av KATRIN ÅMELL
Det finns många enkla handböcker om zen och dess plats i japansk kultur. Men i Tomhetens filosofi sätter Lars Vargö in zen i ett större sammanhang, där många olika ämnesområden ingår, till exempel Japans historia – religionshistoria inte minst –, österländsk filosofi i relation till västerländsk dito, poesi, beskrivningar av olika ”vägar” som zazen, sitta i meditation, teceremoni, bågskytte med mera. Lars Vargö är diplomat och japanolog. Efter forskning vid Kyoto universitet doktorerade han på en avhandling om japansk historia vid Stockholms universitet. Periodvis har han totalt vistats ett tjugotal år i Japan, mest som diplomat, och 2011–2014 var han svensk ambassadör i landet. Vargö har även översatt japansk litteratur och poesi – haiku – till svenska. Den allsidiga kompetensen har gjort författaren väl skickad att för svenska läsare vidga kännedomen om zen och den bakomliggande kulturen.
Boken inleds pedagogiskt med att Vargö återger sin egen frustration under en sesshin, en veckas intensiv meditation, vid ett zentempel i Kobe. Efter att med korta avbrott ha suttit i lotusställning, som i längden gör ont, från klockan fyra på morgonen förväntades deltagarna fortsätta meditationen sent på kvällen samtidigt som ett kraftigt åskväder pågick. Givetvis blev Vargö mer upptagen av blixtarna och knallarna över den oskyddade tempelverandan än av försöken till närvaro i zazen för att uppnå tomhet. Varför avbröt inte ledningen sittningen med tanke på risken för åsknedslag? Utifrån händelsen söker Vargö förklara att i zen ingår en helt annan dimension som varken är förnuftig eller logisk utifrån västerländska mått. Den yttersta formen av zen är tomhet, sunyata, bortom det individuella jaget. Egentligen låter sig tomheten inte definieras, men den kan vara ett annat sätt att försöka säga något om Gud. Tomheten kan också vara ett stadium av perfektion och frihet som uppnås genom ihärdig övning. Den som övar zen eller japanska kampsporter överger då successivt sina individuella strävanden och överlämnar sig helt åt att träna in övningens alla detaljer till fullständig perfektion och uppnår så en mästerlig frihet.
Efter inledningen, som också kan läsas som sammanfattning, följer en rad kapitel, cirka två tredjedelar av boken, om japansk historia och den påverkan de olika historiska perioderna haft på zenbuddhismen. Till läsararens hjälp finns en förteckning över perioderna med namn och årtal. Inom det här begränsade utrymmet är det omöjligt att ge en rättvisande bild av detta koncentrat av historien. Den började inte i Japan utan i Kina, dit buddhismen fördes från Indien. Flertalet äldre buddhistiska skolor i Japan har sitt ursprung i Kina, så i hög grad zenbuddhismen, som kom att få sin blomstringsperiod under den japanska Kamakuraperioden (1185–1333). I historiken ingår även korta redogörelser för övriga buddhistiska skolor, liksom för den inhemska japanska religionen Shinto samt inslagen av konfucianism och daoism. Det framgår hur religionerna dels interagerar naturligt och beblandar sig med varandra, synkretism, dels konkurrerar med varandra genom inblandning i politiska motsättningar, ofta med våldsyttringar.
Under den långa Tokugawaperioden (1603–1868), som präglades av stark samhällskontroll, var landet stängt mot yttervärlden i självpåtagen isolering. Först vid mitten av 1800-talet öppnades japanska hamnar för handel efter påtryckningar från USA och andra västmakter. Under den påföljande Meijirestaurationen (1868–1912) utvecklades det västliga inflytandet och Japan blev en modern stat att räkna med internationellt. Men det uppkom även en rörelse i motsatt riktning, en nationalism som med tiden tog formen av militarism.
Mot slutet av 1800-talet intresserade sig några japanska tänkare för olika former av västerländsk filosofi. En av dem var Nishida Kitaro (1870–1945), som kallats Japans förste moderne filosof och tillika var mycket engagerad i zen. Hans filosofi blir svårbegriplig utan zenbuddhismen, men samtidigt såg han sig själv inte i första hand som zenutövare utan som tänkare. Han konstaterade att i österländsk tradition är filosofi och religion oskiljaktiga. I den österländska metoden används tomhet och motsägelser för att belysa den andliga dimensionen bakom den fysiska verkligheten, medan man i väst gör tvärtom, via verkligheten och logiken försöker man förstå den andliga dimensionen.
Livet igenom brottades Nishida med hur man med västerländska termer skulle förklara det österländska sättet att beskriva religiösa erfarenheter och insikter genom negationer. Hur kunde till exempel sunyata, eller satori, upplysningen, ”översättas” med hjälp av logiska resonemang? Nishidas tänkande rörde också gudsbegreppet och där hade han viss hjälp av den nytestamentliga termen kenosis, Guds självuttömning. Han menade att den skapade världen existerar därför att Gud, skaparen, existerar. Och Gud existerar därför att den skapade världen existerar. Det absoluta blir då relativt. ”Gud är närvarande i denna värld genom sin självnegation. I den meningen är Gud immanent. På så sätt finns det ingen plats i denna värld där Gud existerar och ändå ingen plats där Gud inte existerar.”
Nishida var professor vid Kyoto universitet och kom därför att betraktas som grundare av den så kallade Kyotoskolan, en term som dock sällan användes av honom själv eller av den grupp japanska tänkare som var löst knutna till honom. Ett helt kapitel ägnas åt några av Kyotoskolans filosofer, av vilka de mest kända är D. T. Suzuki, Tanabe Hajime, Nishitani Keiji, Ueda Shizuteru med flera. Några av dem var samtida med Nishida, medan andra varit hans lärjungar och hörde hemma i en yngre generation. Påfallande många av dem fick möjligheter att studera vid tyska universitet, där de inspirerades av sådana filosofer som Friedrich Hegel, Edmund Husserl, Martin Heidegger med flera. De anslöt sig inte till Nishida i alla stycken, men i likhet med honom sökte de religiösa förklaringar på filosofiska problem och intresserade sig för beröringspunkter mellan kristendom och buddhism.
Det finns även andra sätt att söka förstå tomheten än genom filosofi. Ett par tilltalande, avslutningskapitel ägnas åt dessa andra ”vägar”. Dit hör konst, poesi, bågskytte och teceremoni. Vad gäller konsten är boken rikt illustrerad och där finns också prov på kalligrafi. Ett tiotal sidor upptas av ”Tomhetens poesi”. Här ett vackert exempel av Nagai Kafu (1879–1959):
en pion faller
jag hör åter regn
vid min lilla stuga
Såvitt jag vet finns ingen svensk motsvarighet till Lars Vargös innehållsligt breda och historiskt djupgående bok. Den fyller därför ett tomrum. Även om jag själv fann den historiska delen alltför koncentrerat faktaspäckad, uppvägs detta av den allsidiga kunskap som Vargö förmedlar om ”zens hemland”. Boken rekommenderas varmt till zenmeditatörer, religionshistoriker eller allmänt intresserade av Japan.
Katrin Åmell är dominikansyster, teol. dr i missionsvetenskap vid Uppsala universitet, tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.
Ur Signum nr 4/2022, s. 55–57.