Med livet i behåll

Vad ägnade du dig åt före den dagen som kom att förändra allt?

Normalt arbetade jag dels som präst och hjälpte till vid veckosluten i jesuitförsamlingen Fatima, dels som professor i ekonomi vid jesuiternas Universidad del Pacifico. Jag började läsa ekonomi som ung jesuit i Valencia i Spanien, läste vidare i Lima och gjorde senare mina doktorsstudier vid Harvard. Vid Universidad del Pacifico studerar vi naturligtvis de ekonomiska förhållandena i Peru men vi forskar också i de ekonomiska förhållandena i Stillahavsasien – dvs Korea, Japan osv. Det var så det kom sig att den japanske ambassadören Aoki [Morihisa Aoki] bjöd in mig till festen till kejsarens ära. Mottagningen ägde inte rum på japanska ambassaden utan i ambassadörsbostaden, som även används till bjudningar.

Ambassadörsbostaden sägs se ut som Tara i Borta med vinden.

Ja, det är en mycket rymlig byggnad, men det var närmare 600 gäster och festen hölls i en stor trädgård bakom huset som kanske var 50 meter i kvadrat. Där höll vi till i ett jättelikt tält.

Den japanske ambassadören blev er värd på ett sätt som ingen förutsett.

Ja, han visade sig vara lugn och hjälpsam. Men han kände sig skyldig för ockupationen och för att han komprometterat Japans heder. Han borde faktiskt ha kontrollerat och försäkrat sig om att statens säkerhetsåtgärder var tillräckliga.

Det är ofattbart att 14 personer kunde få övertaget över 600.

Ockupationen genomfördes väldigt snabbt och var mycket välorganiserad. De var tungt beväpnade mot en mängd försvarslösa människor. De överrumplade både de interna säkerhetsvakterna, som var ytterst få, kanske två personer, och de externa som tillhandahölls av den peruanska staten. De som hade ansvaret för den externa säkerheten, som uppenbarligen var den viktigaste, hade inte vidtagit de åtgärder som behövts.

Gerillan hade förberett anfallet i flera månader i ett intilliggande hus som de hyrde. De sprängde sig igenom en vägg och kom in och sköt med kulsprutor för att inta området.

Ni måste ha blivit fruktansvärt rädda.

De allra första ögonblicken blev vi oerhört förvånade, faktiskt mer förvånade än rädda. Vi såg att de inte ville döda oss. De ville inte göra oss till offer utan ta oss till fånga. De sade genast att vi var MRTA:s gisslan och sade åt oss att ligga raklånga på marken. De krävde att regeringen skulle släppa samtliga 400 MRTA-medlemmar som då satt fängslade.

Vi trodde att de kanske skulle ta 10–12 framstående personer, om de ville ta gisslan, men de tog oss allesammans. Många var högt uppsatta personer – mer än trettio ambassadörer, och dessutom ministrar, domare i Högsta domstolen, kongressledamöter, representanter för internationella organisationer, samt peruanska och japanska företagsledare.

Rebeller eller terrorister?

Utländska tidningar, bl a New York Times, kallade dem som tog er till fånga för ”rebeller” eller ”gerillasoldater”, vilket upprörde president Alberto Fujimori, som hela tiden insisterade på benämningen ”terrorister”.

Allmänheten, framför allt i andra länder, vet väldigt lite om MRTA-gerillan. Man föreställer sig den som unga idealister, som kanske tar till extrema åtgärder men är engagerade i den sociala kampen och har föresatt sig att lindra fattigdomen och orättvisorna. MRTA var en grupp krigare som inledde den väpnade kampen vid 80-talets mitt. I början utmanade de armén med vapen, som Che Guevara gjort på Kuba. Så småningom förändrades gruppen. Flera ledare drog sig ur kampen och det förekom deserteringar när Fujimoris regering införde en lag om benådning. Enligt den kunde de benådas genom att överge gerillalivet. Det återstod endast några få, som dessvärre inledde en terroristkampanj med många kidnappningar och mord. De hade även en del skumma kopplingar till narkotikasmugglingen. Det är ingen social idealism.

Cerpa (Nestor Cerpa Cartolini, som ledde belägringen) sade ofta att de inte var terrorister utan gerillasoldater. Men jag sade till honom att de var en gerillarörelse som ägnade sig åt terroristaktioner. ”Det ni gör här är klart och tydligt en oacceptabel terroristaktion. Att ta gisslan är förbjudet i all både inhemsk och internationell lag. Det strider mot alla etiska principer. Det är inget annat än människorov. Och dessutom hotar ni att döda gisslan om regeringen inte går med på era krav. Det är allvarligt nog att kidnappa någon och tvinga en familj att betala en miljon dollar. Här håller ni regeringen som gisslan och regeringen kommer inte att ge vika. Vilka kval det innebär för gisslan och deras familjer! Det är terrorism objektivt sett och jag uppmanar MRTA att överge den.”

Sade du det till Cerpa?

Ja, jag pratade med honom många gånger. Samtalen var mycket spända men vi visade respekt mot varandra. Vi var noga med att inte förolämpa varandra eller använda skällsord. Han kallade mig Padre, och visade på så sätt särskild aktning, och i gengäld kallade jag honom Comandante. I samtalen med övriga i gisslan försökte jag vara uppmuntrande, tala lugnande och säga åt dem att inte oroa sig, men mot MRTA – och i synnerhet mot de fyra ledarna Cerpa, Rojas (El Arabe kallad), Tito, som skadat benet, och Salvador – var jag mycket tydlig.

”Ni står på rättvisans sida, Fader”, brukade de säga. ”Vi känner er. Jesuitprästerna i hela Latinamerika står för social rättvisa.” Och jag brukade svara: ”Visst.” ”Ni är alltså som vi”, sade de. ”Nej, inte som ni”, sade jag. ”Vi måste kämpa för social rättvisa utan att trampa människors rättigheter under fötterna, utan att ta dem till fånga och döda dem.” Då sade han att vi hade olika strategier.

Men Cerpa och de andra visade mig en viss hänsyn. En gång sade de: ”Om ni bara visste, Fader, vilken moralisk auktoritet ni är för alla oss här.” De respekterade min situation som frivillig gisslan. De sade också: ”Om det kommer en väpnad attack kommer ingen levande härifrån. Ska ni inte ge er av, Fader? Ni får gå när ni vill.” ”Jag stannar tills det inte finns en enda gisslan kvar”, svarade jag.

Tänkte de släppa dig den femte dagen, 23 december, precis före jul?

Den femte dagen läste de upp en lista på flera hundra personer som frigavs. Mitt namn fanns med i slutet på listan. Det var då jag sade med hög röst att jag var präst och frågade om jag fick stanna. ”Så länge det finns någon här, skulle jag vilja dela mina kamraters belägenhet.”

Cerpa tvekade. Det blev tyst ett ögonblick. Sedan sade han: ”Vill ni stanna, så stanna då.” Allmänna applåder utbröt. Jag hade varit mycket osäker på vad Gud förväntade sig av mig och vad det här erbjudandet från min sida kunde ha för betydelse för de andra. Nu såg jag att det gjorde intryck på alla och det gav mig frid. Cerpa föreslog efteråt att jag skulle ge mig av och komma tillbaka senare. ”Berätta vad som händer här.” Men jag svarade: ”Allt jag säger som verkar vara emot er kommer att skada alla. Och likaså om det verkar vara emot regeringen. Jag har ingen önskan att ge mig av och utnyttjas av journalister eller politiker, och för övrigt tillåter inte polisen att jag kommer tillbaka hit.”

Kanadas ambassadör Anthony Vincent hade redan släppts men fortsatte att stå i nära kontakt med gisslan.

Det stämmer. Diverse andra ambassadörer släpptes också och fyra diplomater från USA. MRTA ville inte att världsopinionen skulle vända sig mot dem.

Omvärlden

Japan var särskilt utsatt för påtryckningar. Media beskrev japanerna som mer flexibla, mer beredda att ge vika för kraven när gisslan var i fara.

Jag tror att man i Japan hade två stora bekymmer: Gisslantagningen hade skett i ambassadörens hem, vilket på diplomatspråk betyder på japansk mark. Det utsatte också ett stort antal japanska medborgare för fara, både affärsmän och ambassadanställda. Japanerna föredrog en fredlig lösning som förhandlats fram. Men ni som var utanför visste mer om vad som pågick i Washington och Tokyo eller här i Lima. Vi var isolerade så vi visste mycket lite om saken.

Hela världen följde i själva verket det hela mycket noga …

Vi trodde inte att det förhöll sig på det viset. Vi trodde att världen skulle glömma oss efter några dagar. Jag sade åt de andra att inte oroa sig för den saken. ”Det kommer inte att dröja förrän vi har upphört att vara nyhetsstoff. Släkten kommer att följa vad som händer mycket noga, men ingen annan.” Men så gick det inte. Det riktades en oerhörd uppmärksamhet mot oss. Det fanns en högst påtaglig samhörighet med oss, med många böner, stor solidaritet och mycket tro.

Vi började få hälsningar från många håll, korta hälsningar. Jag fick brev från några biskopar inom och utom landet – till exempel från ärkebiskop Pierre Mamie i Fribourg i Schweiz. Till och med moder Teresa skickade en kort hälsning. Kyrkans enhet var verkligen vacker. Påven anspelade på gisslans situation i några av sina välsignelser på Petersplatsen. Budskapet spreds tydligen av alla medier.

Röda korset lär ha spelat en avgörande roll under belägringen.

En mycket viktig roll. Tack vare Röda korset fick vi varje vecka mat, medicinsk vård, hälsningar och rena kläder. Märk väl att de som höll oss fångna fick samma saker som vi. Jag är mycket tacksam mot Röda korset, och särskilt mot ledaren Michel Minnig. De flesta i teamet var schweizare men det fanns även några spanjorer, en fransman och flera från Japan, för att man skulle kunna kommunicera med japanerna i vår grupp.

En av dem som släpptes efter fem dagar uppges ha sagt att han var tacksam mot en viss person som hade lärt honom att sova stående. Vilka påfrestande förhållanden!

Förfärliga! De första dagarna hade vi inte plats att ligga ner på golvet. Vi var för många. Vi fick sitta ner och sova, med fötterna tätt uppdragna intill oss. Vi hade ont om både luft och plats och var hela tiden tvungna att vistas inomhus. Vi fick inte ens visa oss på balkongen. Inom några dagar började MRTA frukta att en attack var nära förestående. De höll gardinerna till hälften fördragna, så att inga krypskyttar skulle kunna få någon av dem på kornet. Det var sommar och mycket varmt. Och så trångt! Men vi höll modet uppe.

Var det några i gisslan som drabbades av depression under det utdragna dödläget?

Det var några stycken, men vi hjälpte varandra att stå emot. Det förekom fina uttryck för solidaritet mellan personerna i gisslan. Den första dagen hade vi en bit bröd på fyra personer och lite vatten som vi delade lika. Allt som kom in därefter måste granskas både av polisen och MRTA. Polisen måste se till att inga vapen eller viktiga meddelanden nådde MRTA och MRTA behövde skydda sig. Försiktighetsåtgärderna var så betungande att vi måste framföra ett innerligt tack till Röda korset för att man där stod ut med dessa.

Visst kom det in en avlyssningsanordning på något vis?

Ja, men det var efter flera månader.

Var det någon överlevnadsteknik du hade hjälp av?

En sak som jag hade lärt mig av jesuiterna i USA. På 50-talet tillbringade jag ett halvår som novis i Florissant i Missouri. Jag hade fått i uppgift att undervisa i engelska på gymnasiet, och var tvungen att lära mig språket. På lediga dagar var ljudnivån mycket hög och jag lärde mig att spela schack med några av noviserna, för då behövde jag varken prata eller lyssna. Schack var till stor hjälp under tiden som gisslan.

En lång reträtt

Hur klarade ditt böneliv av all spänning?

Jag tror inte att jag någonsin har bett som jag bad under de här 126 dagarna. Det var en mycket lång reträtt. Jag var övertygad om att det var de sista veckorna i mitt liv, så jag förberedde mig för döden. Jag försökte uppmuntra andra och vi ingav varandra hopp, men innerst inne trodde jag det var osannolikt att vi skulle komma ut med livet i behåll.

Gud hjälpte fantastiskt. Jag hade stunder då jag tvivlade och det var mörkt och jag var naturligtvis rädd för att dö, men jag hade ändå frid. Jag var särskilt rädd för att fångenskapen skulle bli utdragen, kanske i flera månader. Jag bad Gud att jag inte skulle bryta samman, för jag ville uppmuntra andra. Om jag plötsligt blev svag skulle det inverka menligt på dem. Jag bad Gud att ge mig styrka.

Jag lyckades låta bli att tänka särskilt mycket och bara be. Jag mindes en del viktiga böner, till exempel bönerna från Fader vår: ”Ske din vilja” och ”Förlåt oss våra skulder liksom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”. Jag upprepade också den helige Ignatius bön: ”Tag, Herre, och mottag all min frihet.” Jag ägnade stor uppmärksamhet åt de där första orden, ”all min frihet”. Gud hjälpte mig mycket.

Märktes det på människorna i din närhet att Guds nåd och hjälp var med dem?

Det var slående. En del av de andra i gisslan hade till exempel inte gått till kommunionen eller till bikt på tiotals år. Och fastän japanerna hade en annan religion som skilde sig mycket från kristendomen, visade de stor uppskattning för våra religiösa handlingar. De hade bott i Peru i några månader och förstod en del, men de förstod ändå inte spanska särskilt bra, men de sade att genom mig kände de sig nära Gud. Jag kunde prata spanska med en del av dem, men det gick ännu bättre med engelska som det var fler som kunde. Till och med ambassadören påminde mig ibland på engelska om ”Bönen, Fader, bönen”. Han tyckte om den. Aiko har läst vid jesuiternas skola Eiko i Kamakura i Japan.

Och de som höll er fångna då?

De hade just inget religiöst förflutet och kände till ytterst lite, men de hade respekt och känsla för religionen. De bad att få rosenkransar och heliga bilder och det gav jag dem gärna. Via Röda korset skickade en del församlingar enkla rosenkransar i plast och heliga bilder som jag delade ut till dem i gisslan som ville ha och även till vissa i MRTA. Alla är Guds barn. Församlingarna skänkte också hostior och vin till mässan. Vinet skapade stora svårigheter, för MRTA hade förbjudit alkohol. Jag fick tillåtelse att spara lite att ha varje dag.

För vissa i MRTA-gerillan var det första gången i livet som de pratade med en präst. Det är tankeväckande. Det finns få präster i Peru. De berättade att i deras byar i de avlägsna delarna av landet såg de kanske en präst på långt håll en gång om året. Nu befann vi oss nära varandra i samma byggnad i den svåra relationen som gisslan och fångvaktare.

På långfredagen visade de särskild respekt. Varenda dag ropade de sina slagord och predikade för oss, men på långfredagen iakttog de fullständig tystnad. Jag hade inte begärt något särskilt utan initiativet var deras. På kvällen tackade jag Cerpa för det här och han sade: ”Det skulle vi ha gjort i alla fall, Fader, eftersom det är långfredag.” Så tragiskt det är att de här människorna inte hade förstått vad kärlek till nästan verkligen innebär, utan hade en så skev uppfattning.

Enligt ett nyhetsreportage var det en av gerillamännen som bad att få första kommunionen.

Han bad inte att få den, han berättade bara för mig att han aldrig hade gått till första kommunionen. Det gjorde mig ont, för jag såg sorgen i hans blick. De bad inte att få kommunionen och det hade varit svårt för mig att ge den till dem där, när de höll en kulspruta i handen och hotade oskyldiga människor. Men att lägga ner vapnen hade inneburit förräderi av en militär operation och då hade kamraterna avrättat dem.

Jag kunde kanske ha pratat med en av dem enskilt och sagt åt honom att lova inför Gud att han aldrig tänkte döda vad som än hände. Men på grund av den anstöt det skulle ha väckt hos gisslan, hade det varit mycket svårt för mig att ge kommunionen, som är en offentlig handling, utan att ha något annat att stödja mig på än ett privat avgivet löfte. Det var ingen i MRTA som bad mig göra det. Däremot bad de att få stå längst bak och delta i de religiösa ceremonierna. Vid hyllningen av korset på långfredagen, kysste de korset precis som alla andra.

Hur reagerade de på dina predikningar?

De lyssnade mycket respektfullt och intresserat. Ingen annan än Gud vet vad som försiggår i människan. Den sista dagen, den 22 april då anfallet kom, tror jag att vissa av dem kunde ha öppnat eld eller kastat granater mot vem som helst av oss, men det gjorde de inte. En del hade inget tillfälle, de dog ögonblickligen när sprängladdningen exploderade under dem, men andra befann sig på andra våningen. De sköt mot kommandosoldaterna, dödade två och sårade 19, vissa allvarligt. En kommandosoldat blev senare tvungen att amputera foten. MRTA-gerillan sköt ända in i det sista, men inte mot oss, annat än mot Tudela [som skyddades av en kommandosoldat som på så sätt miste livet] och en till. De kunde ha ställt till ett blodbad med 10, 15 eller 20 döda. Efter de här fyra månaderna då de verkligen lärt känna människorna och sett hur tron verkade kanske Gud förmådde dem att visa någon liten hänsyn för livet. En dag får vi veta.

Våld föder våld

Jag har hört sägas att du fyllde 65 under fångenskapen.

Ja. Vi var 72 personer i gisslan, så nästan varje vecka var det en eller två som fyllde år och som vi sjöng ”Happy Birthday” för. Den 18 april sjöng de för mig, klockan tio på förmiddagen. Jag var på mitt rum och de sade att befälhavare Cerpa ville att jag skulle komma ner. ”Med undantag av tre som har vakten är samtliga närvarande, Padre”, sade Cerpa. (De uttryckte sig alltid militäriskt). “Vi vet att det är er santo (helgondag) i dag och vill gratulera, för trots att vi har olika uppfattningar, hyser vi respekt för er.”

”Comandante”, sade jag, ”vi har visserligen mycket olika uppfattningar, men jag tackar för hälsningen”. Och så högt att alla skulle kunna höra sade jag: ”Jag är här för de andras skull som hålls som gisslan, men jag är också här för er skull. Ni är mina bröder. Ni är peruaner. Om jag kan vara er till någon hjälp står jag till er tjänst.” Han höjde en Coca Cola mot mig och sade ”Salud!” och jag delade den med honom. Sedan skakade jag hand med var och en i raden och såg dem i ögonen. Fyra dagar senare var allesammans döda.

Jag trodde aldrig att det skulle sluta så, men det är det som är så tragiskt. Våld föder mera våld. Ett väpnat angrepp mot samhället kunde egentligen inte sluta på annat sätt. I stället för att lösa de rättviseproblem vi har, görs det ohyggliga ännu värre. De som höll oss fångna dog, två soldater dog liksom en av domarna, Carlos Giusti, som var god vän till mig. Många sårades. Det är det fruktansvärda med problemet.

Det hade varit mycket svårt att uppnå en fredlig lösning. Det hade behövts långtgående förändringar: större öppenhet för dialog från regeringens sida och ett mer demokratiskt klimat i landet. För president Fujimori betyder detta att ”återställa freden” inga fler väpnade konflikter och samhällsomstörtare, inga fler bilbomber, kidnappningar eller gisslantagningar. Det är nödvändigt men det räcker inte. För att fred skall uppnås krävs rättvisa, respekt för allas mänskliga rättigheter, respekt för frihet och liv och möjlighet till ett värdigt liv. Som han ser det är återställandet av freden alltså militärens uppgift. Militären har naturligtvis en avgörande och ofta heroisk roll, men skapa fred är något vi alla skall göra. Det är en mycket mer omfattande uppgift.

Vad MRTA angår skulle de ha varit tvungna att avsäga sig den väpnade kampen och integreras i det demokratiska samhället. Vi andra såg alltså med vånda att förhandlingarna inte skulle komma någonvart. Vi väntade antingen på ett under eller på den attack som kom.

Social orättvisa

För att återställa lugnet i ett land som genomsyras av arbetslöshet skulle något behöva ta nyliberalismens plats.

Det är riktigt, och det behövs också ett nytt synsätt. Det är orealistiskt att tro att den fria marknaden kan lösa alla problem. Marknaderna är viktiga men när människorna lever under så ojämlika förhållanden blir många utestängda från utbytet. Utan arbete får de inga inkomster och fortsätter att vara utestängda. Staten måste hålla ett öga på handeln och se till att det verkligen existerar konkurrens, men den måste också garantera utbildning och hälsovård. Detta har Japan och Korea gjort och på så sätt satt fart på marknadsekonomin. Men här dominerar tanken att staten inte skall ingripa i företagssektorn.

Vilar något av ansvaret på Världsbanken eller Internationella valutafonden?

Utifrån sett tror jag att de överbetonar samhällsekonomin och inriktar sig för mycket enbart på att få balans mellan import och export och på att återbetala skulden, utan att ägna tillräcklig uppmärksamhet åt de inre förhållandena och den faktiska sociala verkligheten. Under Michel Camdessus har Världsbanken börjat visa verkligt intresse för befolkningens försörjningsmöjligheter. Det innebär att det inte räcker att beakta ekologin, utan att befolkningens levnadsvillkor också måste beaktas. Men jag ser inte den öppenheten för humana hänsynstaganden i vår inrikespolitik och jag tror inte den finns hos regeringen.

Under hela tiden du var gisslan vandrade ärkebiskopen av Ayacucho, Juan Luis Cipriani, ut och in hos er. Kan du beskriva vad han hade för roll och för inflytande.

Ärkebiskopen är en mycket speciell person. Han ville medverka under den här krisen och sökte genom nuntiaturen erhålla kyrkans godkännande för sin roll. Genom att tala med presidenten fick han ställningen som medlare eller garant tillsammans med ambassadör Vincent och Michel Minnig från Röda korset. Minnig drog sig på ett tidigt stadium tillbaka från den positionen för att ta hand om det humanitära arbetet. Vincent är en fin ambassadör, en intelligent människa och en bra diplomat, men hans spanska är inget vidare. Ärkebiskop Cipriani, som är rätt dominerande som person, ville understryka sina peruanska företräden (genom att säga till exempel: ”Jag som är peruan …”). Vincent hamnade alltså i skymundan och ärkebiskop Cipriani blev garant på ett personligt och i det närmaste unikt sätt.

Övriga i gisslan värdesätter liksom jag själv den stora möda som Cipriani lade ner. Vi är tacksamma för hans goda vilja, men vi såg att det skulle bli svårt att uppnå det han syftade till. Ärkebiskop Cipriani var inte känd för att vara öppen för dialog. Han hade vid olika tillfällen visat misstro mot människorättsorganisationer och öppet uppträtt som vän till president Fujimori och officerarna i militärledningen. Under de månader då gisslankrisen pågick lärde han känna medlemmarna i MRTA. Han ändrade i viss mån sin syn och sitt sätt att tala om aktionen och visade faderliga känslor mot MRTA-medlemmarna.

Ärkebiskop Cipriani trodde att han skulle kunna övertyga Fujimori men överskattade sin förmåga. Han ägde en stark idealism men verklighetsuppfattningen var mindre klar. Att döma av hans sätt att uttrycka sig efter den 22 april, tror jag att han blev djupt besviken. Han insåg att det han så ivrigt syftat till i själva verket låg utom räckhåll och att regeringen hade utnyttjat honom. Han lämnar kyrkan i ett svagt läge, för i världens och i synnerhet i Perus ögon var det han som utgjorde förbindelsen mellan ambassadörsbostadens insida och världen utanför. Det ser ut som om hans roll i själva verket gynnade ett väpnat ingripande.

Vilket under att nästan alla överlevde! Det måste ha varit fasansfullt att vara med om attacken.

Det går inte att beskriva. Allt man såg på TV var ett intet mot oväsendet, explosionerna och chockerna vi gick igenom. Jag var övertygad om att det var de sista minuterna i mitt liv. Det var en både mycket välplanerad och riskabel operation. Sprängämnena var exakt avpassade. Varje kommandosoldat visste var han skulle placera sig och vart han skulle skjuta. Man hade tänkt på alla detaljer men det förekommer förstås alltid överraskningsmoment där det hänger på turen.

Det är förståeligt att de 14 MRTA-medlemmarna dog. Det är mycket ledsamt, men det är förståeligt i en operation av det här slaget. Vad jag verkligen sörjer över är att kropparna misshandlades efteråt. Misshandeln tog sig många uttryck, men började med att regeringen sade att det var tre döda. Det är inte sant. Det var sjutton personer som dog. Det förefaller som om flera av liken skändades ytterligare efter döden, vilket är mycket sorgligt, även om det är en effekt av krigsoperationer under högt tryck. Kort sagt är alltsammans mycket ledsamt. Jag hoppas att vi kan lära oss något av det vi gick igenom och att vi kan förskonas från fler kommandoinsatser.

Stämmer det att vissa i MRTA-gerillan försökte ge sig?

Det är möjligt. Jag såg inte det. Men det är också så att i en kommandooperation är det omöjligt att acceptera kapitulationer, för medan någon överlämnar sig kan han spränga sig själv luften och ta andra med sig. Eller också kan någon annan som står tre meter därifrån peppra alla med kulor. Det är ett mycket snabbt, blodigt och drastiskt förlopp. Regeln är att skjuta först och kolla sedan.

Har ni som var gisslan känt en samhörighet sedan ni släpptes?

En mycket stark samhörighet. Vi blev vänner under fångenskapen och nu efteråt återupplever vi mycket av den, även om alla är upptagna med att återknyta banden till familj och arbete. Det går inte att glömma att vi var tillsammans. Sammanhållningen var det som gjorde att vi klarade det.

Översättn. Anna-Karin Naylor