Många berömda kyrkor i Europa har problem med att de i allt större utsträckning ofrivilligt har blivit till museer, nämligen i den bemärkelsen att besökarna kommer för att titta på sevärdheter och inte för att delta i andakts- eller gudstjänstlivet. För den som envisas med att i första hand betrakta en kyrka som en plats för bön och liturgi kan skarorna av långtifrån ljudlösa turister blir besvärande, medan de i sin tur tycks uppfatta deltagarna i en gudstjänst som forntida kuriositeter (åtminstone kan det kännas så).
I andra länder har viktiga kyrkor för länge sedan blivit museer och ingenting annat. Kazanskij (Vår Fru av Kazan) i Leningrad omfattar t.o.m. ett ”museum för religion och ateism”. Andra kyrkor i staden, t.ex. den armeniska, har en utsökt restaurerad exteriör men tycks vara helt stängda för besökare. Ett par av de gamla praktfulla kyrkorna i Leningrad fungerar dock för andakt och gudstjänst, varvid besökarna lätt kan delas upp i dem som menar allvar (kvinnorna bär huvudduk och har långa ärmar), dem som är allmänt nyfikna och de utländska turisterna.
Liksom den övriga bebyggelsen i det gamla Sankt Petersburg är arkitekturen inte rysk utan snarare italiensk i stilen, praktfulla variationer på barockens tema. Kyrkan Alexander Nevskij kompletteras av ett helt komplex låga rödmålade byggnader och en stor kyrkogård i flera delar; Nikolaj-kyrkan är nästan fårdigrestaurerad och erbjuder en betagande syn i himmelsblått markerat med vitt och med kupolerna nyförgyllda, som en dröm om rokokon.
I DDR är spåren efter krigets förödelse fortfarande påtagliga. Restaureringsarbeten pågår men tar sin rundliga tid, vilket gör besökaren mer medveten än annars om den mänskliga möda och konstskicklighet som ligger bakom de färdiga resultaten. Intrycken här kommer dels från Dresden, dels från den stad vars officiella beteckning är Berlin, huvudstaden i DDR.
Östberlin
Huvuddelen av de representativa och officiella byggnaderna i den gamla rikshuvudstaden Berlin ligger nu i Öst, vid och nära paradgatan Unter den Linden; idag utgör de en blandning av tidig nyklassicism präglad av arkitekten Schinkel, historiserande stilar från kejsardömet, höga glasskrapor från den tidiga efterkrigstiden och nu de senaste åren, i anknytning till stadens 750-årsjubileum i fjol, försök att återställa vissa förstörda kvarter i gammal stil. Det viktigaste exemplet på denna sista tendens är området kring Nikolaikirche. Den var den äldsta kyrkan; staden men skadades mycket svårt under kriget; nu är den återuppbyggd i sin medeltida tegelgotik, med den gamla interiörens indelning i kapell och omgång och valvribborna så färgglatt lysande som de väl ursprungligen var tänkta. Däremot är den inte längre en kyrka. Den är ett museum över staden och sig själv och används också för musik, en viktig modern sevärdhet, uppbyggd i sin gamla form men med ett nytt och annat innehåll.
Däremot är den näst äldsta kyrkan i staden, Marienkirche, fortfarande en fungerande gudstjänstlokal. Dess tegelgotik bryter mot den moderna arkitekturen runtom, där den ligger i en grönanläggning nedanför TV-tornet och ett torg med fontäner. Den satsar hårt på fredsarbete. Besökaren märker mest hur den exponerar sina konstskatter från seklernas lopp på ett nästan övertydligt sätt, så att man lätt kan följa den kyrkliga utsmyckningen från senmedeltida altarskåp, en dopfunt i brons från samma tid, över den protestantiska tidens enklare utformade andaktsbilder och påkostade gravvårdar och en predikstol som tvärs över de konfessionella olikheterna inspirerats av Petri säte i Peterskyrkan i Rom. Däremot är den gamla sengotiska fresken i vapenhuset av dödsdansen på nytt illa däran.
Kyrkornas läge är en påminnelse om att den ursprungliga bosättningen i dubbelstaden Berlin och Köln – med två 1 – låg just i denna trakt.
Den tredje medeltida kyrkan, en franciskansk klosterkyrka, ligger i ruiner men hålls i stånd som minnesmärke och är ram för konserter om sommaren. Som ett rent museum över sin arkitekt, Schinkel, fungerar numer Friedrichwerdersche Kirche.
Den mest dominerande kyrkan är domen, ett väldigt bygge i historiserande stil från sekelskiftet, illa skadat under kriget och nu under restaurering. Kupolen lyser nyförgylld, det gamla sidokapellet är iståndsatt och används av församlingen, stora arbeten pågår i det inre av domen. Skönheten kan ifrågasättas, men ett karakteristiskt monument över sin tid är den tvivelsutan.
Symboliskt nog speglar sig dess fasad mot paradgatan vackert i det bronstonade glas som klär Palast der Republik, en av de nyare offentliga byggnaderna; den inrymmer riksdag, teater och en ståtlig central hall i flera våningar med moderna monumentalmålningar, serveringar och bekväma sittplatser.
Ett storslaget anlagt torg är Platz der Akademie, f.d. Gendarmenmarkt, med det nyklassiska Schauspielhaus flankerat av två ungefär likadana, höga, kupolklädda kyrkor på sidorna, den tyska och den franska domen. Den tyska kyrkan är fortfarande svårt skadad, men de övriga byggnaderna är nyligen återställda, teatern som konserthus med en festlig och läcker inre utsmyckning, den franska hugenottkyrkan med museum och som viktigaste attraktion ett utsiktstorn med en givande utsikt över den centrala staden. Det är inte högre än att man får ta sig upp på egna ben, men det är mödan värt.
Ett intressant exempel på en modern kyrkoarkitektur möter man däremot i den katolska St Hedwigs-katedralen. Den bibehåller sin gamla yttre form, som är inspirerad av rundbyggnaden Pantheon i Rom, med en framförställd fyrkantig portik med nyklassiska friser; vid de omfattande reparationerna efter kriget förenklades den väldiga kupolens form betydligt. Däremot är interiören helgjutet modern.
Glasfönstren är enkla men enhetliga i geometrisk dekor på grått. Kyrkan är byggd i två plan, med huvuddelen i gatuplanet men med en bred öppen trappa som dominerar starkt och som leder ner till en modern version av en krypta, med sakramentskapell och sedan en rad sidokapell, bl.a. med biskopsgravar, i en rundgång. De två planens samhörighet markeras av att altaret i bägge vilar på en enda mörk stenpelare som skjuter upp från kryptan till kyrkans huvudrum. Traditionella markeringar av högaltarets placering är ersatta av en långsmal bildvävnad som ändras efter kyrkoårets krav (en god ersättning för altartavlor, som sällan är estetiskt tilltalande, vilken stil de än representerar).
Det är en kyrka som också icke-troende kan uppskatta för den starka stämningen och den harmoniskt balanserade spänningen mellan olika byggelement.
Förhallen rymmer en utställning om den katolska kyrkans historia i Berlin och den säregna situationen att biskopens ämbetsområde omfattar både Öst- och Västberlin. (Vanliga östberlinare kan aldrig besöka Västberlin, innan de blir pensionerade.)
I stadens utkanter byggs mycket stora bostadsområden, breda ljusa husblock, där det numera också är tillåtet att uppföra kyrkolokaler.
Dresden
Ett oväntat resultat av förstörelsen av Dresden är möjligheten att uppleva ett alldeles nyinrett gudstjänstrum i färgskimrande och guldglittrande barock. Den gamla katolska Hofkirche har till stora delar återställts i sitt ursprungliga skick, som anknöt direkt till jesuit och annan barock i Rom.
Dresden var huvudstad i Sachsen, som var kärnland för den tyska reformationen. Av politiska skäl övergick dock två av de mer betydande kurfurstarna till den katolska tron under åren omkring 1700. Till befolkningens lättnad påverkade detta dock inte undersåtarnas trostillhörighet.
Både August den Starke och hans son August III var inte nöjda med sin ärftliga roll som kurfurstar av det mineralrika Sachsen utan önskade också bli valda till kungar av Polen, vilket de båda lyckades med, till vad glädje de kunde ha av detta kostsamma företag. Den yngre August satsade också på ett giftermål med en habsburgsk kejsardotter, vilket likaså gjorde konversionen nödvändig. Detta är skälet till att en av de viktigaste gamla kyrkorna – färdig 1754 – i staden är katolsk, trots landets starka protestantiska traditioner.
Dresden var en av Europas vackraste 1700-talsstäder ända till en natt i februari 1945, när massiva bombningar förvandlade hela staden till en brinnande storm. Murarna till de gamla praktbyggnaderna tycks fortfarande svarta av brandröken. På gamla målningar ser man kupolen på Frauenkirche som dominerande inslag. Idag står ruinerna av den forna kyrkan som ett minnesmärke över kriget. Utan stängsel eller förbudsskyltar hålls barn och andra nyfikna borta från kullen av byggnadsrester – medan ett stort svenskt företag bygger ett nytt hotell i bakgrunden.
Centrum för musikalisk verksamhet med en vida be`= römd gosskör är Kreuzkirche, helt ombyggd inuti efter bombnatten, den senaste av de många bränder som har härjat kyrkan i dess historia. En gång i världen var den den stolta ägaren av en spillra av Kristi kors, därav namnet. Den nuvarande utformningen är enkel och sträng, närmast romansk till typen, och att man väntar sig besökare från många håll framgår av de informationsblad som ligger framme med text på de mest skilda språk, från de flesta slaviska tungomål till både swahili och svenska. Det finns också utrymme för tillfälliga utställningar; man kunde betrakta moderna kyrkliga bilder, lika dystra som sådana brukar vara, men också informera sig om dricksvattnets kvalitet i floden Elbe.
Nere vid vattnet och ruinerna av slottet ligger Hofkirche, byggd i svängda och ovala former som varierar den romerska barocken med påtaglig elegans. Innanför de mörknade murarna lyser huvudskeppet i strålande vitt, som betonades vid mitt första besök av att ett TV-team filmade under nästan bländande lampor. En kortsnaggad ung flicka samlade ihop de strödda besökarna till förmiddagens visning, som hennes uppenbara engagemang gjorde verkligt givande.
En församling av idag som skall verka i en så rikt utsmyckad kyrka i en för länge sedan förgången tids smak får problem med trovärdigheten – ”vi vill inte vara ett museum” – liksom med ekonomin; ännu är inte arbetena avslutade, men med hjälp av bidrag och gåvor från många håll fungerar kyrkan på nytt. Arkitekten var en italienare, Chiaveri, som hade tänkt sig en färgsprakande bemålning i bästa romerska stil, men hans planer blev inte utförda. Bakom högaltaret med tunga silverkandelabrar är väggen rikt färglagd, men för övrigt dominerar den vita färgen i både valv och väggar, i orgeln och den snidade predikstolen med tumlande änglar och de stora skulpturerna av Ambrosius och Augustinus av 1700-talets främste skulptör i Dresden, Permoser.
Däremot är sidokapellen, ett i varje hörn, rikt utsmyckade med målerier och stuckmarmor och förgyllning, främst av dem sakramentskapellet, älskligt och glatt, ett bevis på hur tilltalande barocken och dess avkomling rokokon är, när guld och färg inte är överdragna av århundradens smuts och damm. Vad skulle inte behöva rengöras i Rom?
Mot den traditionellt rika stilen avviker starkt utformningen av det kapell som är minnesmärke över alla döda under bombnatten. I vitt porslin – Meissen ligger inte långt bort – reser sig en väldig figuration av grova former, som kan leda tankarna till totempålar och andra främmande folkkulturer. Det är en Pietà, där de sargade och osköna styckena skall förmedla den fruktansvärda smärtan i motivet, liksom altarets hårda gestaltning skall stå för de dödas själar. Den gjordes 1973, i en nybrutalistisk stil som redan tycks verka främmande men vill uttrycka den ohyggliga verklighet som drabbade staden. Äldre döda vilar i kryptan med sarkofager för olika medlemmar av släkten Wettin, det sachsiska kungahuset, några av dem fortfarande ihågkomna med blommor.
Närheten till Polen är märkbar: en av söndagsgudstjänsterna hålls på polska, ute i staden finns flerspråkiga anslag på enklare serveringar (också Tjeckoslovakien ligger nära och är i motsats till Polen tillåtet och populärt semestermål för östtyskarna) och på det breda paradstråket samlas täta klungor kring försäljare av jeans och annat begärligt, beredda att försvinna vid närmaste varningssignal; konfigurationen lär vara typisk för polacker.
På en resa i öst får man sin egen situation belyst på oväntade sätt. Jag berättade för egentligen föga intresserade vänner om den katolska kyrkans nyorientering, märkbar t.ex. i Latinamerika, och om aggiornamento men fann inget att tillägga efter den lätta kommentaren: alltså perestrojka.