Knappast någon kan ha undgått det rabalder som väckts av Martin Scorseses film Kristi sista frestelse, med omfattande protester framför allt från kristna fundamentalister. Vid en genomgång av den amerikanska kritiken mot filmen slås man av den oerhörda motsägelsen mellan å ena sidan Scorseses egna uttalanden i intervjuer, och å andra sidan anklagelserna för hädiskhet. Scorsese, som själv är katolik och i yngre år tillbringade en tid på prästseminarium, understryker att han i 15 år drömt om att göra denna film om Jesus, och att hans avsikter är seriösa. I en intervju (av Michael Henry Wilson) säger han: ”Vi försöker bara göra ikonografin mer tillgänglig, mer omedelbar, mer realistisk idag … och inte nödvändigtvis för dem som redan har tro. Filmen är framför allt till för folk som inte har en formell religiös tillhörighet, eller som har vänt sig bort från kyrkan. Jag tycker det skulle stärka människors tro att se Jesus uppleva de mänskliga villkoren.”
Men amerikanska katolska biskopar har i ett officiellt uttalande stämplat filmen som ”sårande för moralen”, och uppmanat katoliker att bojkotta den. I den kristna kritiken används adjektiv som ”blasfemisk” eller ”satanisk”. Det har invänts mot dessa kritiker att de i de flesta fall samtidigt öppet deklarerat att de inte sett filmen. ”En domare behöver inte ha varit på brottsplatsen för att kunna döma brottet”, säger en amerikansk nunna, Moder Angelica, som motivering till att hon inte ansett sig behöva se filmen för att (be)döma den. Att dessa uttalanden och Scorseses egna handlar om en och samma film är svårt att förstå.
Genomgående för åtminstone den amerikanska kritiken är också, vilket säkert bidragit till förvirringen i debatten, att den är påfallande slarvig och bemängd med tolkningsmissar, som t.ex. att Jesus skulle ligga med sin mor, eller att den drömsekvens där han frestas skulle vara verklighet.
Men låt oss lämna debatten åt sidan – som alltid i infekterade diskussioner är det fullt av upprörda känslor och ibland närmast groteska överdrifter. Protesterna tycks mest ha motverkat sitt eget syfte: de har väckt ett oerhört intresse för filmen.
Vad är det då egentligen Scorsese berättar, och hur? Filmen är inte, och utger sig inte för att vara, en filmatisering av evangelierna trots att många scener mer eller mindre troget återger episoder ur dem. I förtexten anges klart, att dess syfte är att berätta en fiktiv historia, baserad på Nikos Kazantzakis’ roman Den sista frestelsen, som skrevs 1950–51. Kazantzakis lägger i romanen tonvikten på dubbelheten i Kristi natur. Kristi gudom identifieras med det andliga och hans mänsklighet med det köttsliga. Boken utforskar kampen mellan anden och köttet, som Kanzantzakis säger varit det centrala i hans eget liv, och där han ser Kristus som en förebild, därigenom att han övervunnit motsättningen. Det är här som Kristi sista frestelse, en hallucination som plågar honom på korset, kommer in i bilden. Där förekommer den omtvistade sexscenen: i sin dröm ligger han med Maria Magdalena, han lever tillsammans med systrarna i Betania och får barn, han blir mätt av livet och åldras, och ligger på sin dödsbädd. Men i sista sekunden inser han att detta är en frestelse för honom att svika sitt messianska uppdrag, och accepterar sin frälsningsdöd på korset. Att Kristus blivit ”frestad i allt liksom vi” borde knappast vara kontroversiellt, och Scorsese lägger vikt vid att han övervinner Satan.
Problemet med filmen rör alltså knappast frågan om hädiskhet. Det rör frågan om huruvida Scorsese är trogen sin egen intention med filmen – viljan att ge en djärv, radikal Jesusbild, att vitalisera Jesusgestalten i vår tid. Han har formulerat det så: ”Jag försökte göra en Jesus för dem som känner sig så usla att de tror att Jesus aldrig skulle höra dem, att Gud aldrig skulle lyssna till deras böner. Den verkliga synden är den ångest som ligger i tanken att Gud aldrig skulle lyssna till dig. Det var därför jag gjorde den här filmen. För mig är den en bekräftelse på tron och hoppet.”
Den Jesus vi möter i filmen är mycket kluven och osäker. Han tvivlar på sin egen frälsarroll och anklagar sig själv för att ha svikit Gud. Som predikant övertygar han knappast – han är definitivt inte någon som undervisar ”med makt”. Också när han provocerar verkar det som om han mest försökte övertyga sig själv – t.ex. basunerar han närmast ut sin messianitet. Detta är sannerligen långt ifrån den Jesus som genom djupet i sin gudsgemenskap och sin övertygelse och skarpheten i sin tunga blev så kontroversiell att han blev dömd till döden. Filmens (och bokens) Jesus ber Judas att förråda honom, för att han ska kunna lyckas med frälsningsplanen och dö på korset.
Tveksamheten inför den egna kallelsen, så starkt betonad av Kazantzakis, liksom Jesu förkärlek för att umgås med utstötta – tullindrivare och prostituerade – är de två aspekter som Scorsese väljer att sätta i förgrunden. I detta perspektiv tycks mig ändå den kvinnosyn som filmen förmedlar lite egendomlig – kvinnan framställs nämligen som antingen staffagefigur eller fresterska. Maria Magdalena, som i filmen är Jesu ungdomskärlek som senare blivit hora, försöker förföra honom. Marta och Maria lockar honom med tanken på familj – den tanke som på nytt hemsöker honom i den sista frestelsen. Och själva frestaren, Satan, har av Scorsese gjorts till en liten kvinnlig ängel. Det kunde inte sägas tydligare – kvinnan är Fresterskan. – En episod ur evangelierna som förekommer i filmen är scenen med äktenskapsbryterskan. Men här är det i stället Maria Magdalena som hotas av stenande för att hon är prostituerad – det är alltså uteslutande av sentimentala skäl som Jesus ingriper. Radikaliteten i Jesu agerande förfuskas sålunda helt. Strider inte detta mot Scorseses deklarerade syften?
Betoningen av kvinnan som fresterska och sexobjekt sammanhänger förvisso även med den Hollywoodestetik som fullständigt dominerar filmen. Denna estetik är tydlig alltifrån inledningen, som är oerhört brutal och inte sparar på några effekter. Här får vi se Jesus före den offentliga verksamheten – han ägnar sig åt att snickra kors och assistera vid korsfästelser. Blodet sprutar. Och filmen fortsätter i samma stil: vare sig det gäller uppväckandet av Lasarus som inte står den ruskigaste skräckfilm efter, eller utdrivandet av försäljarna och växlarna ur templet, en scen som dubbleras i dramatiskt syfte och berättas som om det rörde sig om ett bankrån i någon actionsfilm. Vad Scorsese helt tycks ha missat är att det är möjligt att berätta antydande på film – här använder han uteslutande den estetik som vill visa allt. Och det blir inte bättre i de stillsammare scenerna – nattvardsscenen t.ex. är känslosamt ”from” med lagom smörig musik. Dessutom faller Scorsese hela tiden in i en mycket konventionell Jesusikonografi, med förebilder hämtade från dålig kyrklig konst av 1800-talstyp. Vi får plötsligt se Jesu-hjärta-tavlorna bli till rörlig bild i filmens i mitt tycke kanske värsta scen, som fogats till av manusförfattaren Paul Schrader (för övrigt även författare till en uppmärksammad bok om transcendental filmstil). I den scenen får vi se Jesus sticka in handen i sitt bröst och plocka ut hjärtat för att ge det till sina lärjungar, medan blodet droppar … Varken tematiskt eller estetiskt tycks mig alltså Scorsese ha lyckats förverkliga sina intentioner. Hans film är en ambitiös och påkostad, men medioker produkt av den amerikanska filmindustrin, där vinstintresse och lönsamhetsaspekter heller aldrig kan underskattas.
Det vore synd att bidra till lönsamheten genom en debatt som bara ökar det sensationslystna intresset för filmen. Den förtjänar bäst att man tiger om den. Därför slutar jag här.