Livets ax och mystiken

O, du fattiga språk. Hur föga kan du fånga av mänsklig mångfalds skimrande stim i din glesa och söndriga ryssja.

Stadsporten 1976

Sven Delblancs författarskap är mångsidigt. Den uppsluppet burleska tonen har ofta inslag i moll. Livsleda och mörk letargi glider fram som underströmmar i hans texter. De sista åren steg mer av dessa svarta stråk upp till ytan utan att döljas i fiktionens värld. I sina sista böcker avslöjar Delblanc sin starka vrede mot fadern. Här anas en av förklaringarna till hans kluvenhet gentemot den Gud som ständigt sviker hans romanfigurer.

Den onde guden och mystikens tröst

Det finns emellertid en paradox i Delblancs religiösa livssyn. Å ena sidan återkommer han ofta till en negativt laddad – mycket antropomorf – gudsbild. Där beskrivs en ond Gud som hotar och skadar, som är illvillig och sadistisk. Denna mörka teologi finns i romansviten om Samuel och hans döttrar och den går allt mer i dagen i hans avslutande verk skrivna strax före hans död. Å andra sidan finns i romanerna personer eller berättare som har minnen av en mystisk delaktighet i en kosmisk enhet och helhet. Dessa minnen av undanglidande aningar skapar ett svårtolkat vemod. De hänvisar till en upplevelse av verkligheten som till slut är det enda som består. I den mystiska erfarenheten finns det ”Land som är bortom Land” i ensamhet ofta i skogen eller musiken. Den panteistiska naturmystikens ro ger skydd mot den cyniskt onde guden. Under bar himmel uppenbaras en osynlig – men reell – värld där den hårda rationaliteten tvingas till ro.

Mystiken beskrivs i skiftande former i Delblancs romaner och har för romanfigurerna skilda estetiska eller etisk/existentiella funktioner. Gestaltningen av denna hemliga värld förändras under hans författarskap. Hans romanfigurer tycks tala med varandra. Ett tema dyker upp i en roman och återkommer långt senare i författarskapet. Metodproblemen vid studiet av mystikens roll i Delblancs skönlitteratur är komplicerade.

En viktig fråga är hur berättarjaget uppfattar verklighetskaraktären i den mystiska erfarenheten? Är den mystiska upplevelsen blott en poesins epifani, ett inre upplevelsefält där logiken släpper sitt hårda grepp och människan får fördjupad insikt i denna värld som blir mer genomskinlig och klarare i ett slags immanent mystik? Eller ger den mystiska erfarenheten via naturen en kunskap om – eller åtminstone glimtvisa inblickar i – något som är en annan värld, en transcendent, rentav gudomlig värld?

Paradoxen i Livets ax

I Delblancs mystik finns en motsägelse. Hans besök i ”det land som är bortom land” tycks varken kunna lokaliseras till en immanent eller transcendent sfär. Själva idén om en skillnad mellan en hitsides påtaglig värld och en frånsides osynlig värld är förenklad. Som vi skall se tycks Delblanc värja sig för denna tudelning.

Frågan är om man skall uppfatta hans böcker – inte minst gäller detta Livets ax från 1991 – som självbiografiska. I intervjuer har han själv sagt att den handlar om hans eget liv. Längs en tidsaxel skapas i denna berättelse ett slags minneskonstruktion där olika element i livet fogas samman till en historisk, psykologisk och konstnärlig helhet. Mitt fokus riktas därför inte på författaren Delblanc personligen utan på hur hans berättarjag återger sitt och sina gestalters mystiska upplevelser.

Förhållandet mellan religionen som den beskrivs i en given roman och författarens egen eventuella religiösa misstro eller tillit kräver en egen diskussion. Berättarjaget och den reelle författaren får inte förväxlas. Inne i ett episkt universum där berättarjaget är mycket klart såsom i Livets ax får både talet om den onde och bestialiske guden och om den rogivande mystiken sina betydelser. Beskrivningen av gudsfrånvaron som enhetens hemliga tillstånd får såväl en biografisk/psykologisk som en estetisk roll.

I essaysamlingen Aljosjas leende (1997) har jag sökt visa hur nära Gud blir associerad med fadern för berättaren Delblanc. Pappan tycks på ett paradigmatiskt sätt färgat hans gudsbild; en psykoanalytisk referensram belyser detta klart. Huvudpersonen lever i ett laddat och kluvet förhållande till en upplevelsevärld, den tillflyktsort som funnits allt sedan hans barndom.

I denna artikel vill jag begränsa mig till några exempel ur Livets ax från 1991, men kompletterar mitt resonemang med några citat ur romanen Grottmannen från 1978. Där rapporteras med djup psykologisk lödighet om besök i en inre sfär. Denna ger honom tröst och mening; metaforer som ”Körsbärsträdet” med dess blomning eller ”Land bortom Land” är vanliga. Samtidigt upplever berättaren sig utkörd från detta inre landskap. Hans författarskap tycks utspela sig i ett slags positivistisk värld. Varken han själv eller andra kan därför adekvat uttrycka denna alternativa värld vilket leder till hemlöshet och ensamhet med övertoner av existentiell längtan och vemod.

Mystik?

Jag vill här belysa två frågor: Hur ser mystiken ut? Vilken typ av verklighet är det som mystiken refererar till? För att svara tar jag hjälp av de grova men fortfarande användbara grundkriterier för mystik som William James formulerade redan 1902 i klassikern The Varieties of Religious experience. James beskriver mystiken som en egenartad typ av kunskap (noetic), som är intuitiv och inte förmedlad via de vanliga sinnena. Den mystika upplevelsen är vidare oftast transcient, övergående, den går inte att hålla fast. Ofta dyker den upp under en relativt kort tidsrymd. Att försöka att i efterhand formulera erfarenheten visar vara sig mycket svårt. Ineffability kallar James just detta outsägbara drag. Såtillvida är denna erfarenhet paradoxal som den både är en realitet och inte alls kan fångas i ord. Ytterligare en term hos James är passivity, med vilken han menar att mystikern är följsam, som lera i krukmakarens hand. Mystiken är inte åtkomlig genom övning. Den kommer snarare över en människa av nåd. Den mystiska erfarenheten är något som man själv är objekt för, inte något som man som subjektet kan påskynda eller skapa. Till dessa kriterier kan man lägga erfarenheter av enhet eller helhet. Jagets gränser suddas ut och mystikern går upp i en större helhet. Som vi skall se finns alla dessa drag väl beskrivna hos Delblanc. Uppgåendet i den stora enheten ger tröst när Gud ständigt ignorerar eller skadar.

Den Gud han inte tror på

Men låt oss först ge ett par exempel på beskrivningar av den Gud som sviker. Den Gud som han inte tror på är cynisk, bortvänd och ointresserad. I vissa lägen är han öppet sadistisk och illvillig. I böckerna om Samuel är detta övertydligt. Och i Livets ax skriver författaren: ”Men denne gud var blind och döv och stum och otillgänglig för våra böner. I moralisk mening var han lika passiv som en frostig seite i den lapska ödemarken … Det fanns ett avlägset land, dit hans allmakt inte nådde: där härskade frid. Bara alltför snart blev du förvisad därifrån och kände djupare sorg över vår kluvenhet” (Livets ax 182).

”…det var inte vår Herre som hjälpte. Att vara människor till tröst och hjälp såg Han aldrig som angeläget. Hans uppgift var en annan” (Livets ax 16). ”Men till vardags var Gud bortrest, kanske inte till sparbank och mejeri som fadern, men borta var han. Kyrkan var vilsamt tom, det gick för sig att drömma där inne. Gud fader skulle inte kliva på för att skrika och slåss” (Livets ax 62).

Mystik mellan erfarenhet och språk

Men vid sidan av denna svarta teologi finns den ljusa mystiken. Berättarjaget sägs vara invånare i ett rike varifrån han är landsflyktig – och där inne råder den negativa teologin. Det finns en realitet, men den är obeskrivlig. Den räknas för intet i normalitetens inlåsta fängelse: ”Det dyrbara och stora kunde ej heller återges i ord. Landsflyktig var jag från ett rike, där helig tystnad råder. Om detta mitt sanna fosterland kunde jag aldrig berätta. Fann inte ens några gudaväsen där borta i land som är avlägset land” (Livets ax 10).

”O funne jag bara ett språk för sanningen …det språk som måste upptäckas eller skapas på nytt, ur intet, här i lögnernas land” (Grottmannen 100).

”För mig finns ingen karta. Inget språk och ingen karta för det land som är avlägset land” (Grottmannen 116).

”Men hur skall jag förklara? Känslan av otillräcklighet och skam har äntligen tvingat mig att tänka på det otänkbara, tala om det outsägliga, söka beskriva det obeskrivliga” (Grottmannen 120).

Det paradoxala i att något verkligt finns som samtidigt inte ”finns” i språket blir i dessa exempel tydligt. I författarens hemland råder tystnad. När normaliteten, det vill säga positivism och materialism, utgör måttstocken för det som går att säga, blir det som inte ryms på förnuftets karta diffust och svårfångat. Samtidigt är just detta svarta hål – det icke benämnbara – förmedlare av den innersta av verkligheter. Citaten visar hur William James kriterier att finnas och inte kunna fångas kan tillämpas. Outsägbarhet beskrivs med ord som ”ingen karta”, ”otillräcklighet”, sökandet efter ett uttryck för den verklighet som ännu inte finns i orden. Paradoxalt nog heter det att Gud både finns och inte finns. I hjärtats öken finns fotspår i sanden av en ”Gud som inte finns”. Enda sättet att stå ut med (eller snarare respektera) denna motsats är att åkalla tystnaden – dock inte av uppgivenhet utan av respekt: ”Värst är kanske denna kluvenhet, som bara döden överbryggar. Jag mäter och förklarar denna verklighet med positivismens och materialismens enkla måttstock. Och marteras samtidigt av en längtan tillbaka till mystikens avlägsna land, som inte ryms på förnuftets karta. Ser i ökensanden fotavtrycken av en Gud som inte finns, som spåren av ett mytens vilddjur. Landet som inte är, guden som inte finns i förnuftets öken … Kom, tystnad, kom…” (Livets ax 24).

Främlingsskapet i världen är en följd av att berättaren i Livets ax redan som liten skapat sig en inre frizon, en fantasins tillflykt undan den onde pappan. Naturen förvandlades till levande och tröstande vänner. Denna inre värld går att identifiera men den går inte att råda över. Den tycks komma till honom med en möjlighet att överleva psykiskt i en bisarr och ond värld. Skogen och havet öppnar dörrar till denna alternativa rymd. Den har en karaktär av verklighet som egentligen är sannare än den som beskrivs med sinnenas förfalskade bilder.

Körsbärsträdet

I skogens skummande blomning finns hans systrar och bröder, träden. När Jesus ointresserad passerar, obeveklig i sin cyniska ignorans, så förmedlar skyarna andliga värden, de ger den stora trösten. Skapelsens hemligheter ger honom maningar att leva samtidigt som de skapar ett vemodigt främlingsskap: ”Jag bor i ett främmande land, jag talar med möda ett främmande språk. Jag är förvisad från mitt hem, det land som är avlägset land. I barndomen bör jag ha vandrat omärkligt, obehindrad, mellan det skuggrike som kallas för verklighet och mystikens avlägsna land” (Livets ax 209).

”Där stigen slingrade in i skogen växte ett skyhögt fågelbärsträd. Det stod om våren som en fontän av blomning, i juli dignande av mörkröda bär. Ur ett snitt i barken dröp doftande kåda. Trädet var en vän och en syster, som ville ge honom ett viktigt budskap. Något om förtröstan, trots allt, ett besked om en givande kärlek, som växer ur den kargaste mark. Jesus vek aldrig av vägen för att knacka på Mölnas port. Bara det blommande körsbärsträdet gav pojken den tro på livet, som hejdade honom på galenskapens tröskel, de många gånger han var på väg ut i mörkret.” (Livets ax 57).

Den bild som återkommer oftare än andra är det envist blommande körsbärsträdet. Att stilla se på detta blir för honom långt viktigare än alla utgjutelser i ord och litterära hänvisningar. Naturen blir till epifani, trädet en kod för den andra världen. Blomningen blir i hans text en metafor för denna alternativa ordning bortom människan: ”Guds brinnande andedräkt omsluter jorden, hans avbild till ett livslångt lidande, men här och var finns skyddande skrevor, där de tillfälligt förskonade diskuterar samhällsförbättring eller kunskapsteori, medan livet dör ut omkring dem. Åsynen av dessa naiva dårar kunde inge mig raseri. Annorlunda det blommande körsbärsträdets dårskap, ja, kärlek är bara biologi, jag vet, jag vet, denna blomning i mörka skogen är bara naturens blinda drift, jag vet… Och ändå…” (Livets ax 199).

”I skolan fanns bödlarna och skräcken, där hemma väntade min far och skräcken: jag hade ingenstans att fly. En enda tillflykt fanns – uppgåendet i en annan ordning, den mystiska extasen” (Livets ax 203).

Men den värld han besökt är inte omedelbart tillgänglig. Det är misskrediterande att leva i den. Om han avslöjade den skulle han betraktas som dåraktig. Den enda lösning som finns är ett stillsamt erkännande och helig tystnad:”[Jag] marteras samtidigt av en längtan tillbaka till mystikens avlägsna land, som inte ryms på förnuftets karta. Ser i ökensanden fotavtrycken av en Gud som inte finns, som spåren av ett mytens vilddjur. Landet som inte är, guden som inte finns i förnuftets öken … Kom tystnad, kom” (Livets ax 24).

”Stengrunden stod bäddad i ett skum av fruktträdens oanade blom. Det var som att se Gud. En annan gud än den han kände från Mölna” (Livets ax 61).

I det sista citatet ser vi hur han ändrar den första bokstaven i ordet ”gud” – från stor till liten. Detta är bland de få ställen där mystikens teologi inte ställs i motsats till versalernas Gud utan heligheten i naturen uppfattas som ett utflöde av denne Gud.

Det verkliga blir mer verkligt

Ett annat kriterium på den mystika erfarenheten är att livet påverkas så att det efteråt ter sig mer verkligt, genomskinligt, samtidigt som den ger en känsla av gränslös harmoni och odödlighet. Också detta framgår: ”O, måtte tidens pendel stanna! En obegriplig utsago, som denna. Nu känner han frid. Att leva vaken är att uppta tingen i sig. Frid är de levande tingens inbördes vila med varandra. Att uppta tingen i sig är en lika omöjlig sats som andra om det outsägliga. Kanske en känsla av delaktighet, att ’uppgå i alltet’. Orden att ’leva vaken’ är viktiga – i det mystiska tillståndet var verkligheten förnummen helt och fullt, medan den s k riktiga verkligheten uppfattades av ett halvblint och lomhört jag … Att återgå till denna verklighet var dock sällan chockerande eller pinsamt, minnet av helhetens tillstånd levde ofta kvar och hoppet att återvända. En paradoxal känsla av trygghet och länge efteråt också av odödlighet” (Livets ax 212).

”’Outsäglig frid…’ Egendomligt att en sliten fras kan kännas så bokstavligt sann. Frid var själva luften jag andades i det land som är avlägset land. Vad jag kände där var också outsägligt, som alla mystiska erfarenheter otillgängligt för verklighetens språk … Ständigt blir jag bortryckt från en lägre verklighet till en högre. Men efteråt är ingenting förändrat” (Livets ax 209).

Denna känsla finns beskriven både inom religionerna, poesin och dekonstruerad av naturvetenskaperna men författaren hejdar sig. Det erfarna går inte att fånga. Framför allt blir tanken om en transcendent verklighet ovanför eller i denna värld omöjlig. I stället är det denna värld som innehåller en mer intensiv dimension. Han erfar sig passiv under det att det inträffar – vi känner igen William James kriterier. Därtill värjer han sig både för materialistiska förklaringar och inordnandet av givna kategorier: ”Vad Buddhismen eller Schopenhauer sade om livsviljan var redan min övertygelse, ifrågasatt bara av det envisa blommande körsbärsträdet. Mystikens klassiker ingav ofta besvikelse, de arbetade med en mytologi jag inte kunde minnas från mina egna besök i avlägset land” (Livets ax 179).

”I mörka stunder kunde jag längta tillbaka till mitt fredade land, men jag hade inga nycklar eller genvägar dit …jag kunde inte frambringa detta tillstånd av egen kraft. Det kom av nåd. Därmed ej sagt att jag skulle ha knutit några religiösa eller metafysiska föreställningar till dessa upplevelser. Vad jag förnam var den riktiga vakna verkligheten, medan den vanliga verkligheten i jämförelse var en skugga. I detta den riktiga verklighetens land var allt förnummet som vanligt av sinnena och ändå annorlunda. I någon mening tedde sig allt mycket avlägset, utan att några egentliga skillnader i visuell uppfattning förnams” (Livets ax 212).

Här beskrivs ett slags immanent transcendens som i sig implicerar att talet om en dualism skulle vara ett svek mot upplevelsen. I stället finns ofta en tanke om motsatsernas enhet eller helhet, coincidentia oppositorum.

”Inga motsatser finns i land som är avlägset land, ej mellan liv och död, ej mellan frihet och tvång, allenhet finner du där och alla motsatsers inbördes vila i varandra” (Livets ax 214).

”Tidigt hade jag försökt uttrycka mina mystiska erfarenheter i poesi, men det lyckades inte. Visst är det omöjligt att säga något om det outsägliga, men jag fann med tiden att sådana som Rilke och Ekelöf hade lyckats i någon mening. Självfallet kunde de inte översätta mystisk erfarenhet till diskurs, däremot skapa en språkmusik, som framkallade liknande förnimmelser, låt vara mer svaga” (Livets ax 217).

”Bara kärlekens blommande träd i skogen stod kvar som en gåta i denna klara och kalla bild av livet. Om denna blomning måste han vittna innan slutligen bara tystnaden återstod” (Livets ax 234).

Mystik, realitet och ordens skörhet

Berättaren Delblanc vittnar om besök i ett land vars gränser inte ryms på förnuftets karta; landet som icke är. Där finns en ”andra ordning”. Körsbärsträdets överflödande blomning och skogens vemodiga skönhet återger honom ibland den förtröstansfulla livstro som gör att han inte för alltid passerar gränsen och går in sjukdomens autistiska dunkel. Ja, man kan till och med ana hur en annan – en icke plågande Gud – gör sig påmind via de skummande vita blommorna. Jämför man berättarens erfarenheter i naturen med mystikens klassiker finner man likheter. Här finns talet om det outsägliga, det starkt kraftladdade, verklighetskaraktären och paradoxerna flödar. Jagets upplösning beskrivs liksom den sekulära nådens passivitet. Samtidigt värjer sig berättaren likt de stora mystikerna mot att reducera upplevelsernas värde genom att likställa dem med betingelserna för deras uppkomst.

Via det blommande körsbärsträdet får han inblickar i en annan slags värld. Men han är ytterst ambivalent när det gäller att svara på frågan om denna ”världs” ontologiska status. Han varken avvisar eller bejakar en transcendent realitet. Han tycks värja sig mot att teologin, poesin eller naturvetenskapen skulle kunna ha ett adekvat språk för upplevelsen. Den mystiska erfarenheten finns, men sätten att benämna den förblir interimistiska. Så måste det vara. Detta är inte uppgivenhet eller intellektuell slapphet utan ett uttryck för respekt för den obeskrivbara delen av upplevelsevärlden utan att kalla denna värld andlig.