av HEINZ WERNER WESSLER
Den nyligen utgivna boken av religionsvetaren och keltologen Bernhard Maier är en omfattande översikt över det aktuella forskningsläget när det gäller historiska förlopp, det komplicerade förhållandet mellan kolonialism och kristen mission, institutionella och teologiska utvecklingar från tidigmodern tid till nutid, den kristna tankens idéhistoria och förhållandet mellan ”västliga” centrum och koloniala provinser under världshistoriens gång. Ett riskabelt företag, som dock lyckas. Denna monografi utgör ett viktigt komplement och korrektiv till de talrika delvis ytterst specialiserade missionshistoriska frågeställningar som notapparaten och den utförliga bibliografin hänvisar till.
Kristendomen fick sig redan från början sin missionerande karaktär tilldelad, men det missionshistoriska skeendet under de senaste 500 åren är nära knutet till den europeiska expansionens projekt – ett projekt som hade som mål att erövra jorden och som i dag, i efterdyningarna av 1900-talets förödande krig, i den postkoloniala och omfattande ekologiska krisens tidsålder, som sådant har blivit tvivelaktigt. De många formerna av våld som de koloniserade folken utsattes för har i den transkulturella och jämförande historieforskningen under de senaste decennierna alltmer tolkats som konstitutiva delar av den moderna tidens projekt.
Wolfgang Reinhard hade med sin klassiker Die Unterwerfung der Welt – även den på förlaget C. H. Beck och nyligen utkommen i 15:e upplagan – skapat förlagan för sådana samlade tolkningar, som Bernhard Maier nu anlagt på den moderna tidens missionshistoria. Att lägga jorden under sig – nämligen som den mörka baksidan av framstegstanken, i vars namn Europa kuvade världen.
Oron för sammanblandningen av kolonialism och mission är den kvarvarande törntaggen som världskyrkan håller på att göra upp med. Denna koppling har inte minst blivit ett viktigt tema inom befrielseteologin. Den kände kamerunske teologen Jean-Marc Ela (1936–2008) frågar sig exempelvis hur man kan ”tala om en av Gud pinad kontinent”. Hans stora arbete Repenser la théologie africaine: Le Dieu qui libère [”Att ompröva den afrikanska teologin: Guden som befriar”] (Paris 2003) kan ses i spänningsfältet mellan den tragiska kopplingen av kolonialism och mission, och mellan det pågående postkoloniala förslavandet av Afrika och det befriande budskapet om Gud.
Att utforska detta spänningsfält mellan kolonialism och mission och samtidigt hålla det öppet för tolkning är den absolut största förtjänsten med Bernhard Maiers nya bok, som utan tvekan har potentialen att bli en klassiker.
Inledningen utgörs av en välunderbyggd framställning av de bibelteologiska och patristiska grunderna samt den kristna missionens historiska förlopp under antiken och medeltiden fram till missionen i Litauen under högmedeltiden. Spaniens återerövring (reconquista), den så kallade upptäckten av Amerika 1492 och upptäckten av den direkta sjövägen till Indien sex år senare väckte på nytt tanken på mission. Under de kommande århundradena begav sig tusentals katolska och alltfler protestantiska missionärer, delvis under stora umbäranden och livsfara, till missionsområdena. De ägnade sig åt mödosamma studier av språk och levnadssätt och vidareutvecklade därvid ständigt missionstanken till att omfatta det människorättsliga ansvaret för de folk som man missionerade för – en tanke som Maier inför redan i kapitlet ”Katholische Mission am Beginn der Globalisierung” [katolsk mission i början av globaliseringen]. En tidig ljusgestalt inom den tidiga kristna missionen i Sydamerika är exempelvis dominikanen Bartholomé de Las Casas (1484–1566), vars ”Kort rapport om skövlandet av Indien” år 1542 fördömer den extrema brutaliteten vid koloniseringen av Sydamerika.
Kapitel två till tolv ägnas åt olika storregioner, där kapitel sju ägnas åt ”Grönland, Lappland, Norra Asien och Alaska”. Indien och Kina tillägnas vardera två kapitel, som behandlar centrala systematiska frågeställningar, i synnerhet de så kallade ritstriderna i båda regionerna, som är kopplade till två betydelsefulla jesuitmissionärer och offensiva företrädare för en långtgående anpassning av kristendomen till den kulturella kontexten i missionsländerna, nämligen Matteo Ricci (1552–1610) i Kina och Roberto de Nobili (1577–1656) i Indien, en anpassning som i synnerhet kapucinerna motsatte sig. I dessa historiska kapitel handlar det också hela tiden om systematiska frågor, i samband med missionärer som kulturförmedlare och det apologetiska tänkandets utveckling i förhållande till den kristna religionens växande närvaro långt in på 1900-talet och dess institutioner i icke-kristna länder.
Det avslutande kapitlet ”Rückblick und Ausblick” [återblick och utblick] handlar om ”Geburt der Religionswissenschaft” [religionsvetenskapens födelse], som med sin stolta, självuppfattade konfessionella obundenhet delvis har sett sig som missionshistoriens och religionsteologins arvtagare. Maier klargör hur också teoribildningarna inom religionsvetenskapen alltid är barn av sin tid, och hur religionsvetenskapen länge präglades av missionärernas studier av urfolkens religioner.
Den avslutande delen ägnar Maier åt missionen på film, bland andra de två filmatiseringarna av den betydelsefulla romanen Tystnaden av den japanske katoliken Shusako Endo – japansk filmatisering 1971 och den berömda filmen från 2016 av Martin Scorsese – som tar upp missionärernas ensamhet och samvetskonflikter i Japan under förföljelsens tid under tidigt 1600-tal. Den avslutande delen behandlar också den aktuella diskussionen om kolonialtidens omfångsrika samlingar av utställningsföremål från missionsområdena, som i dag har blivit föremål för proveniensforskning och till stora delar lämnats tillbaka. Som en reaktion på detta inrättas det i många afrikanska och asiatiska länder museer som vill ta emot de återlämnade objekten från europeiska museer. Även i denna aktuella fråga, som berör missionsordnarnas olikartade historiska samlingar, lyckas Maier göra en differentierad och utomordentligt välinformerad framställning av det som i sina enskildheter är ytterst komplicerade problemställningar och detta utan att skriva läsaren på näsan med egna omdömen.
Detta band är resultatet av det arbete som professorn i religionsvetenskap i Tübingen ägnat frågan under ett decennium. Monografin visar tydligt att den gamla polariseringen mellan konfessionsbunden missionshistorisk framställning och en religionsvetenskaplig sådan mer eller mindre har spelat ut sin roll. En missionsvetare skulle inte ens tendensiöst ha skrivit något annat.
Översättning: Per Lindqvist
Heinz Werner Wessler är professor i indologi vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 4/2022, s. 52–54.