Mord och bönbok

Detektivromanens anseende i Sverige är inte synnerligen högt. Litteraturhistoriska framställningar från senare år tar pliktskyldigt med ett kapitel om den svenska detektivromanens framväxt, där Stieg Trenter och Sjövall/Wahlöö framhålls som goda samhällsskildrare. På senare år har Henning Mankells böcker vunnit en stor läsekrets. När Kerstin Ekman lämnade detektivromanen, framställs det som att hennes författarskap vann i djup och originalitet (så Ingmar Allgulin i Litteraturens historia i Sverige). Det är också fullt möjligt; frågan är om genrebytet var en förutsättning.

I den engelskspråkiga litteraturen har detektivromanen haft och har en betydligt starkare ställning. Till en del beror detta på genrens högre ålder där, men främst på att den har så många framstående företrädare. Påfallande många av dessa är kvinnor, särskilt i Storbritannien, och mest kända är givetvis Agatha Christie (1890–1976) och Dorothy L Sayers (1893–1957) Till dessa fogar sig nu P D James som den tredje. Inte minst har filmversionerna av hennes böcker med Roy Marsden i huvudrollen fått en stor uppmärksamhet.

Engelskt och svenskt

Redan en ytlig läsning ser vissa likheter men ännu större skillnader mellan den engelska och den svenska detektivromanen när de är som bäst. Den omsorgsfulla miljöskildringen är något som förenar; i fråga om P D James också det sociala intresset. Men skillnaderna är större. Den engelska detektivromanen är kvinnlig och (trots alla mord) mjuk till sin framtoning, den svenska är manlig och hård. Den svenske detektiven är en butter polis, till det yttre föga attraktiv, medan Hercule Poirot och Lord Peter är eleganta amatörer. Adam Dalgliesh är visserligen polis, men också en tankfull och lågmäld poet.

Men framför allt saknar den svenska detektivromanen varje spår av andliga intressen. Det samhälle gestalterna rör sig i är helt sekulariserat. Aldrig är kyrkan synlig som en trosgemenskap, på en gång öppen och med en fast lära. I den mån präster och troende förekommer, skildras de som kuriosum eller relikter. De få undantag som finns bekräftar endast regeln.

Hur annorlunda hos Dorothy L Sayers! Hon har i hela sitt författarskap – där detektivromanerna endast är en del – visat sig vara bestämd av sin kristna tro. Detsamma kan sägas om P D James, men hos henne är bilden mer komplicerad och materialet rikare. I det följande skall undersökas vilken roll kyrka och kristendom spelar i hennes böcker och i vad mån hon i detta hänseende fullföljer och utvecklar traditionen från Sayers. Men först några ord om författarinnan.

Phyllis Dorothy James Whyte föddes 1920 i Oxford (liksom Sayers 27 år tidigare). Hon har haft höga befattningar inom statsförvaltningen, främst i sjukvårdsstyrelsen och inrikesdepartementets rättsmedicinska avdelning – i båda fallen har erfarenheter redovisats i bokform. Hon är ledamot av the Royal Society of Literature, innehar flera akademiska hedersgrader och har suttit med i styrelsen för BBC. 1991 utnämndes hon till ”peer in her own right” med titeln Baroness of Holland Park. Hennes skrifter omfattar tolv detektivromaner och The children of men, som genremässigt närmast är en thriller med handlingen förlagd till framtiden.

Bibel och liturgi klingar med

Läsaren av P D James detektivromaner märker först och främst författarinnans stora förtrogenhet med kyrkans språk i liturgi och bibel. I de svenska översättningarna har detta inte alltid känts igen eller varit svårt att uttrycka. Devices and desires är dels namnet på en hel bok, dels en kapitelrubrik i en annan. Uttrycket kommer från syndabekännelsen i ordningen för morgon- och aftonbön i Book of Common Prayer (1662): ”We have followed too much the devices and desires of our own hearts.”

Åtskilliga bibelcitat och bibelallusioner finns i böckerna. I en central text står 1 Joh 4:18 (”den fullkomliga kärleken driver ut rädslan”, NT 81), som inte känts igen av översättaren. På ett annat ställe i samma bok tänker huvudpersonen på några ord hon inte kan spåra: ”hos den vi lever, vistas och har vår varelse”. Det är hämtat från Paulus tal på Areopagen, Apg 17:28.

Flera av böckernas titlar innehåller bibliska allusioner. Det gäller Original sin, Innocent blood och – givetvis – The children of men. Men också Cover her face är en allusion till bibeln, närmare bestämt vad som sägs om skökan Tamar i 1 Mos 34:18. Allt detta och liknande behöver inte betyda så mycket. Många är de författare av i dag – både inom och utom Sverige – som hänsynslöst plundrar det kristna arvet utan att ha någon relation till det. En närmare läsning av P D James visar dock, att det hos henne ligger annorlunda till.

En absolut särställning hos P D James intar den klassiska, anglikanska liturgin, Book of Common Prayer. Det märks tydligt att författarinnan är en avgjord motståndare till försöken att radikalt modernisera denna mer än 300-åriga liturgi, som också präglas av en stor, språklig skönhet. En av hennes huvudpersoner vägrar att gå i kyrkor som har en ny liturgi. I två av böckerna spelar fyndet av en bönbok en central roll vid mordgåtans lösning.

Aldrig bli James så inlevelsefull, aldrig blir hennes ton så varm som när hon skildrar en gudstjänst enligt Book of Common Prayer. Det gamla prästparet Copleys ber tillsammans morgon- och aftonbön, och det är en naturlig sak för deras hemhjälp att delta. När Father Barnes ber den kollektbön i aftonbönen som börjar ”Lighten our darkness, we beseech thee, O Lord” lägger sig en särskild stillhet över den lilla församlingen och den för tillfället närvarande Adam Dalgliesh försätts i tankarna till sin barndoms kyrka.

Book of Common Prayer har ofta inte varit omtyckt av den högkyrkliga rörelsen inom Church of England. Den har ansetts stå för ett icke-sakramentalt fromhetsliv i behov av förnyelse. Men P D James skildrar också gärna och med inlevelse en högkyrkligt präglad liturgi. Philippa och hennes mor i Innocent blood går till högmässan i ”Sir Ninian Compers svala, stilrena kyrka, St Cyprian’s, där en manlig kör sjöng gudstjänstliturgin unisont från läktaren, en präst med blid stämma predikade i kompromisslös katolsk anda och rökelsen steg, söt och stickande, och svepte in högaltaret i dimmor … Och det var verkligen ingen uppoffring att lyssna till Cranmers texter, eller snarare till det som man hade låtit bli att vanställa när man omarbetat hans skrifter. Ur dessa klangfulla växelsångstexter hämtade Jane Austen tröst på sin dödsbädd, när brodern gav henne den sista nattvarden.”

En kristen föreställningsvärld

I Original sin besöker Dalgliesh och hans medarbetare Kate Miskin ett anglikanskt systrakonvent. Den korta skildringen av klostret är gjord helt utan den sentimentalitet som litterära klosterbilder alltför ofta utmärks av. Klostret står för övrigt kanske inför sin upplösning, eftersom flera av nunnorna förväntas konvertera när Church of England inför kvinnliga präster.

Men det är inte endast de gamla, kärnfulla orden i bibel och liturgi som P D James vill slå vakt om. Det är också och framför allt innehållet. Hennes ställningstagande för autentisk, klassisk kristendom kommer fram även i The children of men, där vissa utformningar av dagens kyrkoliv kritiseras. ”Under mitten av 1990-talet gick de etablerade kyrkorna, särskilt den engelska statskyrkan, över från syndens och återlösningens teologi till en mindre kompromisslös doktrin: gemensamt socialt ansvar i förening med sentimental humanism.”

En bit in på nästa millenium går utvecklingen snabbare. Rosie heter en väckelsepredikant från Förenta Staterna och hon förkunnar en religiös hedonism: ”All you need is love.” De hinder som finns, tas resolut bort: ”Hon har i realiteten avskaffat den andra personen i treenigheten tillsammans med hans kors och ersatt det med ett lysande solklot omgivet av en gyllene gloria så att det hela ser ut som en prålig, viktoriansk pubskylt. Den ändringen blev omedelbart populär.”

Som väntat figurerar många präster i böckerna, men ingen spelar en huvudroll. Det gäller även Father Barnes, kyrkoherde i St Matthew’s, Paddington. Father Barnes är anglokatolik och hans kyrka –som inte finns i det verkliga London – är en av de rökelsedoftande helgedomar, där även Dorothy L Sayers kände sig hemma. P D James tecknar en bild av en ensam och lätt resignerad präst, vars kyrka får ett uppsving när den blir känd som platsen för ett makabert dubbelmord. Men prästen spelar ingen roll för handlingen, och detsamma kan sägas om den andre, mera utförligt beskrivne prästen, Father Beddeley i The black tower. Beddeley har varit hjälppräst hos Dalglieshs far och är, när handlingen börjar, redan mördad (bärande en stola runt halsen). Dalgliesh går genom hans efterlämnade bibliotek innehållande en rad med böcker som naturligt hör hemma hos en äldre, högkyrklig präst i England. I The children of men, möter en ung präst, Luke, om vilken läsaren får veta endast en viktig sak. Om honom mera längre fram.I A certain justice, hennes senaste bok, uppträder slutligen ännu en anglokatolsk präst, Father Presteign, som är själasörjare för Londons högkyrkliga författare och kulturpersonligheter – det finns alltså flera sådana. Han respekterar skrupulöst bikthemligheten, men hjälper annars på allt sätt i mordutredningen.

Kyrkans tjänare skildras hos P D James genomgående positivt, men inte heller här sviktar den realistiska insikten. I slutet av Devices and desires beskrivs på några sidor ett själavårdande samtal som närmast gäller ett etiskt dilemma och hur vi kan känna igen samvetets röst. Samtalet skildras trovärdigt och flera av råden är fyllda med pastoral erfarenhet, men når ändå inte fram. Den gamle prästen blir fort trött och längtar tillbaka till deckaren han satt och läste i. Det finns gränser också för en vis själasörjare.

Men också den mer profana delen av engelskt församlingsliv har fått sin sakkunniga skildrare i P D James. En församlingsbasar spelar en viktig roll i Cover her face. En av personerna i Devices and desires delar ut församlingsbladet och säger sig veta att katolikerna inte är som ”vi”. ”De har ingen skördefest och inga församlingsblad.” Tillrättavisad av sin make att skillnaden ligger djupare än så, säger hon: ”Jag vet att det har att göra med dogmer. Påven har sagt till dem att Jungfru Maria har stigit upp till himlen och alla måste tro det. Jag vet allt om dogmer.”

Nej, ekumeniken är inte så väl utvecklad i denna kyrkliga miljö. I P D James landskap är knappast någon annan kyrka än den anglikanska företrädd. Inte heller Storbritanniens multietniska prägel är så tydlig hos henne. Dalgliesh är själv son till en präst i Church of England och tänker ofta på sin uppväxt. Det betyder inte att James ger en onyanserad och okritisk bild av anglikanismen.I Innocent blood ges en besk men sannolikt träffande beskrivning av anglikanismen i traditionell skolmiljö ”Den anglikanska läran, särskilt den högkyrkliga falangen, var accepterad som en tillfredsställande kompromiss mellan myt och förnuft, rättfärdigad genom sin liturgiska skönhet och sin nationella tradition.”Helt annorlunda har Kate Miskin upplevt religionen i sin skola i ett av Londons invandrartäta områden. Där blev antirasismen den enda religionen i betydelsen bärande ideologi. I en skola med tjugo olika nationaliteter var det en effektiv religion: allt kunde förlåtas om man endast kunde ge några få, korrekta svar. För Kate Miskin är alla religioner lika i sina plattityder och i sin intolerans.

P D James målar i sina böcker upp ett brett panorama över Storbritannien under de tre senaste decennierna. Det är den tid då Thatcherregeringens politik på olika sätt kommit att prägla engelskt samhällsliv. James är själv anhängare av Tories, men ger en överraskande mörk bild av de sociala förhållandena. Skakande i sin framställning av en mänsklig gemenskap i förfall och uppgivenhet är The children of men, som dock tänkes utspelas på 2020-talet.

Döden i ett moraliskt universum

De moraliska problemen är för P D James nästan alltid centrerade kring individen. De få gånger hon för in en aktuell social problematik – som kärnkraften – blir resultatet mindre övertygande. Sin styrka har hon i skildringen av enskilda människor i av samvetet bestämda konfliktsituationer.

Ett eller flera mord står alltid i centrum. Över hela James produktion kan sättas rubriken A taste for death. Vid en diskussion i Oxford för några år sedan kom frågan upp om en bra detektivroman kan skrivas utan ett mord. Mot detta antagande opponerade sig P D James: ”No, I want a body!” Läsaren erkänner gärna att hon lever upp till sitt ideal. I böckerna finns många lik, och morden begås ofta på ett brutalt sätt. I sakristian i St Matthew’s kyrka dödas Sir Paul Berowne och en avsigkommen luffare. I Original sin är dödsfallen förenade med makabra detaljer, likaså i A certain justice.

Skall detta tolkas som en excentrisk smak för våldsam död hos en i övrigt balanserad författare? Ett nödvändigt rekvisit för en god detektivroman är det inte, vilket visas av genrens historia. Eller skall vi se det som en litterär tillämpning av apostelns ord: ”Men där synden blev större, där överflödade nåden än mer” (Rom 5:20)?

Till en del är bibelcitatet relevant. Författarinnan har i en intervju sagt, att det finns människor med en så stor ondska att de inte kan nås i en rent mänsklig, psykologisk mening. Ett bra exempel på en sådan till synes onåbar människa är den unge Garry Ashe i A certain justice, som anklagas för mord på sin faster. Han tycks helt sakna moraliska föreställningar och detta kan inte enbart tillskrivas en olycklig uppväxt. Om det skall finnas förlåtelse och frälsning för dem, kan det endast vara den gudomliga. Dit människor inte kan nå, dit kan Gud nå. Att detta inte alltid är så tydligt i upplösningarna besannar endast regeln, att ingen författare diktar för att lägga fram en ståndpunkt utan söker sig fram till en ståndpunkt genom att dikta. Detektivromanen är inget undantag.

Givetvis kan många reflexioner kring döden som ett fenomen göras i ett detektivt sammanhang. Döden är viktig av flera anledningar och en av dem pekar Dalgliesh på när han på ett ställe i Devices and desires mediterar över en ofrånkomlig del av sitt yrke. ”Kunde detta vara en del av fascinationen med vad han gjorde: arbetet som detektiv gav individens död en värdighet, också åt den minst tilldragande, den mest ovärdige, och återspeglade genom sitt sysslande med ledtrådar och motiv människans ständiga besatthet över mysteriet med sin egen dödlighet. På samma gång gav den också en trösterik föreställning om ett moraliskt universum där oskuld kan få sin hämnd, där rätten kan segra och ordningen återskapas. Men inget återskapades, minst av allt liv, och den enda rättvisa som segrade var människors osäkra rättvisa.”

Rättvisa och ansvar

Att den mänskliga rättvisan är skröplig och långt ifrån alltid når sitt mål, det är något som ständigt betonas hos P D James. Men hon glider därför inte över i en straffrättslig relativism: det finns något sådant som skuld och ansvar. Människorna bär ansvar för sina gärningar, och böckerna kan läsas som inlägg i den ständigt pågående debatten om brott och straff. Också här visar sig författarinnans förankring i en kristen människosyn. Det är en del av människans höga bestämmelse att vara lik Gud att hon har detta ansvar och att hennes gärningar har konsekvenser. Rätt förstått och buret är därför straffet inom sina gränser sonande, och den påfallande ljusa bilden av kvinnofängelset i Innocent blood bör ses i detta perspektiv.

Skiftande interiörer

Dalgliesh är skeptiker och hans åsikter delas säkert inte av hans skapare. Han har – både i fråga om yrke och åsikter – kommit långt från barndomens prästgård. Men mycket av dess vördnad inför livet, dess stillhet och andakt finns kvar hos honom, delvis omvandlat till poesi.

Men även om döden intar en viktig plats hos P D James, är det livet i dess mångfald som står i centrum. Hon är en utomordentligt skicklig miljö- och persontecknare. Vem kan som hon kärleksfullt skildra ett rum i en vanlig lägenhet så, att läsaren genast känner sig hemmastadd där och inte behöver bläddra tillbaka några sidor för att kontrollera en ledtråd? Vem kan som hon skildra Norfolks norra kust i dess storslagna och ödsliga skönhet? Av sin födelsestad Oxford i dess förfall på 2020-talet ger hon en vemodig och finstämd skildring. London spelar en förvånansvärt liten roll som miljö med A taste for death som viktigt undantag. Framgångsrikt har hon motstått frestelsen att likt Agatha Christie kasta sig in i ett engelskt country house med dess rosor och lavendel; endast hennes första bok har handlingen förlagd dit.

Att kyrkor och den sakrala miljön har en sakkunnig skildrare hos henne, kan inte förvåna. Också här är hon en detaljernas mästare. Få kan som P D James exakt beskriva lukten i en anglokatolsk kyrka: rökelse, inpyrda mässkrudar och knäfallskuddar, ljus och sönderfallande mässböcker. När en av hennes gestalter för första gången kommer in i Westminster Cathedral överväldigas han av kyrkobyggnaden. Men det är inte de vackert inredda kapellen, glasmålningarna eller de otaliga ljusen som imponerar på den man som sedan månader är ute efter att mörda den som mördat hans dotter. Nej, det är det svarta, oändliga kupoltaket som ger honom tröst.

Men byggnader och interiörer är inte det avgörande. Som människoskildrare firar P D James ständigt nya triumfer, och hennes psykologi har fördjupats i de senare böckerna. Detta är nog följden av att hon där lämnat de miljöer som hon yrkesmässigt är förtrogen med, sjukhuset och det rättstekniska laboratoriet. I Original sin möter läsaren ett större förlagshus i London, en miljö som givetvis inte är främmande för författarinnan men som hon likväl inte upplevt inifrån.I Devices and desires är delar av handlingen förlagd till ett kärnkraftverk, och i Innocent blood till ett akademikerhem i Pimlico. Som något särskilt värdefullt framstår det, att hon släpper in den akademiska medelklassen på sin berättarscen. Redan i Death of an expert witness gör hon en inträngande och medkännande studie av lidande och kärlek i en rättsmedicinares familj. Och intresset för denna försummade del av medelklassen har inte släppt henne. Den senaste romanen, A certain justice, skildrar på ett övertygande sätt människorna och miljön i ett advokatkontor, ett chambers, i The Temple Inn, London. Inte många svenska romanförfattare skildrar vardagen för en bitr. professor i sociologi eller en universitetslektor i historia. I varje fall kommer Henning Mankells hjälte inte i närheten av sådana personer.

Det sociala registret hos P D James är brett. I en och samma bok ger hon förnämliga skildringar av hur det är att arbeta som lägre kommunal tjänsteman, som diskare på en kvarterskrog och som fredsdomare i en ungdomsdomstol. Om inget gudomligt är henne främmande, så är i sanning inte heller något mänskligt.

Infogade i ett sammanhang

Ett viktigt tema hos P D James, särskilt i de senare böckerna, är de förfärande konsekvenser som brottet har på oskyldiga människor. Handlingen i Innocent blood kretsar kring en ung kvinnas identitet. Hon är adopterad och får veta att hennes biologiska moder avtjänat ett längre fängelsestraff för mord. Efter moderns frigivning bor de båda tillsammans en månad och kommer varandra nära. Upplösningen skall inte avslöjas här, men klart är att dottern utan att veta om det från början av sitt liv är infogad i ett sammanhang av synd och död. Det är den kristna arvsyndsläran som antyds här. Men James visar också på vad sätt huvudpersonen aktivt har förbrutit sig. ”Från det ögonblick hon träffat socialassistenten för att få besked om sitt ursprung, hade hon inte tänkt på någon annan än sig själv.” Hon hade helt försummat sina adoptivföräldrar, som i mån av sin förmåga sökt ge henne en god uppväxt. Hon behövde lära sig ödmjukhet.

Att brott beror på högmod är ingen exklusivt kristen insikt, men den varieras på ett tänkvärt sätt av P D James. Förhållandet är likartat i A taste for death. När den skyldige beslutar sig för att skona en pojke som kunde bli ett farligt vittne sker det med hjälp av en inre monolog som blottlägger en avgrund av högmod. Både när människan ger och när hon tar liv, sätter hon sig i Guds ställe, Den rätta inställningen är att i ödmjukhet vända sig till alla goda gåvors Givare.

Det innebär inte att alla problem löses. Som den realist James är vet hon, att tron på Gud inte är ett universalmedel till lycka. Påfallande är att hennes böcker med alla sina kyrkliga interiörer inte innehåller en enda skildring av en omvändelse som leder till ett nytt och harmoniskt liv. När Paul Berowne haft en andlig upplevelse i St Matthew’s – en upplevelse så stark att prästen vid kommunionen tror sig se stigmata på hans handleder – så faller han dagen efter offer för ond, bråd död. Synd och nåd, de båda ytterligheterna, berör varandra nästan fysiskt i en och samma kyrka. Innocent blood har en harmonisk avslutningsscen i kapellet i King’s College, Cambridge (som också figurerar i slutet på An unsuitable job for a woman). Huvudpersonen möter där den man som velat mörda hennes biologiska moder och de samtalar i avspända former. Båda ser en väg framåt, båda anar de lyckan. Så har den döda modern fått vara en katalysator för så starka känslor av hat och hämnd. Hon har lidit för – och i någon mån sonat – sitt brott och kunde sedan förmedla en glimt av den gudomliga nåden. Det är den enkla, nästan skygga antydningen av ett kristet grundmönster som gör läsningen av denna bok till en stark upplevelse. Som ingen annan av James böcker är den fylld av ett stilla hopp. Därtill kommer att den är ovanligt spännande och upplösningen helt oväntad.

Offret som motiv

Det detektiva momentet saknas i The children of men. Försöket att skriva en i framtiden lokaliserad idéroman kan inte sägas ha blivit helt lyckat. Boken är för splittrad, människoskildringen för vag. Men här finns offermotivet klart framställt. Den unge prästen Luke erbjuder sitt liv åt en skara blodtörstiga ”omegor” (den sist födda generationen) för att rädda sina vänner, särskilt en gravid kvinna (den enda på jorden). De båda hade dagen innan firat en mässa tillsammans i det fria. Utan några ord går prästen en väg liknande Maximilian Kolbes i Auschwitz. Liksom Kristus i mässan ger sitt liv för världen, så ger prästen sitt liv för att nytt liv skall kunna uppstå. En annan kvinna ger i sin tur livet för att skaffa mat åt de övriga. Och i en suggestiv parafras på evangeliets födelseberättelse mynnar denna roman – där livet är hotat efter ett kvartsekel av allmän infertilitet – ut i att nytt liv skapas: ett barn blir fött och döpt. ”Och med en tumme som var våt av hans egna tårar och fläckad av hennes blod gjorde han korstecknet på barnets panna.”

Varken offret eller det harmoniska slutet finns i A taste for death. Där finns i stället frågan om trons överlevnad. Boken innehåller en ömsint skildring av en av de otaliga kvinnor som håller uppe det kyrkliga livet i alla länder, miss Wharton, en andlig släkting till miss Climpson hos Dorothy L Sayers. När hon på de sista sidorna i boken ser den röda sakramentslampan i den kyrka hon har varit så trogen kommunikant i, tänker hon: det är bara en vanlig lampa. Och det ”konsekrerade” brödet är bara vanligt bröd. Gud finns inte längre i kyrkan, där så hemska ting skett och där hon just fått veta att hennes vän och skyddsling, pojken Darren, skall till ett fosterhem. Men så kom hon att tänka på vad Father Barnes sagt i en predikan: ”Om du finner att du inte längre kan tro, handla som om du fortfarande gjorde det. Om du känner att du inte kan be, fortsätt med att läsa orden.”Då böjde hon knä inför tabernaklet och sade: ”Herre, jag är inte värdig att du går in under mitt tak, men säg endast ett ord, så blir min själ helad.”

Domine, non sum dignus. P D James låter boken mynna ut i en liturgisk fras som inte exakt finns i hennes älskade Book of Common Prayer, men som utmärker all eukaristisk fromhet. Efter att ha läst hennes böcker får man lätt en känsla av ovärdighet inför att ha sett så mycket av mänsklig höghet och förnedring framställd med djup och äkta litterär konst. P D James har sagt i en intervju: en bra detektivroman har samtliga de egenskaper som utmärker en god roman. Säkert förbjuder hennes ödmjukhet henne att med en inbjudande gest peka på sina egna böcker som exempel på detta. Men vi kan göra det i hennes ställe: om du söker ett monument, se dig omkring. Monumentum, si requiris, circumspice.

Följande böcker av P D James har använts:

Cover her face (1962)

A mind to murder (1963)

Unnatural causes (1967)

Shroud for a nightingale (1971)

An unsuitable job for a woman (1972)

The black tower (1975)

Death of an expert witness (1976)

Innocent blood (1980). Sv. övers. Av oskyldigt blod (Rose-Marie Nielsen)

The skull beneath the skin (1982)

A taste for death (1986)

Devices and desires (1989)

The children of men (1992). Sv. övers. Människors barn (Elsa Svenson)

Original sin (1994)

A certain justice (1997)

Ulrika Knutson, ”P D James – den blodiga baronessan”. Månadsjournalen nr 7, 1997