Vi har väl alla någon gång drömt om att bli berömda, men få av oss är kända utöver vårt lands gränser. Än färre har utsikten att bli ihågkomna av senare generationer. Ännu mera sällsynt är det att man först spelar en betydande roll i flera länder, sedan nästan helt glöms bort, för att efter några sekel åter bli upptäckt. Detta skedde med Jakob av Danmark eller Jacobus Dacianus.
Franciskanen
Vem var han? En man av kunglig börd, antyddes här och var. Men vad innebär detta? Den danske arkivarien Jörgen Nybo Rasmussen har under många år följt de spår som Jakob har lämnat efter sig i Danmark, Sverige, Tyskland och Mexiko. Här och var hittade han antydningar och brottstycken, men först nu har han kunnat foga ihop dem till en helhet. I sin senaste bok om Jakob,1 sammanställer han mycket skickligt allt han upptäckt i de olika källorna och kommer fram till följande resultat: Jakob var kung Hans’ av Danmark tredje son och föddes antagligen 1484. Han avsade sig alla kungliga rättigheter och inträdde i observansgrenen av franciskanorden. Av konsekvent ödmjukhet har han emellertid inte avslöjat sitt ursprung för någon.
Utan någon som helst hänvisning till hans härstamning dyker han under namnet Jacobus Johannis först upp som en av de okända författarna till den s.k. Utdrivningskrönikan från 1534. 2 Det var de danska franciskanernas beskrivning av hur de av kung Fredrik I och städernas lutherska invånare hade blivit bortdrivna från sina kloster året innan. Rasmussen kunde redan tidigt bevisa att vice-guardianen i Malmö broder Jacobus faktiskt var huvudförfattaren till Utdrivningskrönikan, bland annat därför att han återgav en utförlig ögonvittnesberättelse av de skakande händelserna i Malmö. 3 Han hade varit tvungen att försvara sina bröder mot reformatorerna, eftersom klostrets guardian visade sig för svag. Men kampen var hopplös på grund av den världsliga myndighetens inställning. Efter en formlig belägring under ett halvt års tid jagades bröderna bort med vapenmakt år 1530.
Följande år valdes samme broder Jakob av den nye provincialministern Rasmus Ulf till dennes närmaste medarbetare. Han skulle samla och redigera fakta om de enskilda klostrens utplundring och ödeläggelse, i syfte att senare hävda brödernas juridiska rättigheter om opinionen hos makthavarna skulle svänga. Men utvecklingen gick snabbt i en annan riktning. Utdrivningskrönikan var bara delvis färdig, när den nye kungen Kristian III tvang alla bröder att antingen övergå till den nya lutherska läran eller helt lämna landet. Jakob gick med de flesta bröderna i landsflykt till norra Tyskland.
Där möter vi broder Jakob igen år 1537, i hertigdömet Mecklenburg, då han blev vald till de danska franciskanernas siste provincialminister.4 Från Mecklenburg styrde han ett par tre år sina fördrivna bröder. Det finns några egenhändigt skrivna brev kvar från denna tid, där han kallade sig Jacobus Gottorpius, efter huvudslottet Lottorp i hertigdömet Slesvig, som hade en personalunion med det danska kungahuset. Reformationen i Danmark stabiliserades under tiden och därmed försvann brödernas förväntningar att få återvända. Broder Jakob lämnade så efter en tid ansvaret för de resterande bröderna över till en annan. Det var inte slut men hans vandringar. Tvärtom!
Missionären
När allt hopp om katolicismens återinförande i Danmark var ute, drog broder Jakob först vidare till Spanien. Men hjälp av kejsar Karl V – vilkens syster var gift med kung Kristian II av Danmark – kunde han sedan åka över till det nyupptäckta Amerika. Han återfinns på passagerarlistan från båten La Trinidad, som den 8 mars 1542 avseglade från Sevilla till Vera Cruz i Mexico. Så blev han den moderna tidens förste kände dansk-amerikan.
Efter sin ankomst fortsatte han nästan omedelbart till det svåraste arbetsfältet, utpostprovinsen Michoacán i den västliga delen av Mexico. Där arbetade han som missionär bland taraskoindianerna fram till sin död.
De källor som beskriver broder Jakobs liv är i viss mån av helgonbiografisk karaktär. Somliga av deras författare hade dock personligen känt honom. Han skall ha besökt indianerna till fots på många ställen, undervisat dem och hjälpt dem på alla sätt.5 Dessa såg hans intensiva böneliv, hans asketiska livsföring, hans självuppoffrande kärlek till dem. I sin tur strömmade de med sina bekymmer och sorger till den utländske missionären, som försökte trösta dem utan att tröttas. Han välsignade deras sjuka barn och helbrägdagjorde så många att detta tydligen var en särskild nådegåva hos honom. Jakob själv kallade sig i Mexiko Jacobus de Dacia eller Jacobus Danus (J. av eller från Danmark resp. J. den danske). Hans bröder omnämner honom som Jacobus Dacianus (J. från Danmark).
I sina unga år måste han ha genomgått en ovanlig god språklig och teologisk utbildning. I Utdrivningskrönikan visar han en stilistisk behärskning av latin som stod sig väl inför humanisternas krav. Från en mexikansk medbroder vet vi att han talade hebreiska, grekiska och latin bättre än någon annan som hade kommit till den nya världen. Han behärskade förutom danska även tyska och spanska. I sitt nya land lärde han sig slutligen att tala både aztekernas och taraskoindianernas språk flytande, vilket inte alla missionärer gjorde.
Hans teologiska begåvning kom fram redan i Utdrivningskrönikan, där han skickligt sammanfattade och besvarade kärnpunkterna i den lutherska läran. I Mexico fortsatte han och förde – i två försvunna skrifter – historiens första principiella kamp mot apartheid, i och med att han krävde att de indianska kristna skulle få samma rättigheter som européerna beträffande kommunionens mottagande och de kyrkliga ämbetena.6 Hans huvudargument var det inre sammanhanget mellan kyrkans sju sakrament. Den enskilde indianen hade i och med sitt dop blivit erkänd som människa och kristen med samma rättigheter till alla övriga sakrament som andra kristna. Vidare var enligt broder Jakob kyrkan i Amerika inte en riktig och fullvärdig kyrka om hennes andliga och sakramentala liv inte helt var utbyggt även med inhemska sakramentsförvaltare, dvs. inhemska präster.
Jakob mötte dock hårt motstånd från andra,7 spanska teologer och på franciskanernas provinskapitel år 1553 förlorade han den teologiska disputationen om prästvigning av indianerna mot sin medbroder Juan de Gaona. Han dömdes till återkallande av sina teser, konfiskering av sina manuskript och antagligen någon form av botgöring. Han lydde domen. Här är inte platsen att analysera varför allt detta skedde, men det säger mycket om honom, att han trots domen behöll sina medbröders tillit och nästan omedelbart därefter för tre år framåt av dem valdes till deras custos eller ledare för den blivande ordensprovinsen i Västmexiko (1554–1557).
Helgonet
Broder Jakobs iver att missionera och hans djupa fromhet omnämndes redan. Hans rykte som enastående själasörjare bara växte, både bland spanjorer och indianer. Han hade inte lyckats med att ge indianerna tillgång till alla sakramenten. Men han säkrade omsorgen om de sina genom att han på olika ställen grundade kyrkor och kloster kring vilka indiansamhällen växte upp. Ingen bok om honom själv finns bevarad, men trots motstånd från olika håll stödde han utgivningen av andras katekeser, så att indianerna kunde lära sig den kristna tron på sitt eget språk. Att han hade förlorat disputationen, hindrade tydligen inte ärkebiskopen i Mexiko att 1558 utnämna honom till bokcensor för att kontrollera katekesernas renlärighet. Förtroendet för hans integritet var alltså inte skadat heller hos kyrkoledningen.
Senare krönikor om den mexikanska missionen berättar många tecken på hans helighet, såsom stränga botövningar, extaser och elevationer vid bönen, och även om underbart snabba resor där han till fots anlände mycket tidigare än sina beridna medhjälpare. De äldre källorna meddelar inte så mycket om dessa ting, utan främst att han botade flera barn från sjukdomar genom att göra korstecknet över dem.
Efter sin ämbetstid som custos blev han 1557 guardian eller klosterföreståndare i Tzintzuntzan. Där höll han den 21 september 1558 en högtidlig requiemmässa för sin beskyddare kejsar Karl V, medan han för sina förvånade bröder förklarade att denne just hade dött. Först några månader senare kom meddelandet fram att kejsaren verkligen hade avlidit den dagen.
Broder Jakob dog som guardian i Taracuato den 29 oktober 1566 eller 1567, efter att även här ha ivrat för indianernas kristnande. Han ville inte ha någon särskild vård då han insjuknade, utan sade att hans tid var inne. Efter många vandringar genom flera länder hade ett ytterst omväxlande liv nått sitt slut. Den trötta kroppen lades till vila i klosterkyrkan.
Hos alla som kände honom, stod han i högt anseende och man uppfattade honom som ett helgon redan under hans liv. Hans medbröder spridde – i de olika krönikorna över den mexikanska missionen – kunskapen om hans helgonlika liv och indianerna har under alla sekel fram till idag ärat hans grav i Taracuato, särskilt på den 29 oktober. Fast man aldrig inledde en kanonisationsprocess, blev han upptagen i flera martyrologier.
Prinsen
I de mexikanska och spanska källorna hävdas om broder Jakob, att han tillhörde den danska kungliga familjen. Ingen familj i Danmark är mera omskriven än den, men de officiella genealogiska listorna är helt tysta om honom. Jörgen Nybo Rasmussen behövde en längre tids forskning innan han kunde lösa detta problem. Hade kung Kristian II, som hade infört reformationen i Danmark, verkligen en yngre bror, som då som katolik och franciskan hörde hemma bland hans motståndare? Och om det var så, varför förblev detta så hemligt även bland kungens fiender, katolikerna?
I sin nyaste bok besvarar Rasmussen dessa frågor.8 Han undersöker noggrant de olika politiska och religiösa källorna och skiljer mellan de danska, sachsiska, oldenburgska, mexikanska och mecklenburgska traditionerna. Det samfällda resultatet av detta pussel blir, att kung Hans och hans drottning Chrisune från Sachsen hade sex barn, varav två dog som spädbarn och ett aldrig omnämndes: Johan (1479/80–c:a 1480), Kristian II (1481–1559), Jakob (c:a 1484–1566/67), Elisabeth (1485–1555), Ernst (1486–?) och Frans (1497–1511).
Jakob hade alltså kunnat delta i striden om den danska tronen. Mot sin bror Kristian, som införde protestantismen, hade han kunnat bli huvudman för det katolska partiet. Det gällde ännu mera gentemot hans farbror Fredrik 1, som enbart var en usurpator på tronen. Namnet Jacobus Gottorpius är den enda antydan från Jakobs sida, att han eventuellt kunde hävda sådana anspråk. Hans senare namn Jacobus de Dacia kan tolkas som familjenamn Jakob av Danmark likaväl som att han härstammar från det landet.
Varför blev då Jakobs identitet fördold? Rasmussen anger både personliga och politiska motiv. Jakobs föräldrar var mycket vänskapligt inställda mot observanternas reformrörelse inom franciskanorden och understödde den med många gåvor. De uppkallade sin yngste son Frans efter ordensstiftaren. I en sådan kunglig familj kunde det tänkas att någon av sönerna skulle komma på tanken att vilja inträda hos bröderna. Som allvarlig och djupt from ung man önskade Jakob själv, att han skulle bli en broder bland andra, utan hänsyn till härstamning. För att uppnå detta, var han till och med så konsekvent, att han – med hjälp av sina föräldrar och ordensledningen – dolde sitt ursprung. (Han hade säkert hört talas om andra högättade franciskanbröder, som mot sin vilja blev särbehandlade.) Därför är det svårt att hitta några spår av honom i de historiska källorna. Vi vet till exempel inte var han hade studerat de tre klassiska språken och var han fick sin teologiska utbildning.
Hans familj har tydligen i början respekterat denna hans önskan. Senare hade främst hans bror och hans farbror egna motiv att hålla tyst om hans existens. ”Fanns” han helt enkelt inte, var faran att han skulle göra anspråk på tronen och återinföra katolicismen mindre. Familjen kunde alltså utnyttja hans radikala idealism som mindrebroder.
För oss som läser om denna märkliga persons liv framstår broder Jakobs vandringar och upplevelser kanske som hämtade ur en roman eller film. Men han levde i verkligheten. En dansk kungason slutar frivilligt sitt liv i glömska i en av världens avkrokar bland ”primitiva” indianer. Källornas uppgifter om hans liv och personlighet är av en karaktär som fordrar kritisk granskning, vilket Nybo Rasmussen gör i sina böcker. Men i den i källorna förmedlade bilden framträder ovedersägligt bilden av en person med inre resning. En resning som gör att han inte glömts bort utan lever vidare hos Mexikos indianer och sedan återupptäcks av sina forna landsmän.
Noter:
1. Jörgen Nybo Rasmussen: Broder Jakob den Danske, kong Christian II:s yngre broder. Odense Universitetsforlag 1986, 143 ss.
2. Svensk text i Credo 42, 1961, s. 149–180.
3. Jörgen Nybo Rasmussen & Jan Pinborg: ”Broder Jacob Johansen og Uddrivelsekröniken.” Historisk tidskrift 12:1, 1963, s. 193–223. Italiensk text i Arch. Franc. Hist. 58, 1965, s. 48–88.
4. Jörgen Nybo Rasmussen: ”Jakobus de Dacia OFM.” I Franziskanische Studien 45, 1963, s. 314–337. Dansk text i Catholica 20, 1963, s. 109–127.
5. Alonso de la Rea: Krönika över S:t Petri och Pauli provins i Mechoacán, 1639. Svensk text i Credo 442, 1961, 181–190.
6. Jörgen Nybo Rasmussen: Broder Jakob der Däne als Verteidiger der religiösen Gleichberechtigung der Indianer in Mexiko im XVI. Jahrhundert. Steiner Verlag, Wiesbaden 1974, 117 ss.
7. Jfr Franz. Studien 1963, s. 331 f.
8. Se not 1.