av KIRSTEN GRØNLIEN ZETTERQVIST
Var har filosofin sin rätta plats? Om den inte har det mitt i det liv som levs? Här uppstår de existentiella frågorna som oroar, utmanar och lockar fram nödvändigheten av och lusten till att tänka djupare, undersöka noga, förstå mer och mer av det liv som näst intill är obegripligt.
I detta filosofiska fält befinner sig Jonna Bornemark med sin nya bok. För tjugo år sedan blev hon gravid och födde sitt första barn. Hon studerade filosofi och ville använda sig av den för att begripa sin nya situation. Intuitivt kände hon att det hon upplevde hade ett ärende till filosofin och prövade därför att skriva en hemtenta om sina erfarenheter. Men det gick inte. Det filosofiska språket, satsmelodin och strukturen svarade över huvud taget inte an mot den situation hon då befann sig mitt i.
Hon skriver: ”Att vara gravid är en djupt existentiell erfarenhet. Jag är en och jag är två. I den önskade graviditeten finns en djup sötma, livet gnistrar och sprakar men kan plötsligt kännas tomt och meningslöst. Den gravida möter livets början, men också döden är ständigt närvarande, risken att förlora fostret eller sig själv.”
Nu, flera år, flera barn, och gedigna filosofistudier senare tar Bornemark sig an utmaningen att föra erfarenheter av graviditet och barnafödande till språk och filosofi. Hon gör detta som en fenomenologisk undersökning där de anteckningar och dikter som skrivits under åren ger material och närhet till fenomenen som undersöks. Vad händer, frågar hon, ”… om vi hämtar näring från den bortglömda rottråd som graviditetserfarenheten kan vara? Hur påverkar det vårt tänkandes stam, dess inre struktur, riktning, konsistens och färg?”
Det finns en rad skäl till att denna rottråd är bortglömd. Aktörerna inom filosofin har genom århundraden varit män. Detta uppenbara faktum blottlägger en grundläggande näringsbrist. Kvinnors erfarenheter fattades, då logiska strukturer, filosofiska begrepp och metafysiska tankegångar tog form.
Denna brist vill Bornemark göra något radikalt av. Syftet med hennes ingående och omfattande filosofiska undersökning är både att föderskan får tillgång till begrepp och tankefigurer som hjälper henne att begripa mera av det hon erfar, och att därmed utveckla filosofin, utvinna mera kunskap om det liv vi alla lever och ingår i.
Bornemark lägger grunden för sin undersökning med att identifiera några centrala ordkombinationer som finns i det egna erfarenhetsmaterialet. Även om alla graviditeter är olika, skriver hon, finns vissa strukturer ”… som hör till detta fenomen, som binder dem samman genom att skapa spektra vi kan erfara olika inom”. Orden bildar vid första påseende motsatspar som det mellan ”kontroll” och ”maktlöshet”. Är fostret en del av kvinnan eller något eget? Är den gravida en eller är hon två? Fem motsatspar bildar poler och fästpunkter mellan vilka bågar spänns. Bornemark vill se dessa som valvbågar, ja, som ”… strukturella spänningar, som jag uppfattar håller uppe detta rum. Inifrån detta rum vill jag undersöka vad graviditetserfarenheten kan få för konsekvenser på några centrala filosofiska områden: logik, etik, metafysik och politik.”
Valvet visar Bornemark i en skiss inledningsvis till boken. Det blir en portal som öppnar in emot men även ut till ett säreget, intensivt, filosofiskt landskap. Läsaren bör göra sig beredd till att överraskas, tveka, förvirras och ryckas med i texter som skiftar karaktär från fragmentarisk poesi till täta, sammanhållande essätexter som det lyser om både språkligt och filosofiskt. Här får vi vara med om en filosof i arbete, som noga och nära låter det som visar sig bli sett som det visar sig. Ett exempel på detta är genomgången av plats och rum. Den gravida befinner sig på en ny plats bortom andra platser. Riktar Bornemark uppmärksamheten mot fostret i livmodern blir jaget ”… rummets väggar som fostret blir omfamnat av, kan sparka och ta spjärn mot”. Detta rum skiljer sig från sociala rum mellan autonoma individer. ”Ett rum med sin egen rytm, riktning och rörelse. Det är ett levande rum, dess väggar är mitt liv, ett rum som är förnimmande och närande.” Hur är det att vara detta rum när min kropp inte längre endast är min kropp? Här finns frågor som både existentiellt och filosofiskt kräver nya kategorier för att kunna besvaras.
Ett av de centrala begrepp som används i Bornemarks undersökning är det återkommande begreppet ’paktivitet’, som här förklaras djupare än tidigare. Grunden läggs i bokens andra del, ”Födande och det födda”. Normal logik och normalt språkbruk uppfattar ’passiv’ och ’aktiv’ som ett motsatspar. Antingen är vi passiva eller aktiva. Men under ett födande gäller inte detta. Bornemark beskriver en våg ”… som kastar sig i födandet över mig, vänder ut och in på min kropp […] Min vilja är åsidosatt, men jag kan välja att föda, välja att följa med, ta vågen, göra den till min och aktivt fortsätta den rörelse som kommer någon annanstans ifrån.”
Begreppsparet aktiv–passiv blev också en central poäng när jag själv filosofiskt undersökte födandets fenomen. I avhandlingen Att vara kroppssubjekt. Ett fenomenologiskt bidrag till feministisk teori och religionsfilosofi (2002) arbetade jag utifrån två grundläggande frågeställningar: Vad sker när födelse sker? Vad lär vi oss om livets beskaffenhet i det rum där födelse sker? Min källa var en barnmorskas berättelse som under ett långt yrkesliv bistått och väglett föderska efter föderska. I kraft av sin samlade erfarenhet förde hon födelsen till språk. Jag förde detta vidare till filosofi och ontologi. Bornemark använder sig av egna erfarenheter, men vi uppmärksammar samma kännetecken. Motsatsen mellan aktiv och passiv stämmer inte när vi vill förstå födandets fenomen.
Från denna upptäckt vidareutvecklar Bornemark begreppet ’paktivitet’. Begreppet har hon lanserat tidigare i sitt författarskap. Nu ger hon det en central plats i sin metafysik: ”Paktivitet är tidens och den formtagande materien sätt att röra sig.” … ”Paktivitet är livets rörelse.”
Sammanfattande kan jag säga om Jonna Bornemarks bok att hon ger läsaren möjlighet att utveckla sin förmåga till att varsebli och tänka paktivt. Det handlar om att följa med rörelsen och tvärkasten som hon inbjuder till, men också om att själv öppet och noga pröva sin position i förhållande till det som hon bidrar med. Bornemark beskriver sig själv som filosof, inte som poet. Det stämmer för bokens långa, fragmentariska poetiska texter. Jag har svårt att läsa stora delar av detta material som just poesi. I de löpande filosofiska texterna däremot blir hennes språk metaforiskt, poetiskt och logiskt tillgängligt i mitt tänkande. Bornemarks bok ger ett viktigt bidrag till utvecklingen av filosofi som oroar, utmanar och lockar fram nödvändigheten av och lusten till att tänka djupare och förstå mera av det liv som är obegripligt och storslaget på samma gång.
Kirsten Grønlien Zetterqvist är teol. dr i religionsfilosofi vid Uppsala universitet och författare, Sigtuna.
Ur Signum nr 4/2022, s. 50–51.