I de svenska etermedierna utmärker sig den katolska kyrkan framför allt genom sin frånvaro. Visserligen hör julnattens mässa från Peterskyrkan till årets fasta traditioner. Påven skymtar ibland i nyhetsprogrammen på besök i olika delar av världen. Men i övrigt råder i stort sett tystnad. När TV i våras sände en högmässa från S:t Thomas katolska kyrka i Lund, hade en katolsk mässa inte förekommit i TV på flera år.
Vad detta beror på har knappast någon sökt analysera, och en analys är inte heller möjlig om man inte har insikt i radions och TV:ns religiösa programpolitik. Ett bidrag till förståelsen, om också långt ifrån uttömmande, får vi i lundadocenten Rune Larssons bok Religion i radio och TV under sextio år (1988). Den katolska kyrkan spelar här en undanskymd roll, och i de många statistiska tabellerna döljer den sig oftast (men inte alltid) i den anonyma mängden av ”övriga samfund”. Men att läsa boken ur katolsk synvinkel öppnar några nya perspektiv.
Sedan den första katolska mässan sändes i svensk radio 1943, har det förekommit katolska gudstjänster då och då. Sedan 1960-talet har det ibland sänts mässor också i TV. Detta har emellertid skett helt sporadiskt, och frekvensen har inte påverkats av den katolska kyrkans utveckling från en numerärt obetydlig minoritet vid krigsslutet till landets andra kyrkosamfund i storlek.
Denna katolska underrepresentation bör inte tas som tecken på någon avsiktlig diskriminering. Larssons undersökning visar nämligen alldeles klart att kvantitativa rättvisesynpunkter över huvud taget aldrig har tillämpats inom den religiösa programverksamheten. Den rådande principen har snarare varit att den som kommer först till kvarnen får först mala. Svenska kyrkan har naturligt nog legat i främst, tätt följd av Svenska missionsförbundet. Övriga samfund har med växlande framgång försökt hänga med i konkurrensen.
Programpolitiken och samfunden
Detta förhållande har rötter i 1920-talets programpolitik. Under åren 1925–30 inrättades tre s.k. kyrkliga kommittéer som fördelade radiogudstjänsterna mellan samfunden. De företrädde respektive Svenska kyrkan, KFUM och Frikyrkliga samarbetskommitten; den sistnämnda omfattade i själva verket enbart tre frikyrkosamfund, nämligen Metodistkyrkan, Svenska baptistsamfundet och Svenska missionsförbundet. Svenska kyrkan stod vanligen för högmässorna, frikyrkorna för kvällsandakterna. Systemet bestod till år 1952, då Gunnar Dahmén 1952 blev ensam ansvarig för religionsprogrammen. Under dessa årtionden hade den konfessionella fördelningen hunnit bli etablerad. Visserligen gick Metodistkyrkan och Svenska baptistsamfundet med tiden starkt tillbaka och fick också en minskad plats i etermedierna. Svenska missionsförbundet har däremot mer än väl hållit sin ställning som ledande frikyrkosamfund i både radio och TV. För andra kyrkor och samfund som har velat komma med i etern har det däremot inte varit så lätt. Trots att Pingströrelsen vuxit så starkt numerärt under åren har detta inte lett till motsvarande del i gudstjänstsändningarna. Det framgår tydligt av bokens tabeller.
Larsson påstår (s. 177) på tal om radiogudstjänsterna att Pingströrelsen och katolska kyrkan på senare år fått en fast ställning bland sändande kyrkor. Om detta är riktigt, gäller det i varje fall inte ”högmässorna”, dvs. söndagsgudstjänsterna kl. 11. Detta ser vi av tabellen för åren 1978-86 på följande sida. 1985 var procentfördelningen följande: Svenska kyrkan 50 procent, Svenska missionsförbundet 10 procent, Pingströrelsen 7 procent, övriga frikyrkor 15 procent, katolska kyrkan och ortodoxa kyrkor 0 procent, övriga (inklusive EFS) 18 procent. Första halvåret 1986 (den senaste uppgiften) ger följande siffror: Svenska kyrkan 61 procent, Svenska missionsförbundet 12 procent, Pingströrelsen 0 procent, övriga frikyrkor 15 procent, katolska kyrkan och ortodoxa kyrkor 0 procent, övriga (inklusive EFS) 12 procent. Inte ens med de allra blygsammaste anspråk kan man finna utrymmet för vare sig Pingströrelsen eller den katolska kyrkan särskilt imponerande.
På s. 197 finner man en motsvarande tabell för söndagsmorgonens gudstjänster i TV åren 1978–86. Den är något annorlunda uppställd: den skiljer inte mellan de olika frikyrkorna, och EFS förs nu till Svenska kyrkan. Om vi återigen tar de sista årens siffror finner vi för 1985 att Svenska kyrkan (inklusive EFS) stod för 66 procent, frikyrkorna för 14 procent, katolska kyrkan för 3 procent och övriga (oklart vilka) för 17 procent. Första halvåret 1986 finner vi programmen helt fördelade mellan Svenska kyrkan (60 procent) och frikyrkorna (40 procent), medan katolska kyrkan och ”övriga” inte alls fanns med.
Detta gäller söm sagt ”högmässorna”. Vid andra gudstjänster och andakter finns en större spridning mellan samfunden men utan den katolska kyrkans medverkan. Pingstkyrkan som alltid varit mediemedveten, från den gamla IBRA-radions tid till dagens lokalradiosändningar, har ett långt större utbud i etermedierna än vad tabellen ovan visar, inte minst i form av sång- och musikstunder. Men den gamla principen att söndagsgudstjänsten i första hand sänds från Svenska kyrkan och i andra hand av något äldre frikyrkosamfund, tycks i stort sett bestå.
Att den katolska kyrkan har svårt att hävda sig i denna samfundskonkurrens har flera orsaker. Fram till omkring 1970 var latinet den katolska kyrkans språk, och en latinsk gudstjänst ansågs knappast mediamässig i svenskt perspektiv. På många håll fanns långt in på 60-talet en traditionell och känslobetingad motvilja mot den katolska kyrkan. När denna bröts genom invandringen, fick den katolska kyrkan en ny definition som ”invandrarkyrka”, ett särintresse för människor med rötter i andra kulturer än den svenska. Även där man visar en vänlig tolerans finns det ett främlingskap inför den katolska kyrkan som ännu inte har överbryggats. Av liknande skäl är det ännu svårare för de ortodoxa kyrkorna att få utsändningar av gudstjänster.
Mässan i etern
Man skall emellertid inte enbart klandra den svenska omgivningen för kyrkans tillbakaskjutna ställning i etermedierna. Det katolska stiftet i Sverige har under årtionden haft en iögonenfallande brist på resurser. Först under 80-talet har det skapats hjälpligt gynnsamma förutsättningar för katolska gudstjänster i radio och i TV: mera representativa kyrkorum, möjligheten till en gudstjänst på fullgod svenska (genom den svenska mässboken och den nya upplagan av psalmboken Cecilia) och en godtagbar kyrkomusikalisk standard (om också inte så mycket mer). Katolska predikanter som på ett begripligt sätt kan tala till genomsnittssvensken är det fortfarande inte särskilt gott om.
På katolskt håll uppfattas radio- och TV-mässor gärna som en service åt de katoliker som inte har tillfälle att besöka en kyrka. En så snäv målsättning kan man dock knappast tänka sig inom radions och TV:ns programverksamhet. Skall det löna sig att sända ett program, bör det vara avsett för mer än mellan 1 och 2 procent av befolkningen. Katolska gudstjänster måste därför – liksom Svenska kyrkans och frikyrkornas – rikta sig till lyssnar- och tittarpubliken i dess helhet. En sådan målsättning kan realiseras i ett protestantiskt perspektiv, där gudstjänsten primärt definieras som förkunnelse: naturligtvis kan det kristna budskapet också bäras av etern. Men en katolsk mässa är någonting mer än enbart förkunnelse, en kyrkans manifestation, där de troende förenas i bön och lovsång och i frambärandet av mässoffret. Hur detta kan förmedlas massmedialt till en vidare publik är en fråga som tål att reflektera över.
Man måste då vara medveten om hur målsättningen för de religiösa programmen har förändrats under de senaste årtiondena, något som framgår tydligt av Larssons bok. Söndagarnas förmiddagsgudstjänster fortsätter visserligen ungefär som tidigare, likaså morgonandakterna, trots vissa förändringar. De religiösa kvällsprogrammen däremot, som har den bästa sändningstiden, har i dag sällan gudstjänstkaraktär utan fylls med annat innehåll.
Objektiv neutralitet
Redan 1952 då Gunnar Dahmen tog över fördelningen av religionsprogrammen i radio, förflyttades ansvaret från samfunden till mediet självt. Detta förstärktes 1967, då radion fick en egen religionsredaktion. Särskilt blev det märkbart från 1970, då missionsförbundaren John Ronnås tog ledningen. Ronnås är en person vars betydelse för dagens religiösa situation i Sverige inte bör underskattas. Både för religionens ställning i skolan och inom etermedierna har hans ideologi varit av avgörande betydelse. Ronnås låg bakom utformningen av grundskolans nya religionskunskap, präglad av en objektiv neutralitet och med tonvikt på livsfrågor. Inom radion och särskilt inom TV:n genomförde Ronnås en besläktad policy. Samfunden sköts i bakgrunden; i stället var det de enskilda människorna man skulle möta i programmen, ”även icke kyrksamma människor”. Särskilt på kvällstid genomfördes nya programformer.
Andakt som underhållning
Medan TV2 under lång tid alldeles saknade religiösa program, var det TV I som från 70-talets början stod för den nya programpolitiken. Det visuella mediet hade större möjligheter till nya programformer än radion. Kvällsgudstjänsterna från olika församlingar ersattes av studioinspelade temagudstjänster och reportage. Sång- och musikprogram fick stort utrymme med namn som Artur Eriksson och Göte Strandsjö. Den frikyrkliga sången fick på det här sättet en stor spridning, det skedde en koncentration på enskilda artister, och gränsen mellan gudstjänst och underhållning blev alltmera uppluckrad.
Helt andra typer av religionsprogram har producerats sedan 70-talet, särskilt av Örebroredaktionen med Per-Arne Axelsson som programledare och intervjuare. Det började med debatter (”Utmaningen”) och övergick med tiden till lågmälda samtal av typen ”Framåt natten”. I dessa möten med enskilda människor – där katoliker ibland har medverkat – har den personliga upplevelsen varit det centrala, och det konfessionella varit mycket starkt nedtonat. Somliga av de medverkande har inte haft någon nära samfundsanknytning alls. Programtypen återspeglar och har kanske i viss mån bidragit till att forma 80-talets privatreligiositet.
Övergripande eller profilerat
Avkonfessionaliseringen av religionsprogrammen kan inte enbart ses som en följd den ökade pluralismen – denna kunde t.ex. ha tagit sig uttryck i en ökande samfundsspridning av programmen. Snarare finner vi här ett försök att samordna människors skilda religiösa funderingar, utifrån den övergripande tanken att etermedia kan erbjuda ett konfessionellt obundet forum. Så tolkar jag också Larsson, när han skriver (s 148) ”att de religiösa TV-programmen successivt försvagade sin konfessionellt-institutionella orientering under 1960- och 1970-talen i takt med en förstärkt individorientering i förening med en samhällsintegrerande religiös helhetssyn.” Vid sidan av kyrkosamfunden har Sveriges radio alltså fått ett eget ”religiöst utbud” vars innehåll bestäms av företaget självt.
Detta överensstämmer med den allmänt omvittnade tendensen hos dagens svenskar att forma sin religion oberoende av samfund och traditionell kristendom. Samfunden har för länge sedan förlorat sin trovärdighet, och allting är ju ändå relativt. De konfessionellt obundna religionsprogrammen i radio och TV blir då, som vi redan kan se, en etermediernas motsvarigheter till grundskolans livsfrågeorienterade religionskunskap, där olika människor låter sin tro och värderingar komma till tals utan att någon ges företrädet.
Program av det slaget kan visst ha sitt berättigande, och det är också möjligt för katoliker att delta i dem. Larsson nämner Sven Stolpe, Erwin Bischofberger och Berit Bylund som exempel på katoliker som har framträtt enskilt i radio- och TV-program, och det går att hitta många flera exempel. Sådana insatser är välkomna och behöver inte ifrågasättas. Men frågan är om detta räcker som presentation av katolsk tro för den svenska publiken. Det skulle behövas en möjlighet att på ett sammanhängande sätt ge uttryck åt en katolsk livsuppfattning så att den blev urskiljbar i dagens virrvarr av röster.
Vi måste då ställa den principiella frågan hur katolsk gudstjänst skall utformas när den skall förmedlas av radio eller TV. Helt säkert kan en TV-sänd mässa förmedla väsentliga intryck av den katolska trons och fromhetens innehåll också bland utomstående. Detsamma gäller en katolsk förkunnelse som inte i första hand är tänkt att sändas i etern utan är riktad till den egna församlingen. Krister Stendahl har uttryckt den kloka tanken att ett ”tjuvlyssnande” på vad som sägs inom kyrkan kan förmedla ett rikare innehåll än en förkunnelse som är utformad för att nå andra grupper.
Vi vet emellertid att det finns ett inte alldeles omotiverat motstånd mot att visa upp mässans mysterium i TV. Det är inte självklart att sakramentet bör förevisas i TV-rutan. Närbilder av församlingens kommunion kan bli till påträngande intimiteter vid ett tillfälle då de flesta troende vill vara sig själva utan att utsättas för allmänt beskådande. Men måste katolska TV-gudstjänster nödvändigtvis vara mässor? Det finns andra gudstjänstformer som kan vara lämpade för TV-mediet och där också förkunnelsen kan ges en viktig roll.
Den katolska kyrkan kommer att framträda mer än vanligt i svensk radio och TV under påvens besök kommande år. Vi vet att etermedierna kommer att visa åtskilligt intresse för kyrkans tro och gudstjänst under veckorna före och efter besöket. Under denna tid har kyrkan tillfälle att utforma sitt budskap i medierna så att tron, och dess belysning av människolivet i dess helhet, kan uppfattas mera klart också av de många som förlorat kontakten med levande kristen tro.