiositet. Beskrivningen skulle utgöra en utmärkt historieskrivning för den som vill sätta sig i den svenska religionssociologins utveckling och lätt introduceras till internationella trender och trendsättare i religionssociologi under senare delen av 1900-talet. Alla tre pionjärerna har framför allt sysslat med statistiska metoder, antingen genom befintliga register eller genom enkätundersökningar, vilket var tidstypiskt men inte längre är fallet för de flesta religionssociologer. Det blir också tydligt hur stor del av den initiala religionssociologiska forskningen var uppdragsforskning. En hel del finansierades av statens utredningsbehov när det gällde förhållandet kyrka–stat och därmed sammanhängande frågor.
Som ett tredje spår finns historiken om religionssociologins institutionella utveckling från grundandet av Religionssociologiska institutet (av Berndt Gustafsson) och dess vidare verksamhet, de första professurerna i ämnet, utredningar och beslut om religionssociologi som en del av teologiska fakulteters verksamhet och grundandet och vidareutvecklingen av Centrum för mångvetenskaplig forskning om religion och samhälle vid Uppsala universitet (av Bäckström). Här tar det institutionella perspektivet över, med uppgifter om professorstillsättningar, uppräkning av erhållna forskningsbidrag med mera. Det skulle varit intressant att tydligare få del av Bäckströms uppfattning om hur den nya disciplinen religionssociologi formades av sina grundares olika bakgrunder i kyrkohistoria, religionshistoria, allmän sociologi, politisk sociologi, psykologi och statistik.
Det är svårt att kombinera de tre spåren, hyllning till pionjärerna, beskrivning av tidig religionsvetenskaplig forskning i Sverige samt nedslag i institutionella utvecklingar för religionssociologin som disciplin. Det har inte heller lyckats särskilt bra. Beskrivningen av forskningen – där forskarna givetvis skulle ha framträtt, men snarare i relation till sitt arbete än som hyllade personer – kunde med fördel ha getts ut som en egen skrift och skulle som sådan kunnat fungera som en liten men initierad historisk introduktion för dagens studenter i religionssociologi. Hyllningar till de tre pionjärerna finns redan i festskrifter och nekrologer – visserligen inte för alla tre i samma volym. Och den institutionella utvecklingen av den svenska religionssociologin torde ha ringa intresse utanför en begränsad krets av nutida akademiker knutna till disciplinen.
Boken är mycket välförsedd med både referenser och fotnoter. En lista över religionssociologiska avhandlingar, på svenska universitet fram till år 2022 finns som bilaga.
Minna Salminen Karlsson är docent i sociologi samt jämställdhetsspecialist vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 3/2024, s. 60–62.