Det mesta som händer försvinner tyvärr (eller skall vi säga tack och lov) för alltid ur mänsklighetens och den enskildes minne. I en tid när allt dokumenteras med allt större noggrannhet – allt som sänds i radio och TV lagras obönhörligt, alla tidningar mikrofilmas – försvinner paradoxalt nog alltmer av det som återspeglar den enskilda människans öden och beslut. Alltmer görs upp på telefon och går förlorat för evigheten; brevskrivningens konst odlas av alltför få – denna utmärkta möjlighet att både tvingas formulera sina tankar och överväganden så att de tål att upprepas, och att spara dem för framtiden. En bunt gamla brev kan vara en nästan olidligt engagerande läsning. Den återkallar röster och dofter ur det förflutna. Det som var kött och blod en gång, människors ångest och glädje, rädsla och hopp kallas tillbaka från den abstrakta skuggtillvaro dit glömskan förpassat dem med sin facit i handen. Vi frestas att betrakta historien som något på förhand uppgjort som måste sluta som det gjorde. Men varje ögonblick är något oavgjort. Ingen utveckling är en rät linje. Inget är resultat av nödvändigheter. Och hur fängslande är det inte när vi någon gång kan lura avståndet i tiden och ta människor i det förflutna på bar gärning i deras göromål och tankar. Att läsa om den politiska historien i stort är fascinerande nog, men ännu mer att fånga glimtar av människornas vardagsliv och dagliga bekymmer. Naturligtvis blir den möjligheten sällsyntare med avståndet i tiden, och därför är det också så givande att någon gång läsa en källa som slår upp fönster mot vardagslivet för många sekler sedan.
En sådan källa är Diarium Vadstenense, krönikan från Vadstena kloster, vars latinska originaltext nu på ett i alla avseenden förtjänstfullt sätt utgivits i avhandlingens form av Claes Gejrot. Diarium Vadstenense DV fördes under drygt 150 år på den plats som var det medeltida Sveriges intellektuella centrum och i mycket skådeplats också för det politiska skeendet, medelpunkten för en internationell rörelse, birgittinorden, med förgreningar över Europa och livliga kommunikationer, i en tid före nationalstaternas uppkomst. Vadstenaklostret hade medlemmar av både turkisk och spansk härkomst, förutom naturligtvis från olika håll i Norden. De politiska gränserna betydde inte mycket mer än svårigheter att komma fram, när krig rådde mellan furstarna. Om språksvårigheter talas det aldrig, man kan tänka sig att latinet fungerade som lingua franca i en kultur av mycket enhetligt slag. Vi möter en miljö som i flera avseenden är mer avancerad än den senare skulle bli. Vadstena kloster var, som en historiker kallat det, ett storföretag (man kunde tillägga multinationellt), byggt på iden om manligt och kvinnligt i samverkan, ett företag under kvinnlig ledning (både bröder och systrar hade att i långa stycken rätta sig efter abbedissans order), en kulturhärd där kvinnan uppfattades och uppskattades som förhållandevis jämbördig med mannen. Flera gånger påpekas systrars påfallande bildningsgrad. Om abbedissan Anna Fikka Bilogxdotter, som valdes till sitt ämbete 1501, sägs att hon var av adligt ursprung men hennes sanna adel grundades på hennes livsstil och klokhet och att hon hade en bland kvinnor sällsynt hög bildning. Om syster Birgitta Andersdotter påpekas att hon var änka och icke läskunnig men likväl from, vilket tyder på att analfabetism bland systrarna var något särskilt anmärkningsvärt och ett hinder i deras kallelse. Att kvinnans värld är så betydande i en bok skriven av män är inte märkligt i en orden grundad av Birgitta och hennes dotter Katarina. Men läsningen av DV är en tankeställare för dem som alltför snabbt vill sammanfatta synen på kvinnan i förfluten tid.
DV är också en guldgruva på många andra sätt. Genom att reflektera livet dag för dag i klostret och i Sverige blir boken en omistlig källa på ett stort antal områden. Den politiska historieskrivningen har här en företrädare med klart litterära ambitioner (kanske heter han Johannes Johannis). Han skildrar, med en utförlighet som egentligen går långt utöver det ursprungliga syftet med en klosterkrönika som DV, den upprörda situationen i Sverige mellan 1463 och -65, som kulminerade med slaget i Haraker i Västmanland 1464, då en bondehär av dalkarlar under ledning av biskop Kettil Karlsson Vasa tillintetgjorde danska yrkestrupper. Genom att koncentrera händelseförloppet och att använda sådana stilistiska grepp som parallellism, hyperbol och historisk presens lyckas skrivaren ge skeendet en livlighet och kraft utan motsvarighet i andra delar av DV. Huvudperson är den expansive biskopen och generalen (endast 24 år gammal vid sin biskopsvigning) som skildras med motvillig beundran.
Men också vad vi numera kallar mentalitetshistorien får sitt. Tvärtemot uppgifter om att medeltidsmänniskorna inte skulle betrakta barn som fullvärdiga människor (och följaktligen inte heller värda oro och saknad) får vi höra om bonden Måns Petersson och hans hustru i socknen Brunna mellan Linköping och Vadstena och deras otröstliga sorg när dottern, halvtannat år gammal, faller i en balja och dras upp till synes livlös. ”Efter en lång stund kom modern in och finner flickan död. Med hjärtskärande gråt ropade hon på maken och fadern och de andra på gården, och i deras närvaro gjorde fadern och modern ett löfte till sankta Birgitta … De stannade kvar och såg inget livstecken i flickan på gott och väl tre timmar, men sedan började hon gråta och var frisk och färdig igen”, och blev så småningom, kan man tänka, enligt föräldrarnas önskan upptagen som syster i klostret. Det talas om en ovanligt svår förlossning, vi får höra talas om en person som bör ha varit Sveriges äldsta på sin tid, nämligen syster Ramborg, född 1291 och död 1401, alltså i en ålder av 110 år, så gott som utan kroppsliga lyten ända till slutet. Över huvud tycks klostret ha varit en hälsosam miljö; påfallande ofta talas om människor som i decennier levt där, av allt att döma ett gott liv: 17 december 1507 dog syster Margareta Johansdotter av ålderdomssvaghet, hon hade då i jämt femtio år tjänstgjort i köket (uppenbarligen utan att förgifta sig själv eller någon annan). Medicinhistorikern har också åtskilligt att hämta ur notiserna om Vadstenafolkets dödsorsaker. Man avled normalt i mogen ålder av (så vitt lekmannen kan bedöma) hjärnblödning eller i några fall cancer eller tuberkulos, någon enstaka gång genom olyckshändelse.
Naturligtvis ges värdefulla upplysningar om gudstjänsten och musiken i klostret: broder Martin Anundsson var lekman men lärd lekman, han skrev ett legendarium för vinterperioden, en evangeliebok, en epistelbok och ett kalendarium.
Herr Kettilmund, en av de första bröderna i klostret, dog 1384, själva invigningsåret, och var den förste som lärde systrarna sjunga och var själv en sångare av Guds nåde: det var syster Katarina Niklasdotter som förvaltade traditionen som hon lärt av Kettilmund och magister Petrus Olai, författare och kompositör till systrarnas veckoritual. Sångböckerna i koret var i behov av korrigering. Broder Anders Jakobsson tog hand om det, och det nämns i samma mening vilka böckerna var: psalterier, antifonarier, gradualen och legendarier. Samme man var uppfinnare, han gjorde en sinnrik anordning med signalklockor i sovsalen och i en av klosterkorridorerna för att kalla bröderna till gudstjänst. Detta är inte enda exemplet av teknikhistoriskt intresse. Man hade låtit trycka åttahundra pappersvolymer av Birgittas Uppenbarelser i Lübeck 1491–92, men tre år senare ägde klostret en egen tryckpress med blytyper av olika snitt. År 1513 kom broder Petrus med tillnamnet Astronomus tillbaka till Vadstena från Uppsala efter att ha förfärdigat det stora uret där (det som tyvärr sedermera brann upp). Klostret fick sitt eget ur år 1536 (tyvärr hade klockan redan klämtat för bröderna), det hade konstruerats av en Skarabo vid namn Johannes. Man hade alltså personer i Vadstena som satt inne med den tidens högsta tekniska knowhow, samtidigt som klostret också fått motta prydliga föreläsningsanteckningar av en av de första studenterna i Uppsala 1477 och det följande decenniet, Olaus Johannes Gutho, som inträdde 1506; man hade alltså i klosterbiblioteket och bland bröderna tillgång till den aktuella akademiska lärdomen. Av och till anges bibliotekets ackvisitioner genom avskrivningsverksamhet, donationer och utländska uppköp.
Alla dessa värdefulla historiska notiser i all ära, men det som fängslar nöjesläsaren allra mest är dock ögonblicksbilderna, de snabba skisserna av händelser och öden. Jag har redan berört den dramatiska nedkomsten och den pigga åldringen. Vi har också den ingående skildringen av broder Johan Pettersson, död 1405, som legat till sängs i sviterna av hjärnblödning i åtta år. Han hade planterat klostrets aplar, han hade dessförinnan varit väpnare och följt med Birgitta till Rom, han var gift men lyckades förmå både hustru och moder att gå i kloster, liksom han själv gjorde; denne märklige man, som mer liknade en ängel än en människa, säger skrivaren, hade tårarnas nådegåva: han lät ingen dag gå utan att ha lockat fram gråten.
En kort och fascinerande novell handlar om den hemlighetsfulle magister Robert, som är biskop men inte vill låtsas om det; han kommer till Vadstena 1406 på väg till Skottland. Han är en intellektuell kapacitet som till åhörarnas förtjusning utreder de svåraste teologiska frågor, men också en uppspelt våghals som får för sig att han skall gå barfota från Skänninge till Vadstena en dag med intensiv kyla och halvmeterdjup snö och käckt ropar ”Vik hädan Satan” till den stackars färdkamraten, en mer förståndig kanik från Linköping, som vädjar till honom att inte begå självmord. Syster Cecilia Petersdotter blir i laga ordning vald till abbedissa men går inte på villkors vis med på valet, utan gömmer sig längst in i vrån i ett hus under flera timmar. Och vad skall man säga om den timide Clemens Emekini, god sångare och predikant, som trots – eller kanske var det andra sidan av samma sak – sitt stillsamma temperament under några år led av de hemskaste anfäktelser att säga fula ord.
Den märklige självtänkaren (vir simplex et rusticus) Hemming hade djärvheten att på själva klosterporten och till brödernas bestörtning anslå ett antal teser mot den kristna trosläran, kyrkomötenas beslut och den birgittinska ordensregeln. För detta tilltag fick han inställa sig hos biskopen av Linköping, som inte alls var benägen att psykologisera bort händelsens allvar. Här har vi en av de fåtaliga svenska kättarprocesserna; Hemming kastades i fängelsehålan, där han knäckt av hunger avsvor sig sina förvillelser och fick gå i en kyrklig procession med bar överkropp, ett knippe ris på ryggen och ett ljus i handen och försäkra att han gjorde fullständig avbön. En klosterbroder författade för säkerhets skull en vederläggning av hans teser.
Och vem var egentligen broder Olov Eriksson, som smet iväg från klostret nattetid och som får eftermälet: det hade varit bättre för den mannen om han aldrig hade blivit född? Kriminalhistorien, om man får kalla det så, representeras av notisen om det nesliga mordet på Hans Åkesson 1493, när en bonde klättrar upp på taket till hans hus, skär ett litet hål i fönstret och skjuter en välriktad pil mot sitt offer, när denne sitter till bords med sin bror. Inte ens klosterkyrkan förskonades från sådana gruvligheter; 1408 stack en vettvilling ihjäl en äldre kvinna med otaliga knivhugg vid kyrkans järngaller och sårade tre andra kvinnor allvarligt. Han fasttogs genast och blev halshuggen efter tretton veckor, heter det lakoniskt.
Nog vore de alla värda en roman, och en bra roman. Vi får tills vidare trösta oss med Gejrots finstilta löfte om en översättning till svenska.