När kristendomen nådde Sverige

Forskningen kring Nordens kristnande har på sistone fått ett betydande uppsving. Vi har tidigare presenterat Maja Hagermans vetenskapsjournalistiska succébok Spåren av kungens män och Jan Arvid Hellströms postuma Vägar till Sveriges kristnande (Signum 1997:1). Ännu större omfattning har det projekt kring Sveriges kristnande som har pågått i Uppsala under senare år. Det har engagerat forskare inom olika discipliner och resulterat i en rad intressanta volymer. Den avslutande boken i serien, Kristnandet i Sverige (1996) är en imponerande samling uppsatser kring skilda teman: Ann-Sofie Gräslund skriver om arkeologiska fynd och (tillsammans med Britt-Mari Näsström) om kvinnornas ställning, Henrik Williams om runinskrifter, Brita Malmer om Sigtunas myntning, Lars Lönnroth om andra nordbors syn på svenskarna, Sven Helander om liturgiska traditioner, Ann Catherine Bonnier om kyrkobyggen och dopfuntar, Carl Fredrik Hallencreutz om påvebrev, Thomas Lindkvist om kungamakt och statsbildning, Stefan Brink om sockenbildning, Bertil Nilsson om gravskick, Anders Fröjmark om helgonkult. För vår kunskap om kristningstidens komplicerade historia är detta verk ovärderligt. Framställningen ligger på en hög vetenskaplig nivå, men är fullt läsbar också för den historieintresserade i allmänhet.

Boken består av fristående uppsatser, men man finner genomgående överensstämmelser i perspektiven. Det märks också tydligt hur mycket forskningsläget har förskjutits under en generation. Det är inte längre tal om dramatiska uppgörelser mellan kristna missionärer och hedningar, än mindre om någon kristen svärdsmission. I stället skapas bilden av en mjuk och långvarig övergångstid: först en indirekt påverkan utifrån – till exempel genom handelskontakter – sedan verkliga missionsinsatser och till sist en organisatorisk uppbyggnad av kyrkan. Inte minst visar oss gravskicket att sedvänjorna förändrats efter hand under en lång period utan alldeles skarpa gränslinjer mellan kristna och hedningar. Den kristna sedvänjan att lägga gravar i öst-västlig riktning kan samexistera med det hedniska bruket av gravgåvor.

Kyrkans organisation

Sockenbildningen är ett annat område där teorierna har växlat. Medan man tidigare menat att bönderna tillsammans uppförde sin kyrka, har det på senare år blivit en allmän mening att de äldsta kyrkorna anlades av kungar och stormän och betraktades som deras privategendom. Stefan Brink modifierar denna uppfattning och menar att förhållandena varierat regionalt. Ju längre norrut vi kommer, desto mer tycks sockenborna själva ha bidragit till uppförandet av kyrkan. Men eftersom kristendomen långsamt spreds från söder mot norr, innebär den geografiska spridningen också en kronologisk skillnad. Tiden omkring 1200 brukar sättas som första gräns för en genomförd sockenbildning.

Enligt den kanoniska lagen var det enbart sockenkyrkor som hade doprätt. Man kunde då tänka sig att en dopfunt vore ett tecken på att här fanns ett kyrkligt centrum. I själva verket ar antalet romanska dopfuntar mycket stort, särskilt i södra Sverige, och det visar att dopet på tidigt stadium blivit decentraliserat.

Liknande problem gäller stiftsorganisationen. Under kanske ett århundrade fanns missionsbiskopar verksamma men ännu inga stift. Biskoparna var knutna till kungsgårdar eller större centra som Skara och fungerade ofta som kungens rådgivare och administratörer. Först sedan det kommit till stånd en viss kontroll över kyrkolivet i ett område kunde det egentliga stiftet organiseras. Domkapitlen, som var så viktiga institutioner under medeltiden, började ta form först vid slutet av 1100-talet.

Hur organiserade då kyrkan från början? Den enklaste förklaringen är att missionen utgick från vissa stödjepunkter, tillhandahållna av kungar och stormän. Alltefter som missionen framskred uppstod ett med tiden all tätare nätverk av kyrkor och lokalt prästerskap. Men frågan kan kvalificeras ytterligare. Fanns det kanske en motsvarighet till de anglosaxiska ministers, kyrkliga centra med ett större prästerskap och med ansvar för ett misssionsområde? Bildade man ”storsocknar” som med tiden delades upp i flera? Fanns det i Sverige en motsvarighet till den norska indelningen i fylkes-, hereds-, fjordungs- och attungskyrkor enligt en på förhand uträknad organisationsmodell? Mycket av detta är alltjämt outrett.

Kulten

En fråga som särskilt behandlats i projektet är kultkontinuiteten, frågan om hur den kristna kyrkan anpassades efter tidigare existerande religiösa förhållanden. Också på detta område har opinionerna svängt. Det gäller bland annat valet av kyrkplats. Länge trodde man att kyrkorna genomgående byggts över gamla hedniska kultplatser, ibland romantiskt föreställda som tempelbyggnader. Det enda litterära belägget för någon sådan förkristen helgedom är Uppsala tempel, sådant det beskrivits av Adam av Bremen, men dess existens betvivlas idag av många. Snarare brukar det inom nyare forskning heta att kyrkorna uppförts på visst avstånd från äldre kultplatser. Nya fynd har emellertid gett anledning till försiktighet, särskilt fyndet av en stor mängd djurben under Frösö kyrka och en 60 meter lång hallbyggnad på den så kallade Kungsgårdsplatån i Gamla Uppsala. Sådana fynd ger dock ingen anledning till generalisering. Platsens för ett nytt kyrkobygge har kunnat väljas enligt olika kriterier.

Ett snävt svenskt perspektiv

Mot denna stora och imponerande volym kan ändå finnas anledning till vissa invändningar. Främst gäller det själva uppläggningen av projektet. På något vis tycks det egendomligt att diskutera Sveriges förhållanden under en tid då Sverige ännu inte existerade som en politisk enhet. Vad som fanns, var ett geografiskt område med en befolkning som med tiden skulle sammanfogas till ett rike. Avgränsningen till det specifikt svenska är inte bara imaginär utan medför också inkonsekvenser. Dagens sydsvenska landskap behandlas förklarligt nog inte i boken: de hörde ju på den tiden till Danmark. Men inte heller Finland räknas med, fastän det vid samma tid började få sin svenska befolkning och snart kom att inlemmas i det svenska riket. Jämtland har tagits med och till och med fått en egen volym inom projektet; landskapet hörde visserligen snarast till Norge, men lydde kyrkligt under Uppsala ärkestift. Å andra sidan är inte Gotland medtaget, fastän det tillhörde Linköpings stift.

Till dessa oklarheter kommer att landet under 1000- och 1100-talen var uppdelat i olika dynastiers intressesfärer, som under maktkampen mellan den Erikska ätten i Västergötland och den Sverkerska i Östergötland. Först från Birger jarls tid verkar det meningsfullt att tala om ett enat svenskt rike. Detta perspektiv kommer till klart uttryck hos en enda av bokens författare, nämligen Thomas Lindkvist. Han hör just till de historiker som allra mest bidragit till nya perspektiv på det svenska rikets uppkomst.

Det snävt svenska perspektivet medför en annan nackdel. Mycket av skeendet i missionstidens Sverige framstår klarare om det betraktas i ett större nordiskt sammanhang. Situationen var på många vis likartad i hela Skandinavien, och internordiska jämförelser kan ofta belysa svårförståeliga källuppgifter. Men också i de fall där förhållandena var olikartade är sådana jämförelser fruktbara och ger en tydligare relief åt det regionala och lokala.

Att det förhåller sig så står mycket klart, om man tar del av en annan nyutkommen bok, uppsatssamlingen Kyrka – samhälle – stat, utgiven i Finland. Trots sitt mindre format utgör den ett väsentligt komplement till den svenska volymen. I själva verket är författarna ofta desamma som i Kristnandet i Sverige så att man kan jämföra deras insatser i de båda böckerna: Anne-Sofie Gräslund har en värdefull nordisk forskningsöversikt, Thomas Lindkvist skriver också här om kyrka och kungamakt, Ann Catherine Bonnier om kyrkobyggande, Anders Fröjmark om helgonkult. I samtliga fall märker man hur mycket mer informativ texten blir då författaren inte behövt hålla sig strikt till det ”svenska” utan haft friheten att arbeta med ett bredare nordiskt material.

Besläktad med denna programmatiska svenskhet är traditionen att så långt som möjligt bruka enbart inhemskt – eller i någon mån nordiskt – källmaterial. Av utomnordiska källor är Rimberts bok om Ansgars liv och Adam av Bremens Gesta obligatoriska, men sällan låter man synfältet sträcka sig längre bort i geografin. I Uppsalaprojektet blir denna självpåtagna begränsning mycket märkbar. Som en följd av denna tycks man ofta bättre informerad om de förkristna kulterna än om den missionerande kristna kyrkan som snart fick övertaget i Norden.

Den äldsta kristna kyrkan i Norden hade med nödvändighet en utländsk prägel. Engelska och tyska missionärer förde med sig sina egna böcker, sina traditioner och sin tankevärld. Man kan därför skapa sig en bild av den tidigaste nordiska kristendomen genom att studera anglosaxiska, frankiska och nordtyska källor. Det pågick under århundraden en intensiv trafik både till och från Norden. Om danska och norska vikingar vet vi att de inte bara gjorde kortvariga räder kring Nordsjökusten. Det fanns också en långvarig kolonisering – bland annat i Normandie, i England och Irland – och många av nordborna med sina familjer antog kristendomen helt eller delvis. Modellen för hur en nordisk kyrka skulle te sig kanske till och med skapades utanför Norden?

Som bekant skedde vikingaockupationen av England i omgångar: den så kallade Danelagen på 800-talet och Sven Tveskäggs och Knut den stores brittiska imperium på 900- och 1000-talet. Dessa nordbor var till större delen västskandinaver, troligen också från områden som senare kom att räknas till Sverige. Sådana frågor diskuteras i två föreläsningar av Lesley Abrams och Dawn M. Hadley, i den lundensiska Church and People (se nedan) och har hög relevans för frågan om Nordens kristnande. Främst de engelska men kanske också de tyska missionärerna hade redan på egen mark skaffat sig kunskaper om de nordiska folken, lärt sig hur man skulle kommunicera med dem och arbeta bland dem. Övergången från engelskt-kontinentalt till nordiskt behövde därför inte blir så dramatisk.

Att Sverige inte är något vid sidan om det kristna Europa, men utgör en del av detta, kan vara svårt att förstå både på det historiska och politiska planet, men är i längden ofrånkomligt. Det nytänkande inom forskningen som Kristnandet i Sverige ger så många utmärkta exempel på kommer att berikas när man får upp ögonen för det internationella sammanhang där
också Norden och Sverige ingår.