Under den katolska medeltiden var kyrkan den viktigaste uppdragsgivaren för bildkonstnärerna. I renässansens Italien tävlade de rika familjerna om att låta dekorera sina kapell i de modernaste stilarna. För Mellaneuropa medförde däremot reformationen en konstnärlig utarmning. Marknaden för andaktsbilder minskade, och kvalitén sjönk snart nog drastiskt. Massproduktion av träsnitt fick ersätta altarskåp och tavlor.
Den målare som drabbades minst av denna förändring i smaken var Lukas Cranach. I sin ungdom – han föddes 1472 – skapade han katolska andaktsbilder, men som hovmålare i Sachsen, bosatt i Wittenberg, kom han tidigt i kontakt med Martin Luther, vilket gjorde ett avgörande intryck på honom. Hans religiösa bilder kom att återge den lutherska synen på kristendomen. I motsats till tidens banbrytande målare, Dürer och Holbein, blev Cranach högt skattad av sina landsmän och skapade sig en betydande förmögenhet på den bildframställning han bedrev med hjälp av en stor och välorganiserad verkstad. Med tiden fick han också en viktig medarbetare i sin son med samma namn. Konstforskare brukar föredra att befatta sig med originalarbeten, medan verkstädernas produktion numera vanligen förvisas till en glanslös tillvaro i magasin eller, i bästa fall, kan återfinnas i någon kyrka eller annan offentlig byggnad, där ingen väntar sig något sevärt. När nu Nationalmuseum i Stockholm har ordnat en viktig utställning om Cranach och den tyska renässansen, har man glädjande nog tagit fram just sådana verk.
Cranach var en god porträttmålare och högt värderad för sina djurskildringar, men de motiv som gjorde hans lycka var kvinnorna. Renässansens idéer gjorde det möjligt att med bibehållen självaktning framställa nakna kvinnor i utmanande sammanhang, bara man hade den goda smaken att ge dem namn ur den antika världen. Medan de italienska målarna drevs av en passion för anatomi och en uppfattning av den nakna människokroppen som det ädlaste av alla motiv, bibehöll Cranach en ålderdomlig stil av närmast sengotisk art.
Resultatet blir att alla hans kvinnor ser ungefär likadana ut, naivt söta dockor, små och späda gestalter, prydda med tunga guldkedjor och smyckebesatta eller plymagerade hattar, även om de inte har något annat på sig. Det är kläderna som gör hela skillnaden; mellan kvinnliga martyrer, utan en skrynkla i sina eleganta dräkter inför bödelns grymma framfart, den hjältemodiga Judith och den slemma Salome – båda med ett avhugget manshuvud som attribut –, den förföriska Eva och den lika lockande Venus eller tvärtom den kyska Lucretia med dolken mot sitt bröst, eller samtida sachsiska furstinnor.
I skildringar av Den gyllene tidsåldern eller Kärleksträdgården utvecklas en sensualism som idag verkar rörande oskuldsfull men som bör ha varit mycket avancerad för sin tid.
Men Cranach skapade också andaktsbilder, och somliga forskare har velat tillmäta dem en stor betydelse för den lutherska ikonografin, vilket dock är tvivelaktigt. När efterfrågan på helgonscener hade upphört och man inte längre ville se Jungfru Maria omgiven av huvudjungfrurna och andra nödhjälperskor, blev istället illustrationerna till evangelierna av större betydelse. Här visas både Jesus välsignande barnen, ett påfallande vanligt motiv hos Cranach, och två versioner av Jesus och äktenskapsbryterskan, med härligt skurkaktiga fysionomier. Han framställde också sammanfattningar i bild av hela trosläran och evangeliums företräde framför lagen, ett mer originellt motiv men konstnärligt sett en återvändsgränd.
Cranach uppskattades i de tyska småstaterna och ända upp i det fjärran Norden. Ingen annan 1500-talsmålare är så rikt representerad i svenska samlingar, även om det huvudsakligen rör sig om verkstadsarbeten. Hur ålderdomlig han än verkar i jämförelse med sina samtida på kontinenten – han dog 1553, några år före Michelangelo – var det ändå han som introducerade moderna idéer på bildens område i norra Europa, något som utställningen ger lustiga belägg på; lokala provinsmålare hos oss lånade flitigt från honom.
Teckningar och träsnitt kompletterar tavlorna, som mest är i det lilla formatet; naturligt nog vill inte de stora museerna låna ut sina mer betydande verk. En fotoutställning från DDR ger bakgrunden till hans liv för den som inte föredrar att läsa den rikt illustrerade katalogen. Det obligatoriska bildspelet förekommer också. Mest överraskande är några teckningar av Picasso, som med sin vanliga frejdiga fräckhet varierar kända motiv hos Cranach, till glädje för mången besökare, som kanske plötsligt får en känsla av aktualitet inför en målare som annars kan verka ganska avlägsen, trots den dockskåpsartade charmen.
Utställningen är dock inte begränsad till Cranach utan visar många verk av andra tyska konstnärer från tiden, både teckningar av hög klass och målningar. Eftersom de sällan är tillgängliga annars för allmänheten blir de särskilt intressanta att se, och några av dem är konstnärliga glädjeämnen, t.ex. Hans Muelichs framställning av nertagandet från korset, som annars finns som epitafium i Solna kyrka.
Det är en givande utställning, där sammanställningen berikar helhetsintrycket och man får en bättre uppfattning av hur mycket som finns i vårt land – och för all del också skäl att fundera över svenskarnas synnerligen skrupelfria sätt i äldre tider att lägga sig till med begärliga ting.