Mellan den 26 och 30 juli 1988 ägde socialarbetarnas tionde internationella konferens rum i Stockholm. Konferensen anordnades av 1FSW (International Fedaration of Social Workers), en paraplyorganisation som omfattar 49 nationella socialarbetarförbund. IFSW har sitt säte i Genève.
Nästan 1 800 personer deltog i konferensen. De var socialarbetare, företrädare för fackskolor och socialhögskolor, företrädare för sociala myndigheter osv. Deltagarna representerade 83 olika länder, också sådana länder där socialarbetarna ännu inte är organiserade. Även Sovjet deltog med en observatör.
Sökandet efter värden
Deltagarantalet var större än vid IFSW:s förra konferens. En av orsakerna var väl att det enbart i Sverige finns 12 000 socialarbetare i offentlig tjänst. Av dem kunde drygt 600 delta i konferensen. De kunde delta tack vare att deras arbetsgivare, staten, underlättade socialarbetarnas konferensbesök. En annan anledning z till det stora deltagarantalet var konferensens tema, ”Förhållningssätt, värden och ideologier i det praktiska socialarbetet”. Detta tema behandlades i fyra föredrag och på talrika seminarier och i diskussionsgrupper. Diskussionen fick tyngd av deltagarnas breda erfarenhet av socialt arbete.
Vad är det som gör diskussionen om vilka värderingar som styr det sociala arbetet så angelägen? Varför lockar den så många människor? Deltagarna var trots allt utbildade socialarbetare med stor erfarenhet av lidande och orättvist behandlade personers situation. De var lärare från socialhögskolor, ansvariga från statliga och kommunala sociala myndigheter och föreståndare för institutioner från hela världen där man arbetar för människornas sociala välfärd.
Det stora intresset för temat visar vad som är viktigt idag – sökandet efter giltiga värden i det mänskliga samlivet. Det är särskilt intensivt nu på grund av erfarenheterna av krisen för de värderingar som ännu på 60- och 70-talet ägde en obestridlig giltighet. De förankrades i lagstiftningen och de flesta trodde inte att de någonsin skulle ifrågasättas.
På vilken sida står du?
Med denna fråga kulminerade ett av föredragen. I det sociala arbetet ska socialarbetarna inge också socialt svaga och utsatta människor hopp. Men hur ska de kunna göra det när rustningsutgifterna ökar och en stor del av världens och vissa länders befolkning fortsätter att öka? Enligt FN:s uppskattningar är 800 miljoner människor undernärda idag och hälften av dem nära att dö av svält. Trots detta fortsätter krigen och striderna på många platser i världen. År 1987 gällde detta nästan två dussin länder. Det ekonomiska system som dominerar i världen idag för med sig arbetslöshet, svält och krig. Det följer en märklig logik: Människor svälter medan livsmedelsöverskott lagras eller förstörs. Kolgruvor läggs ner medan gamla människor fryser ihjäl. I många länder ökar antalet arbetstillfällen, men det gör arbetslösheten också, man bygger nya missiler och lägger ner sjukhus. I denna värld av motsägelser ska socialarbetaren arbeta med dem som är nästan eller helt utslagna. För att inte socialarbetaren ska bli ett obarmhärtigt politiskt och ekonomiskt systems medlöpare måste han eller hon verkligen skärskåda sina värderingar och ståndpunkter. Detta är särskilt tydligt i Sverige, där faran är större på grund av det nära samarbetet mellan socialarbetarna och de statliga myndigheterna. Detta var också skälet till att organisationen Caritas i Stockholm inte var bland utställarna. En vecka senare deltog de i en internationell socialvårdskongress i Berlin.
Till förmån för de fattiga
Socialarbetarnas vädjan lyder: ”Vi måste börja där våra nödlidande medborgare står.” Socialarbetaren måste ha medborgarnas nödlägen – fattigdom och materiell eller andlig hunger – som utgångspunkt för sitt arbete. Som socialarbetare konfronteras man med uppbrott och sammanbrott, med brutna förhållanden och hemlöshet. Det handlar alltså om problem som ofta griper långt in i klienternas privatliv. De människor som har kontakt med socialarbetarna är i första hand undertryckta och diskriminerade grupper. Arbetare utan utbildning och kvinnor, färgade och andra minoritetsgrupper som invandrare och flyktingar, ensamstående föräldrar och handikappade, gamla och arbetslösa osv. Idag anser man att dessa grupper är fattiga inte därför att de själva misslyckats, utan därför att de genom ett olycksfall eller på grund av samhällssystemet råkat i fattigdom.
Socialarbetaren ska i första hand agera som en advokat (dvs. medlare, företrädare och hjälpare) för sina klienter. Han ska vara en länk mellan klienten och staten eftersom klienten inte har möjlighet att styra de ekonomiska och politiska krafterna. Det är här hjälpen ska sättas in. Det går inte att betrakta privata och personliga problem isolerat. De måste relateras till de politiska och ekonomiska krafterna i samhället, trots att socialarbetare tenderar att förbise sammanhanget och bara ha den enskilde i behov av hjälp framför ögonen. Skillnader i politisk och ekonomisk makt är en viktig faktor i uppkomsten av fattigdom, en faktor som inte kan förbises om de fattiga ska få någon verklig hjälp ut ur fattigdomen.
Dilemmat
Den etik som ligger till grund för det sociala arbetet är inriktad på en minskning av orättvisor. Många socialarbetare upplever emellertid att deras yrkesetik har en annan inriktning än arbetsgivaren, som i många fall (t.ex. i Sverige och England) är staten eller en annan stor organisation.
Idag har mannen en privilegierad ställning i samhället. Det är tydligt i den förhärskande livsstilen och syns till och med i de moderna industriländernas lagstiftning. Denna mansdominans är ofta orsaken till våld i familjen, orättvis behandling på arbetsplatsen och orättvisor i samhällslivet i allmänhet. Det är en av socialarbetarnas viktigaste uppgifter att aktivt arbeta för en minskning av denna ojämlikhet.
Kongressen gav ofta uttryck för att socialarbetare och politiker gärna talar om större jämlikhet mellan könen och medborgarna i allmänhet, men att de inte själva handlar efter detta utan i stället lutar åt chauvinism. Detta fenomen blir särskilt tydligt i valtider. Före valet talar kandidaten ofta ett helt annat språk än när han valts.
Socialarbete har kallats den stränga statens milda ansikte (”the soft face of the coercive state”). Det går inte att vara politiskt radikal i arbetet för klienternas bästa. Men den nya högern (neokonservatismen) växer sig starkare och socialarbetarna måste betona ärlighet och social rättvisa och inte låta sig dras med i förhärligandet av ekonomisk framgång och i den blinda tron på marknadskrafternas rätt. Först och främst ska arbetet koncentreras på människor, inte bara i ord utan också i handling.
Den demokratiska vägen
De stora orättvisor som existerar i världen och i enskilda länder går inte att förbise. Man kan till och med mäta dem i barnadödlighet och medellivslängd. Människan måste ha ett arbete för att kunna försörja sig. Rätten till arbete är en av de mänskliga rättigheterna. Den kräver kraftfulla politiska åtgärder som fördelar de arbetstillfällen som faktiskt finns. Det är emellertid ett faktum att man i vissa länder arbetar mer entydigt för rätten till arbete än i andra. Att arbetslösheten är betydligt lägre i vissa länder än i andra beror inte bara på de ekonomiska konjunkturerna utan (till exempel i Sverige) på den politiska viljan att förebygga arbetslöshet och en vägran att prioritera den ekonomiska tillväxten till varje pris.
I konservatismens frammarsch med den nya högern verkar arbetet med att förbättra de fattigas och förtrycktas levnadsvillkor hopplöst. Neokonservatismen är en ideologi som återupplivar tron på de fria marknadskrafternas välsignelse. Man betonar särskilt den ”fria” konkurrensen och fordrar frihet och jämlikhet för medborgarna i så stor utsträckning som möjligt. I detta sammanhang påminns man lätt om det gamla citatet från 1800-talet: ”Lika rätt för fattiga och rika att sova under Paris broar.”
Socialarbetarna känner, och det rör sig om en känsla som växt sig allt starkare under de senaste åren, att den nya högern mer och mer gör omsorgspolitiken till en snålhetens politik och låter den konkurrera med militära anslagsbehov. Pengar som undanhålls de behövande läggs på hög och slösas sedan bort på statliga projekt, framför allt på militär upprustning. Dessa pengar kommer ofta inte i sådant omlopp i samhället att de bidrar till att skapa nya arbetstillfällen. I stället hålls ett stort antal människor i fortsatt fattigdom. Den nya högern är en ideologisk och politisk inriktning som utnyttjas av statsmakten för olika syften. Den skyddar inte enskilda medorgare. Därför måste det sociala arbetet i likhet med de många nya medborgarinitiativen byggas på demokratiska principer som samarbete, medverkan, självhjälp och medbestämmande vid beslutsfattandet.
Påtryckningsgrupper
Frågan ”På vilken sida står du?” blir ytterst relevant i kollisionen mellan olika tanke- och handlingsriktningar. I många stater reagerar medborgarna på de ökande besparingsåtgärderna. Det kommer till uttryck i medborgarinitiativ som växer sig starkare och i viljan till självhjälp.
I tider av ekonomisk lågkonjunktur är det lättare för staten att spara om det inte finns några starka påtryckningsgrupper. Detta är nästan genomgående fallet när det gäller den sociala budgeten. Militären är en påtryckningsgrupp, storindustrin en och jordbruket också en. Men sådana grupper som de gamla, ensamstående föräldrar och barn saknar i stort sett möjlighet att påverka. De behövande får mindre understöd så att de mindre behövande kan hålla nere sina förluster. Resultatet för de behövande blir det samma som förr i tiden – de är tvungna att hjälpa sig själva. Därför måste socialarbetarna vara angelägna om att underlätta och organisera denna självhjälp. Teorin att man först och främst måste se till att ett lands inkomster stiger för att kunna investera i industrin, och att även de fattiga på lång sikt skulle dra nytta av det, är knappast hållbar. Den erfarne nationalekonomen Galbraith präglade ett kort uttryck för denna ”långsiktiga välfärdsförsäkran”: ”På lång sikt kommer vi alla att dö.” För en modern stat är det inget alternativ att hålla en del av befolkningen i fattigdom eller svält i fem år, tjugo år eller ännu längre tid för att bygga upp en välfärdsstat. Många överlever inte väntan.
Alltför ofta är teorier måttsydda för egna eller vissa intressegruppers behov. Men de avslöjar vanligtvis vilka värderingar som ligger till grund för dem. Socialarbetaren är inställd på att hjälpa här och nu och får inte låta sig förblindas. Enligt vilken logik får storindustrin i många länder skattelättnader för att genom ökade vinstmöjligheter motivera större produktionsinsatser och produktionsförbättringar, medan medborgarna får klara sig med mindre medel? Det finns faktiskt människor som hävdar att detta motiverar till arbete och till att tjäna pengar. Ska de rika sporras av rikedomen och de fattiga av fattigdomen?
Många människor tycker faktiskt att den här logiken verkar övertygande och den nya högern handlar därefter. Det finns till och med sådana som tycker att den är i överensstämmelse med den heliga Skrift: Den som har skall varda givet och den som inte har skall också mista det lilla han har. Ekonomiskt sett är detta en skenlogik. Men i ett avseende är den mycket logisk. Under ekonomisk lågkonjunktur försöker de ägande skikten att säkra sina tillgångar i så stor utsträckning som möjligt (och med deras ekonomiska och politiska makt är det möjligt), även om den övriga befolkningens levnadsstandard sjunker snabbt. Detta skapar konflikter för socialarbetare i hela världen.
Översättning: Anna Helleskog
Författaren är jesuit, och verksam som socialarbetare i Aachen.