Den som i sina dagliga böner använder uttrycket ”Din livsfrukt” får givetvis alldeles bestämda associationer av Lars Ahlins stora roman med samma titel från hösten 1987. Det finns emellertid inte i boken någon direkt hänvisning till den betydelse ”livsfrukt” har i Luk 1:42 (1917 års översättning).
Slutmeningen i Första boken (s. 247) är ett svar på frågan vad huvudpersonen vunnit med sina skriverier: ”Jag äger nu, trots allt, ett perspektiv på den livsfrukt som hittills fallit på min lott.” Livsfrukten synes här vara huvudpersonens, Johannes, livslopp, dokumenterat i den redogörelse av hans egen hand som romanen utger sig för att vara.
Det förefaller dock föga sannolikt att Ahlin inte skulle vara medveten om associationerna hos ”din livsfrukt”. Orden riktades ju av Elisabet till Maria, enligt NT 81: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig.” Enligt den äldre översättningen ”… och välsignad din livsfrukt”. I bönen Ave Maria med tillägget ”Jesus”. Den grekiska texten betyder ordagrant ”din livmoders frukt”.
Namnen på huvudpersonerna i romanen är desamma som i Lukasevangeliets barndomsberättelse (och i apokryfa barndomsevangelier). Elisabet, Johannes döparens moder, yttrar orden. Utom Johannes och Elisabet finns i romanens familj också Anna Maria, dottern. Anna, känd från kyrkokonsten, är ju i apokryfa texter Marias moder.
Men hur denna bibliska anknytning skall tolkas är långt ifrån genomskinligt. Den livsfrukt man efter läsningen främst tänker på, är väl parets, Johannes och Lisbets, handikappade flicka Anna Maria. Hon och hennes öde framstår som motsatsen till en ”välsignad livsfrukt.” Elisabet, kallad Lisbet, blir inte som sin bibliska namne havande på sin ålderdom, men väl efter att ha förtvivlat ond sin fruktsamhet.
Din livsfrukt skiljer sig på flera sätt från Ahlins andra romaner. Den har en heltäckande fiktionsram, Johannes anteckningar, som efter hans förordnande har blivit offentliga tolv år efter hans död för egen hand. Allt i romanen är refererat genom honom. Den andre huvudpersonen, Östen Öman, talar endast i återberättelser. Förhållandet till Ahlins eget verk är ett annat än i hans andra romaner. Här figurerar Ahlin själv, ”vår stads författare”, och flera av hans romaner. Däremot förekommer inte gestalter ur hans verk, vilka ju eljest går in och ut i många av hans romaner.
Din livsfrukt saknar också de fristående betraktelser, stundom lagda i någon mer eller mindre osannolik resonörs mun, men ofta författarens kommentarer till romanförloppet. Vissa romaner präglas starkt av sådana avsnitt som Om och Fromma mord, men ett belysande exempel är också Gilla gång s. 170–177, det kapitel som börjar ”Tid är blod –”.
Man kan också notera en nyhet i boken, före själva romanens början. För första gången är Nattens ögonsten, det märkliga fragmentet från 1958, jämte Fromma mord Ahlins mest teologiska text, upptagen i verkförteckningen.
Din livsfrukt, Johannes och Lars Ahlin
En stor del av romanens drygt 600 sidor är upptagna av berättaren Johannes redovisning av levnadsomständigheter, läsning och reflexion, liksom av hans kommentarer till tidshändelserna. Det mesta av hans tänkande uppvisar likheter med Ahlins egna idéer i filosofiska, sociala och politiska frågor, men med några påfallande undantag: teologi och religion, och delvis skönlitteratur. Den inre livshållning i vilken dessa reflexioner är inneslutna förefaller dock vara en helt annan än Ahlins egen.
Problemet hur långt Johannes tankar också är Ahlins spetsas till i diskursen om den ”genetiska solidariteten”. Denna formel framhävs särskilt, (av vem?), i ett utdrag på bokens omslag, som Johannes credo. Försöket att ”vinna en omfattande jämlikhet där våra ojämlikheter kommer att framstå oförställda”, kan tyckas vara ett nytt sätt att uttrycka Ahlins vision av alla människors ”försociala” likavärde. Johannes fortsätter: ”Framtiden svindlar för mig. Jag är en reformistisk socialist av svensk typ.” Men det är svårt att se att den genetiska solidariteten består det prov som den handikappade Anna Maria ställer den på.
Det förefaller som om Lars Anderssons läsart (DN 88-08-13) här är fruktbar. I romanen finns i och under Johannes skriverier också en kritik av vad som sker med de radikala jämlikhetsidéerna, när de konkretiseras i reformistisk socialism av svensk typ, uttolkad av en man som, likt Johannes, sökt ställa sig utanför det direkta engagemanget i samhällsbygget.
Några recensenter har läst Din livsfrukt som om Johannes helt vore Ahlins språkrör. Riktigt enfaldigt har man då beskyllt denne för ytligt lärdomsprål i avsikt att hävda sig då den politiska diskussionen gått honom förbi. Dessa kritiker nämner inte Östen Öman och ser honom tydligen som en helt ovidkommande biperson, och förefaller därmed att missa hela poängen.
Ett kontrapunktiskt motiv i Din livsfrukt är givetvis Johannes egendomligt anonyma, ekonomiskt storslagna, i egentlig mening kliniska, donationer till vård för sjuka afrikaner i stor skala och östen Ömans sista kärlekshandling, att ge en sjuk marockan hägn och vård i sitt skjul i Paris utkanter.
Östens Ömans och Lars Ahlins ecklesiologi
Det uppstår ofta bland kommentatorer förvirring om Lars Ahlins uppfattning om kristendom och kyrka. Det är ju uppenbart att Ahlin inte är någon vanlig kyrkokristen. Kritik mot kyrkan har alltid funnits hos honom, även i texter där den kristna bekännelsen varit klart uttalad. I Din livsfrukt är det Östen Ömans ord, refererade av den svenske kyrkoherden i Paris, som återger den syn som går genom Ahlins verk sedan 40-talet: ”Trots kyrkornas förräderier och djupa förnedring är jag tacksam för att Guds ord och sakrament av kyrkorna förts upp ända in i vår förvirrade nutid.” (Din livsfrukt s. 462.) Men det vore ett missförstånd att häri endast se ”kyrkokritik”.
Åskådningen skiljer sig knappast väsentligt från Ahlins i Bekännare och förnekare (s. 39), 1950: ”Frågar man mig: Vad har kristendomen för uppgift, när den inte kan lyfta oss ur missförhållandets villkor, när den, trots sin långa historia, inte har lyckats åstadkomma ett lyckorike på jorden, möjligen inte ens en förbättring, kanske rent av en försämring när allt kommer omkring? – På det kan jag endast svara att min tro är en tro på ett hinsides liv och att kristendomens enda uppgift i världen, att Guds enda uppgift i världen, att Kristus enda uppgift är att övervinna vår död och föda oss in i det liv där alla är ett i Gud.”
Här kunde i stället för kristendomen stå kyrkan, kyrkan som förvaltare och Ord och inte mindre sakrament. Ahlin förenar politisk radikalism, kyrklig ”sakramentalism” och misstro mot kyrka och historisk kristendom som i samma mån som andra religioner och kultursystem en variation av den ”värdekorruption” (syndafördärv) vi alla är utsatta för. Ahlin inser att denna speciella trosutformning kan förefalla svårbegriplig och i Fromma mord har han i samtalet mellan Aron och Dora på s. 62–63 i det kapitel, ”Bit av såstång”, som mest handlar om en nattvardsgång, utförligt förklarat sig genom dessa romangestalter.
Samtidigt som denna teologi är djupt originell och tydligen lika svår att placera för troende som för otroende, har den sina rötter i Ahlins egen bildningsgång. När han i teoretiska texter har hänvisat till Bonhoeffer, är det knappast för att ange en lärofader; hans uppfattning var i allt väsentligt klar innan Bonhoeffer blev mer allmänt känd i Sverige. Dessutom förefaller mig Ahlin faktiskt vara den originellare teologen av de två.
Ahlin har själv omvittnat den fundamentala betydelse som Anders Nygrens Eros och Agape, 1929–30, fick för honom när han läste verket vid mitten av 30-talet. Från Nygren kommer trons avgränsning mot all slags kristen humanism och idealism, men också det filosofiskt ”kategoriala” tänkande som finns i det svar författaren vid ABF:s stora Ahlin-seminariet enligt tidningsreferat skall ha givit på frågan om Guds existens: ”Han tillhör visserligen inte de vanliga existenskategorierna utan är bortom allt detta.”
Ett annat viktigt inflytandet var inte av intellektuell art, utan kom från hans mångåriga bekantskap med Herman Hedberg, ”fader Herman”, kaplan i den högkyrkliga sammanslutningen SSB, Societas Sanctae Birgittae, vilken Ahlin också en tid tillhörde. Honom hade Ahlin mött redan under Hedbergs tid som diakon i Gävle på 30-talet. Han inspirerade den särskilda nattvardsfromhet som framställs i flera av romanerna, främst i Fromma mord. Hedberg var ingen teologisk tänkare, men övade ett visst inflytande, även om han ständigt gäckades i sin förhoppning att åt Svenska kyrkan fostra ett celibatärt prästerskap.
Vad han vid samtal i Uppsala på 50-talet hade att förtälja om Ahlin inskränkte sig ofta till yttranden som ”konstig pojke, Lasse.” Jag minns dock att han uppgav att episoder i den då aktuella Kvinna, kvinna, 1954, härrörde från deras gemensamma upplevelser i Gävle. Denna roman om manligt och kvinnligt, om lag och evangelium, utspelar sig i en hamnstad sydligare än Sundsvall, som väl passar in på Gävle, men tiden är 1800-tal. Denna blandning av lundateologi och högkyrklig sakramentalism har givits en djupt personlig utformning hos författaren.
Den aktuella kyrkan, och givetvis inte bara Svenska kyrkan, är förrädare, förrådd och förnedrad, men skiljer sig enligt Lars Ahlin och Östen Öman från andra ideologier och rörelser däri att genom den Guds ord och sakrament förts vidare till oss, för att som sin enda uppgift med Ord och sakrament övervinna vår död och föda oss in i det liv där alla är ett i Gud.
Något kunde också sägas om Ahlins kristologi. Liksom han är främmande för den triumferande kyrkan, är Kristus den som enligt Paulus i Fil 2:7 ”avstod från allt och antog en tjänares skepnad då han blev en av oss”.
Ofta utläggs detta så att Kristus därmed valde att dela de ”nederstas” lott, och konklusionen blir en politiskt och socialt aktivistisk kristendom. En sådan är helt främmande för Ahlin, som uttryckligen återkommer till tanken på det ”saliga bytet”, hur Kristus på korset i en tjänares gestalt tagit människornas skuld på sig för att i gengäld ge människorna del i det gudomliga livet. Teologer skulle tala om ”theologia crucis” och ”objektiv försoningslära”.
En annan sak är att detta frälsningsskeende är fördolt, att Kristus härlighet inte uppenbaras i denna värld. Här gäller orden i Rom 8:18–21: ”Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds, barn får när de förhärligas.”
Denna värld är blott värld, yxan är redan satt till roten, stegen av dem som skall bära bort oss och hela vårt verk hörs redan, för att parafrasera Ahlins egna ord i Paulus-studien i DN 1966. Identiska formuleringar för att ge bild åt den paulinska tanken på skapelsen som lagd under intigheten, finns i en annan nyckeltext för Ahlins kristologi och sakramentsteologi, avsnittet iNattens ögonsten, där gamle prosten, tillkallad av Svea, ger den för egen hand döende Henrik nattvarden, med sockentygets utensilier beskrivna med en förtrogenhet, som måste förvirra okyrksamma läsare.
Flera präster hos Ahlin skildras ironiskt som högmässoförrättaren i Fromma mord, men den svenske kyrkoherden i Paris, som blir Östen Ömans biktfar, är uppenbarligen liksom gamle prosten i Nattens ögonsten en rätt Herrens tjänare.
Teologisk litteraturavhandling om Fromma mord
Gunnar D. Hanssons avhandling om Fromma mord, Nådens oordning, (NO), framlagd i maj 1988, är utan tvekan det hittills viktigaste bidraget till utforskningens av Lars Ahlins verk.
GDH är tidigare även känd som lyriker med ett par diktsamlingar, och som översättare av Sölarhöj, en medeltida västnordisk kristen dikt med ett intressant bildspråk, delvis hämtat från den förkristna skaldediktningen. Att ta sig an det minst förstådda verket i hela Ahlins oeuvre, är att göra Ahlin en betydande tjänst, men att ställa sig själv en svår uppgift.
Dessutom har GDH inte, som de flesta tidigare Ahlin-interpreter, undvikit teologin, utan med flit och djärvhet sökt att belysa också detta område. Det är givetvis det enda rimliga, eftersom Fromma mord lika mycket hör hemma inom svensk teologi som inom svensk skönlitteratur.
För att lösa sin självpåtagna uppgift måste GDH läsa in sig på områden, som idag kan förefalla långt avlägsna.
Det gäller om den teologiska litteraturen från Luther-renässansen, som så dominerade svensk systematisk teologi från de sista åren på 20-talet till de första åren av 60-talet. I stort sett är denna forskning om och utläggning av Luther i dag lika främmande för svenska teologer som för litteraturvetare. GDH har orienterat sig gott i den svensk-tysk-danska teologiska litteraturen.
Ahlins paulinism
Medan GDH har läst in sig på Bring och Logstrup, kan det stundom synas som han förbisett att Ahlin också läste Bibeln, inte bara Luthers Galaterbrevskommentar eller kommentarer till denna. Alldeles i inledningen tar GDH på ett förtjänstfullt sätt upp föreställningen att Ahlin på ett enkelt sätt skulle gjort romaner av Anders Nygrens Den kristna kärlekstanken. Motsättningen eros-agape finns uttryckligen också i Fromma mord, men GDH har riktigt sett att beskrivningen av ”färden uppåt” inte är någon helt enkelt förkastad antites till Guds kärlek, agape (NO s. 37).
När huvudpersonen i Fromma mord, Aron, talar om sin längtan efter det himmelska livet, använder han några gånger uttrycket ”bryta upp”. Det närmast till hands liggande är väl att här se anknytningen till Paulus (eller den som skrivit under hans namn och auktoritet) som på två ställen använder analyein resp. analysis i denna betydelse: Fil 1:23 ”… Jag längtar efter att bryta upp och vara hos Kristus” och 2 Tim 4:6: ”Mitt liv utgjuts redan som ett offer, och tiden är inne då jag måste bryta upp.” Den paulinska bakgrunden utesluter inte att ”detta skall tas på fullaste allvar som ett vittnesbörd om existentiell vånda” (NO s. 37).
Bibeln i Fromma mord
Över huvud kunde bibelallusionerna ha ägnats något större energi. GDH har i ett lexikon upptäckt att ”ark”, om förbundsarken (inte om Noas farkost), på hebreiska heter aharon eller aron, och att det pekar på ett motiv att nyttja namnet Aron. ”Den gyllene arken” är en mäktig symbol i kap. 13, ”’Jag lider’ i politisk-social regim”. Den gyllene arken och Aron är väl närmast hämtade från Hebr 9:4: ”Där stod ett rökelsealtare av guld och förbundsarken, som var helt överdragen av guld. I den fanns ett guldkärl med mannat, Arons stav, den som hade skjutit gröna skott, och förbundstavlorna.”
GDH har föredömligt pekat på hur episoden med f. riksdagsmannen Berglund är stiliserad efter Jobs bok, med hans oförstådda och ögonskenligen oförtjänta lidanden, de tre vännernas besök etc. Han visar också hur Jobs bok finns som mönster i andra delar av Ahlins författarskap. Det kunde väl då ha varit på plats att identifiera citatet från Job 19:25 i Arons ord när han knäböjer på kyrkogården för att utföra sitt egentliga ärende i hemstaden, att placera en sten på faderns grav (Fromma mord s. 110): ”Jag tror att Förlossaren lever och att han till slut skall stå fram över stoftet”, med lätt förändrad ordalydelse i förhållande till 1917 års översättning.
Nådens oordning är till formen snarast en samling essäer. Författaren ger i inledningen goda skäl till varför formen blivit sådan, och efter läsningen är man övertygad om att det i stort varit lyckligt. Det är orimligt att i ett så rikt arbete efterlysa ytterligare viktiga belysningar. Det finns på flera ställen utmärkta notiser om Fromma mords receptionshistoria. Inte minst viktig förefaller analysen av genomslaget för Ulf Lindes Ahlintolkning i den berömda BLM-essän från 1960. Denna radikala frontförkortning, som helt kunde bortse från det teologiska, räddade säkert Ahlins anseende bland tongivande kritiker under de tider som komma skulle.
Till bilden hör givetvis också den Ahlin som inte 60-talet kunde smälta, alltså den som visserligen fick skriva två essäer om Paulus i Dagens Nyheter 1966, men som refuserades när man redan annonserat ytterligare två artiklar. Tyvärr har GDH inte tagit upp Paulusartiklarna, som kanske är det mest upplysande om det svåra kapitlet om Ahlins tolkning och användning av sekulariseringsbegreppet.
I noterna diskuterar GDH intervjun med Birgitta Trotzig i Signum 1986:3 och finner hennes uppfattning om Ahlin och kyrkan träffande. ”Det gäller synen på kyrkan. Här står Lars Ahlin på den radikala protestantiska sekulariseringsteologins linje, eller den post-protestantiska linjen om man så vill. Problemet är dock komplicerat och skulle kräva en särskild undersökning” (NO s. 432). Ett bidrag som något modifierar GDH:s beskrivning har jag försökt lämna ovan apropos Östen Ömans kyrkosyn. I avhandlingen görs bruk av intervjuer, inte minst med Ahlin själv. Man kunde ytterligare peka på en av de viktigare skildringarna i tryck av Ahlin från en närstående, beundrande lärjunge. I en självbiografisk berättelse av Sven Lindner, Kärleks minne, 1985, citeras utförligt ett tämligen mäktigt stycke ur ett brev från Ahlin till Lindner, när denne skulle översätta den danske Ahlinforskaren Erik A. Nielsens förord till nyutgåvan av Fromma mord (s. 151).
Några sidor senare bjuds en skildring av Lars Ahlin som nattvardsgäst (ungefär vid tiden för Fromma mord): ”Tillsammans gick vi fram till nattvardsrundeln. Jag minns den egendomligt lätta tyngden i hans steg, hans värdighet, så fri från allt patos, hans stolt bakåtböjda huvud. Värdigheten hos Lasse från Sundsvall, som nu med lyftat ansikte gick fram för att få del i Kristi kött och blod.” Redan i Bekännare och förnekare, 1950, framstår Sven Lindner, kritiker och förlagsman, tio år yngre än Ahlin, just nu aktuell genom sin andra diktsamling, som dennes trogne lärjunge.
När det gäller en utmärkt avhandling som GDH:s är det ingen mening med att beröra alla de avsnitt, där författaren uppenbarligen träffat rätt i analysen. Bland avhandlingsförfattarens bästa prestationer kan några särskilt framhävas. Det gäller t.ex. den utmärkta uttydningen av det centrala kapitlet om Brinkman och Aron, ”Akropolis vill is som stjärnar”. Likaså är den allmänna diskussionen om det allegoriska, det komiska och det realistiska helt övertygande. Kanske mest av allt det lysande kapitlet om allegorins inkarnationer, om karbunkel- och ögonstensallegorin. GDH har här gjort bruk av den av andra förbigångna Nattens ögonsten.
GDH:s språk är inte mer tekniskt-analytiskt än nödvändigt. Någon gång insmyger sig en olycklig tautologi som ”föregripande prolepsis”. Den grekiska termen har väl ingen annan innebörd än ”föregripande” eller ”antecipation”.
Till det diskutabla hör en del av vad som sägs om namnsymboler eller -metaforer. Det är otvivelaktigt så att Ahlin använder egennamn i en metaforisk betydelse. Men tolkningen är en vansklig genre, och Dora låter sig väl förstås på enklaste sätt utifrån namnets grekiska härstamning. I Nya testamentet finns doron (pluralis dora) och dorea som beteckning för ”gåva”, inte sällan ”nådegåva”; dorean, ack. sing. betyder ”som gåva”, ”av nåd”, latin gratis, t.ex. i Uppenbarelsebokens två sista kapitel. GDH gör många utmärkta iakttagelser i exkursen ”Nattvardslängtan och blåsippor; skapelsen och den cykliska tiden”. Det finns säkerligen en bakgrund hos Franciskus i naturupplevelsen med blåsipporna och kanske också i stigmatiseringsmetaforen för Arons ”nattvardslängtan”. Men frågan är om inte de två upplevelserna är mer polariserade än GDH tänker sig. Och inte som man lätt kunde tolka fortsättningen, alltså den franciskanska erfarenheten av Guds skapelse i naturen ställd mot den dystra gudstjänstskildringen i det följande kapitlet ”Bit av såstång” (s. 56 fl.). ”Stum och tom deltog Aron i det sakramentala dramat. Efteråt blev han alltid tacksam över att han inte kunde fatta, än mindre uppleva det som skedde med honom. Han hörde vad som hände. Han hörde att han dog med Kristus och att han uppstod med Kristus. Hans öra var i munnen när han mottog sakramentet under de två gestalterna. Den barnsliga stigmatiseringen försvann. Han gick med frid, hörde han. Ändå som fånge. Han föll på knä i sin bänk fast där inte fanns någon bönpall. När han åter satte sig upp hackade han tänder. Hur gärna hade han inte redan nu velat viska: Himmelska Eros, lyft mig? – Han viskade ej. Han hackade tänder. Han visste att en sådan viskning bleve att föregripa. Ännu hade inte hans händer börjat stelna. Händerna var mjuka och varma av fångenskap. Ett uppbrutet mysterium hugger med våld våra händer att hugga.”
Denna skildring och fortsättningen i Fromma mord är centrala för Ahlins förståelse om förhållandet mellan naturen, längtan efter ett uppbrott som föregriper, och det fördolda mysteriet. Den ”barnsliga” stigmatiseringen var framkallad av en enhetsupplevdelse med skapelsen, men den försvinner när han genomgår, inte upplever, det sakramentala mysteriet. Här finns en motsats mellan den omedelbara naturupplevelsen och inkarnationen, fortsatt i Kristus närvaro i bröd och vin. (… han tar ständigt på sig nattvardens möda. s. 74.)
Polariseringen här är väl Ahlins välkända mellan ”den kosmiska fromheten” och ”den historiska bekännelsen”, uttryckt t.ex. i formuleringen i DN 1966 att ”vi är ansvariga för skapelsen, inte inför skapelsen”. Ahlin är givetvis ingenting för en viss modern ”eko-teologi”, som tenderar att underordna människan under skapelsen, kosmos eller naturen.
Extasen
Det är otvivelaktigt att GDH i John Donnes dikt The Exstasie (NO s. 402–404) funnit en källa till Ahlins egendomliga språkbruk om Arons och Evangelines mystiska förening, bilden av de stela, förenade kropparna, ”i marmorn”, med blickarna försjunkna i varandras.
Men det är också klart att Ahlin på andra ställen än i Fromma mord, har använt samma metaforer på ett sätt som inte helt låter sig förenas med GDH:s tolkning.
Det gäller i Kvinna, kvinna, 1954. När ”mannamannen” Gullik Thörngren, hånar huvudpersonen Torgny Larsson som ”sin hustrus gunstling”, berättar han också den sällsamma historien om hur han dräpte sin egen hustru: ”Och jag behöll ansiktet mot hennes knän, och jag kvarhöll händerna mot hennes lår till dess jag kände marmorkylan komma. – Och lemmarnas förstening” (s. 200–201). Här är det uppenbart att nyckelorden om marmorn, försteningen etc. står för något delvis annat.
I liknande termer, här främst blickarnas ömsesidiga försjunkande, beskrivs i Kanelbiten, 1953, föreningen mellan den unga flickan Britt-Mari, Kanelbiten, och ynglingen Arnold. ”För andra gången såg de in i varandras ögon, och nu förmådde deras blickar att stanna. – Någonting stort blev gemensamt för dem. En gestalt som de hade lika del i skapades” (s. 207–208). Tidigare har Kanelbiten brottats med det tragiskt bortvända i hennes kommande förening med Arnold. ”Men över henne härskade ismörkret. – Älska mig Gud i den svarta natten. – Föd kärleken till liv. Väck upp hjärtat från döden. Föd ditt lamm” (s. 194). Och bokens slut med Kanelbitens steg över avgrunden, har karaktär av ett sådant ”förkastelseval” som GDH utmärkt kartlägger i Ahlins texter i anslutning till tidigare forskare som Nielsen och Melberg (NO s. 343–345).
De älskandes förening med en likande metaforik, ögonens möten, marmor, kyla, stelhet, blekhet, läppars likstelhet finns också i en nyckeltext i Din livsfrukt (s. 302.) Här handlar det om fullbordandet av Johannes och Lisbets kärlek.
Några sidor senare (s. 318) har Östen berättat för Johannes om ”vår stads författare”, särskilt om en roman som kom ut 1952, alltså Fromma mord. Östen återberättar skildringen av Arons och Evangelines ”ögonmöten”. ”De reste in i varandras ögons centrum. Kropparna förvandlades till marmor.” Johannes utropar: ”Det är ju jag? Det handlar om Lisbet och mig?” Något mer om romanen ville Johannes inte höra.
Kanske detta också karakteriserar Johannes, endast denna förening med sina associationer till död och bortvändhet, uppmärksammar han i Fromma mord.
GDH formulerar träffande i sin avhandling (s. 348): ”Att ’tro’ på ett liv med Evangeline i avskildhet, hängivenhet och isolerad tvåsamhet är uteslutet för Aron.” Men det är just detta som Johannes väljer i Din livsfrukt, det är endast detta han vill höra Östen berätta ur Fromma mord.
Detta borde väl tydligt ange i vilken begränsad utsträckning Johannes verkligen är Ahlins talesman.
Skildringen i dessa termer av Johannes och Lisbets förening vetter ut mot det som icke är Guds skapelse. ”Det outsägliga tog hand om våra liv. Något som varken är ljus eller mörker omslöt oss. För min del upplevde jag det oskapade.”
Det är svårt att inte ställa samman denna lilla död med den stora döden i romanens slut, när Johannes, efter Lisbets självmord, skjuter sig själv i vattnet med den redan barmhärtighetsdödade Anna Maria på armen: ”Därmed överlämnar vi oss till det oskapade mörkret.”