av ERIK SIDENVALL
Det har ofta sagts, men förtjänar att sägas igen, att vi inte kan förstå den moderna europeiska och nordamerikanska kristenheten om vi inte skapar oss en tydlig bild av missionsverksamhetens betydelse. Det var många generationer som fångades av missionens föreställningsvärld och humanitära narrativ.
Missionsverksamheten hade betydelse långt utanför de medvetet kristna sammanhangen. Missionen skapade en bild av världen, av relationer och av sammanhang, av socioekonomiska förhållande och av möjligheter till vad som uppfattades som samhällsutveckling.
Svensk utrikes- och biståndspolitik är omöjlig att förstå om man inte drar sig till minnes de strukturer och nätverk som skapades av missionsverksamheten.
Boken Svensk mission och kyrkorna som växt fram försöker sig på det i det närmaste omöjliga företaget att ge en heltäckande presentation av svensk missionsverksamhet under en 150-årsperiod. En på många sätt nödvändig volym. Missionsverksamheten behandlas i inte mindre än tio geografiskt disponerade kapitel. Här får de mer allmänt bekanta missionsföretagen i Indien, Kina och Afrika samsas med berättelserna om mission i Spanien, Mongoliet, Korea och på många andra platser. I två värdefulla kapitel behandlas frågor om dels bibelspridning och bibelöversättning, dels missionen och den lokala teologiska utbildningen. Till redogörelserna har fogats (ibland lite väl summariska och förenklade) statistiska uppgifter och ett orienterande kartmaterial.
Volymen representerar en i det närmaste heroisk insats, inte minst från bokens huvudredaktörer. För framtiden kommer den tjäna som given referenspunkt för den som vill fördjupa sig i de mer finmaskiga förgreningarna i svensk missionsverksamhet. Inom somliga områden utgör dessa texter en värdefull dokumentation inför framtiden. Det är till viss del missionens egna aktörer som ges rum att tala – i sig ett värdefullt bidrag. Vissa kapitel håller också en synnerligen hög nivå. Detta gäller inte minst sinologen Fredrik Fällmans redogörelse för missionen i Öst- och Centralasien.
Dessa erkännanden till trots finns det problem förbundna med denna antologi. Vad är det som egentligen presenteras i boken? Tyvärr förs det ingen diskussion om begreppet ”mission” som ett analytiskt redskap. Detta bottnar säkerligen i rent praktiska omständigheter; bokprojektet hade inte varit genomförbart om en mer substantiell definition av begreppet mission legat till grund för arbetet. Nu är det i stället vad de kristna samfunden och de olika missionsorganisationerna själva väljer att kalla mission som fått styra. Vid en genomläsning av volymen blir det uppenbart att sinsemellan olika aktiviteter försetts med rubriken mission. Allt beror på vilket sammanhang vi rör oss i. Inte minst blir detta tydligt under den post-koloniala eran (tiden från mitten på 1950-talet). Detta bottnar till viss del i divergerande missionssyner, men också (och kanske framför allt) i mer vardagsnära sätt att motivera och organisera en ofta riskfylld verksamhet.
Ett öppet arbetssätt i en bok av detta slag är på ett sätt en fördel (man får onekligen en god bild av hur samfund och missionsorganisationer i praktisk handling fyllt termen mission med innehåll), men samtidigt leder detta till en del besynnerligheter. För att ge ett exempel. Svenska kyrkans verksamhet i Europa avhandlas i ett kortare avsnitt som ryms på en halv sida. Detta beror på att Svenska kyrkan i allmänhet varit försiktig med att använda missionsbegreppet för verksamhet i vår egen världsdel. I boken nämns därför inte den omfattande stödverksamheten till minoritetskyrkor, nödhjälpsarbetet och det under senare år utvecklade vänkyrko- och vänförsamlingsarbetet. I andra (mer evangelikala) kristna samfund går detta under beteckningen mission och får därför stort utrymme i boken. Dessa diskrepanser hade förtjänat en mer problematiserande diskussion.
Även bokens anspråk på vetenskaplighet bör hanteras med viss försiktighet. Somliga avsnitt bygger på vetenskapliga studier, för andra delar av boken saknas denna forskningsbaserade litteratur. Detta gäller inte minst de avsnitt som tar upp de senaste 50 årens missionsinsatser. Författarna till dessa delar har därför tvingats förlita sig på den historieskrivning som producerats inom de olika missionsorganisationerna själva. Det saknas i dessa delar alltså underlag som bygger på mer gedigna, kritiskt hållna, källstudier. För den som läser för ett forskningssyfte finns det alltså skäl att vara uppmärksam på underlagens kvalitet. Detta betyder inte att dessa avsnitt saknar värde. För forskaren ger de lättillgängliga genomgångar av litteratur som inte alltid är lättfunnen i offentliga bibliotek. För den intresserade läsaren ger de initierad inblick i missionens föreställningsvärld, drivkrafter och ambitioner.
Erik Sidenvall är adjungerad professor i kyrkohistoria, CTR, Lunds universitet.
Ur Signum nr 4/2022, s. 54–55.