I Den helige Sergij av Radonets Treenighetskloster från 1300-talet i Zagorsk helgonförklarades den 6 juni i år under tredje sessionen av ett ryskt ortodoxt lokalkoncilium 9 nya ryska helgon. Helgonförklaringar har ägt rum under tre olika perioder: från Kiev-Rus’ kristnande till koncilierna 1547 och 1549 med ett uppehåll tills den Heliga Synoden grundades 1721. Andra perioden sträcker sig till 1917. Under den tredje perioden har en helgonförklaring ägt rum 1977, då två förrevolutionära 1900-talshelgon kanoniserades. Helgonförklaringar bygger på utomordentliga bevis på from livsföring, framstående asketiska drag, undergörande förmåga under livstiden och efter döden samt i vissa fall relikernas oförstörbarhet. De tre första och mest uppmärksammade nya helgonen har valts helt i klostergrundaren Sergii anda: den helige strategen storfursten av Moskva, Dmitrij Donskoj (1350–1389) (festdag 19 maj) som av Sergij uppmanades att söka bekämpa den feodala splittringen i småfurstendömen och ena Ryssland i ett enda storfurstendöme och aktivt stödde honom i kampen mot tartarerna, vilka han besegrade vid Kulikovo Pole 1380. Därmed hade hotet mot den ryska kulturen avvärjts och garantin för den fria trosutövningen skapats.
Den helige målarmunken Andrej Rublev (1360/70–1430) (festdag 4 juli) var elev till den från Konstantinopel invandrade mästaren och filosofen Feofan Greken. Denne medförde nya impulser från den paleologiska konsttraditionen som härstammade från den sista dynastin i Bysans på 1200-talet. Rublev levde som munk i Treenighetsklostret under Sergii efterträdare igumen Nikon, vilken gav honom i uppdrag att utföra den berömda Treenighetsikonen till minne av Sergij.
Den helige munken och martyren Maksim Greken är den tredje lysande personligheten (1470–1556) teolog, humanist, filolog, Savonarolas vän. Han vistades i tio år vid renässansakademierna i Toscana, dit de främsta bysantinska humanisterna flytt efter Konstantinopels fall 1453. En tid uppehöll han sig i dominikanklostret San Marco i Venedig innan han återvände till Atos, varifrån han sedermera kallades till Vasilij III:s och Ivan IV:s hov. Hans liv i Ryssland blev en martyrkamp för det grekiska teologiska arvet och för ett asketiskt klosterideal i en tid då kyrkan slog vakt om materiella jordinnehav på bekostnad av de ryska böndernas frihet. De sista 20 åren av sitt liv tillbringade han i fängelse. Maksim Greken framstår som bekräftelsen på det ”Tredje Roms” (Moskvas) legitima anspråk (festdag 21 januari).
I väst helgonförklarades Fra Angelico många århundraden efter sin död. Det festliga firandet av tusenårsjubileet av Kiev-Rus’ kristnande föranleder en sentida helgonförklaring av Andrej Rublev, Rysslands mest lysande konstnärspersonlighet från medeltiden. Vi ser detta som ett erkännande av den visuella konstens primat, av konsten som en interpretatio divina, en pregnant uttolkare av dogmerna.
Konsten är en integrerad del av den ortodoxa liturgin. Tillsammans med kyrkomusiken gestaltar ikonerna, freskerna, bilderna på kalkdukar, altardukar, mässkrudar och biskopsmitror det himmelska Jerusalem. Om inkarnationens betydelse för gestaltandet av kosmos som Guds ikon handlar den grekisk-ortodoxa bildteorin, som räknas till dogmatiken. Efter striden om bildernas existens i kulten på 700- och 800-talet i Bysans, ikonoklasmen, förklarades bildfientligheten vara en heresi 843.
Kristendomen antogs i Kiev-Rus’, i den grekiskortodoxa formen och medförde både ett skriftspråk och ett dominerande grekiskt kulturinflytande, som omvandlades i en fruktbar rysk syntes. Rysk-ortodoxa kyrkan tolereras i ateiststaten som ett uttryck för och bärare av ett genuint ryskt kulturarv, som på många sätt hotas.
Att knyta helgonförklaringen av Rublev till tusenårsjubileet var ett genialt schackdrag. Rublev hade redan ”kanoniserats” av Sovjetstaten 1960 under jubileumsfirandet av 600-årsdagen av hans födelse (på ca tio år när) och firandet av 550-årsjubileet av hans död 1980. Rublev är den första gripbara ryska konstnärspersonligheten. Han förde den bysantinska konsttraditionen till sin fulländning och gav den ett specifikt ryskt personligt innehåll. Han är Rysslands första moderna konstnär, en värdig skyddspatron till 1900-talets ryska avantgarde. Kubismen är väl företrädd i hans metaforiska uppbyggnad av världen och kosmos. Hans behandling av ljus- och färgkontrapunkter bygger på insikter som renodlades i impressionismen. Rublev tillhörde de heliga ikonmålarmunkarnas skara och behövde egentligen ingen helgonförklaring. Ett helgonlikt liv i askes och bön är själva förutsättningen för skapandet av en autentisk kultbild.
I samtida skriftkällor förekommer Rublev några gånger. Hans exakta födelsedatum är okänt. Enligt den anonyme författaren av Ryska Helgons Liv, ett verk som kompilerades på 1700-talet, skulle Rublev ha dött den 29 januari 1430 och begravts i Andronikovklostret i Moskva. Hans verk finns uppräknade i ett inventarium från St Josefs av Vokolambk kloster från 1545. Alla ikonsamlingar fick sitt värde genom mängden Rublevikoner. Redan i samtiden var uppskattningen av hans konst så stor att konciliet i Moskva 1551 i sina statuter fastställde den officiella kanon för Treenighetens rätta framställning i bild sålunda: ”den skall målas efter gamla förebilder, så som den målats av grekiska mästare och av Andrej Rublev”.
Rublevs oeuvre är bevarat i fragment. Inget verk är signerat. Han arbetade alltid i en verkstad, druzhina, tillsammans med andra. Både i Treenighetsklostret och i Andronikovklostret utförde han dokumenterade men förlorade målningar. De viktigaste bevarade projekten är vänstra delen av festdagsraden i Bebådelsekatedralen i Kreml 1405 (från Bebådelsen till Intåget i Jerusalem) – den ikonostas som utfördes under läraren Feofan Grekens ledning och som betecknar den klassiska heltäckande ryska ikonostasens genombrott. Här samarbetade han också med Prochor av Gorodets. 1408 kallades han tillsammans med Daniil Tchorny till Vladimir för att i Uspenskijkatedralen utföra ikonostasen och en Ytterstadomsfresk. Ikonostasen är ett enormt verk som han inte utfört ensam. Här tillämpar han det gigantiska måttet och de romboida formerna. Deesisraden som framställer scener med förebedjare består av 21 tre meter höga figurer däribland Jungfru Maria och Johannes Döparen. Festdagsraden utgörs av 25 ikoner av vilka enbart Kristi himmelsfärd tillskrivs Rublev. Därtill kommer femton ikoner i profetraden. Här slår lyrismen igenom i hans palett. Figurerna framstår i en aura av eterisk skönhet. I Ytterstadomsfresken visar han stor frihet gentemot traditionen. Samma motiv fanns i förebild från 1190-talet i Dmitrijkatedralen ett stenkast därifrån, målat av inkallade bysantinska mästare. Han gör av detta något revolutionerande nytt. Kristus framställs visionärt i himmelssfären, apostlarna (bisittarna) får individualiserade porträttlika drag, bland dem inplaceras evangelisterna med namngivna evangelieböcker i knät, och mest intressant – bland de visa jungfrurna ett grupporträtt av kvinnor från samtidens höviska krets.
Från andra delen av 1400-talet, efter Rublevs död, härstammar de tre halvfiguriga ikonerna ur Deesisraden från Svenigorod, en Kristusbild, ärkeängeln Mikael och aposteln Petrus. Inom ramen för den rysk-bysantinska traditionen intar denna Kristusbild en unik ställning. Framställd med den paleologiska stilens utdragna proportioner är den en genomlyst psykologiserande Frälsarbild som vaket och milt iakttar betraktaren för att tränga in i själens innersta och söka förstå. Den saknar helt den stränga, skrämmande tendens som man finner hos bysantinska ikoner från samma tid. Inte den hieratiskt upphöjde stränge världshärskaren och domaren utan den kärleksfulla Kristus som kommer betraktaren till mötes.
Enligt Pakhomij Logofet bad Treenighetsklostrets igumen Nikon Daniil och hans vän Andrej att komma dit och smycka den katedral Nikon uppfört. Detta var strax före Nikons död 1427. Pakhomij hävdar att inte bara dessa båda utan även ”andra med dem” deltog i arbetet. Redan 1411 hade Rublev målat Treenighetsikonen. Med detta verk framstår Rublev både som bekännare och apologet. Från sina föregångare och samtida i konsten skiljer han sig i egenskap av det oskapade Taborljusets främste interpret. Å ena sidan skapar han den fulländade meditationsbilden, som passar i ett kloster som bygger på den från Atos överförda hesychastiska traditionen, som dominerade i Bysans under paleologisk tid och vars främste företrädare var den grekiske munken och teologen Gregorius Palamas (1296/7–1359), själv kanoniserad. Den hesychastiska mystiken fäster vikt vid tekniskt avancerade andliga övningar, där andningstekniken och bönernas koordination med hjärtrytmen för den för detta begåvade munken resulterade i fullständig andlig balans, hesychaa, och i det visionära skådandet av de oskapade Taborljuset.
Rublev för den bysantinska målartraditionen till sin mest avancerade kulmen både innehållsligt och formalt. Hans lärare, Feofan Greken använde också ljusaccenter, chiaroscuro (ljusdunkel), i sina fresker för att stegra temperaturen i sina extatiska visioner, men dessa förblir expressiva emotionella tecken, helt i avsaknad av Rublevs musikaliska lyrism.
I Rublevs meditationsstycken, som med hjälp av en komplicerad uppbyggnad av geometriska former och asymmetriska element skapar en rytmisk rörelse i harmonisk jämvikt, är ljuset i de transparent skimrande färgskikten det skapande element, som likt en röntgenblixt återger en ögonblicklig manifestation av det gudomliga ljus, som inget jordiskt öga förmår uthärda.
Ikonen innehåller en så virtuos komplexitet att den först öppnar sig efter långa meditationspass. Symbolinnehållet förmedlas med så subtila medel att det verkar direkt på det undermedvetna genom rytmiska linjer, rörelse och färgkontraster i harmonisk samverkan. Rublevs konst är den visuella teologins mest renodlade och abstrakta uttryck. Varje element i bilden är ett tecken, en indikator, för en transcendent bakomliggande verklighet, ofattbar för sinnena. Rublevs verk skiljer sig från samtiden genom ett annorlunda format och ett oändligt djup.
Å andra sidan har Treenighetsikonen tolkats som ett inlägg i striden om Treenighetsdogmen, som rasade vid denna tid. Redan paulikianer, en andlig rörelse från omkring 600-talet, och de sekteristiska bogomilerna från 900-talet hade vägrat erkänna de tre gudomspersonernas likvärdighet. I Novgorod och Pskov hade de ryska Strigol’niki sitt särskilda fäste, vilka hävdade att det var fel att framställa de tre personerna som likvärdiga även i bild. I själva verket hade Abraham sett Gud Fader och två änglar i Mamres lund. Mot denna heresi sökte Sergius av Radonets kämpa med positiva medel genom att grunda Treenighetsklostret och låta kampen ta form av ikonbilder. Genom att avstå från alla genredetaljer, som fortfarande finns i Feofan Grekens bild av samma motiv i fresken i Kristi Förklarings kyrka i Novgorod, Abraham och Sara har utelämnats och kvar finns bara de tre änglarna, vinner Rublev i koncentration på det teologiska innehållet.
Bilden är lika gåtfull som Leonardos Mona-Lisa. Tolkningarna har resulterat i en omfattande litteratur. På ena sidan står Alpatov som tolkar mittängeln som Gud Fader, på andra sidan Lazarev och en rad kända konsthistoriker, vilka har den ikonografiska traditionen på sin sida. Genom analys av åtbörder, gester och- kalvens närvaro i kalken som symbol för det nytestamentliga lammet, sluter man att vänstra ängeln är Gud Fader, mot vilken Kristus i mitten med eukaristin framför sig och den Helige Ande till höger böjer sina huvuden. Hur som helst – bilden måste kontempleras länge av betraktaren. Den åskådliggör det oskapade Taborljus om vars natur och väsen hesychasterna stred.
Treenighetsikonen avlägsnades till Tretjakovgalleriet i Moskva 1929. Kvar i klostret finns en kopia, målad under Boris Gudonovs regering 1598 efter det redan då starkt mörknade originalet. Originalmålningen hade ommålats mångfaldiga gånger under århundradenas lopp, men har efter omfattande restaurationer återställts i sitt nuvarande ej helt autentiska skick.