Att tänka på slutet

Det annalkande tusenårskiftet utlöser en anmärkningsvärd oro på olika håll. Detta är förvånansvärt. Millenniesskiftet är ju ingenting annat än ett födelsedagsfirande. Föremålet är en man vars popularitet är betydligt lägre än vad den mentala uppslutningen kring hans stundande tvåtusenårsdag låter ana. Ett annat inslag av historiens ironi är att fastän Jesus själv klart och eftertryckligt betonade det hopplösa i alla försök att beräkna ”tider och stunder” (Apg 1:7) beträffande världens slut, likväl allsköns apokalyptisk spekulation nu åstadkommer att diverse stämningar laddas upp kring år 2000 efter Kristi födelse.

På omslaget till den engelske författaren Damian Thompsons bok The End of Time (London, 1996) konstateras: ”I Texas öknen och i Tokyos tunnelbana har folk som tror på apokalyptiken redan tagit sin tillflykt till våld och därmed lyft fram hela det världsvida spektrum av panik inför millenniet … Den sekulariserade världen blir allt mera fascinerad av berättelser om UFO:n, änglaliknande besökare och hemligheten bakom den mayanska kalendern, händelser som hänvisar till den instundande början av en ny värld.” Ur kristen synvinkel är det rätt olustigt att se hur det traditionellt kristna ämnet eskatologi, det vill säga läran om ”de yttersta tingen” i den offentliga diskussionen idag mest domineras av födelsedagsfestens objudna gäster.

Men på den apokalyptiska marknaden finns det också många kristna. Bland självutnämnda profeter hittar man domedagspredikanter, extatiker och mera lågmält depressiva människor som på religiösa grunder önskar sig att livets ståhej snart vore över. Många av dessa läser bibeln med fickkalkylatorn i handen. Föreställningen att i bibeln finna den siffra som avslöjar året när Kristus återkommer för att skilja de goda från de onda löper som ett genomgående motiv i hela den tvåtusenåriga kyrkohistorien. Det faktum att hittills varje försök att beräkna världens slut har lett till frustration (även om de personer som räknat knappast någonsin medgett sitt misslyckande) har inte kunnat förhindra att en ny våg av apokalyptisk hysteri uppstår också nu inför årtusenskiftet – ett fenomen som är väldokumenterat i den ovannämnda boken av Damian Thompson.

Man kan undra om just en födelsedagsfest är ett lämpligt tillfälle att initiera ett samtal om död, kommande katastrofer och kollektiv förintelse. Men den moderna ”apokalyptiska rörelsen” är inte i första hand ett brott mot samhällets religiösa etikett utan en grundläggande misstolkning både av bibliska texter och av den kristna trons karaktär.

Det finns få böcker som tar upp frågan om framtiden ur ett teologiskt perspektiv utan att anlägga en Harmageddondimma över den och som närmar sig frågan på ett mera vetenskapligt sätt. Bland dessa få uttrycker sig ännu färre begripligt för icke-teologer.

Den reformerte teologen Jürgen Moltmann beskriver med Den Gud som kommer (på tyska: Das Kommen Gottes) ett både inspirerande och genomarbetat koncept av modern kristen eskatologi. Bokförlaget Verbum har förtjänstfullt gjort detta verk tillgängligt på svenska. Boken är den fjärde i en serie på fem där Moltmann vill presentera en systematisk teologi om den kristna tron i dess helhet. Det nalkande tusenårskiftet ger boken ifråga en särskild aktualitet, även om den svenska utgåvans yttre apparition ger en känsla av att det är flera decennier kvar till år 2000.

Möjligheternas rike

Den utmaning som Moltmann antar är att förklara vad den kristna tron har att säga både om den enskilde personens och om hela världsalltets framtid. Den första frågan gäller: Vad menar vi med begreppet ”framtid”? Framtid i vardaglig meningen syftar på sådant som ännu inte har hänt men som någon gång kommer att vara historia. Moltmann kallar detta för futurum. Men därutöver har framtiden också en existentiell dimension. Framtiden är ”möjligheternas rike”. Framtiden är det existentiella ”ställe” varifrån allt nytt kommer. Av framtiden förväntar vi oss allt det som går att hoppas. Hoppet själv riktar sig mot framtiden och eftersom framtiden är just där möjligheterna bor är detta också stället där Gud bor eftersom Gud är möjligheternas ursprung. Gud är framtidens Gud. Framtiden är advent. Gud är den Gud som kommer.

En sådan beskrivning av Gud leder till en motsvarande beskrivning av verkligheten. Verkligheten är inte ”gud-lös” utan ”gud-öppen”. Verkligheten kan ta emot Gud som ett tomt vinglas kan fyllas med vin. I just detta ”uppfyllande” av verkligheten sker vad den kristna traditionen har kallat för alltings fullbordan. Människan kommer inte att räddas ur tidens och rummets förgänglighet utan tid och rum kommer att fyllas med Guds härlighet. Tid och rum är inte begränsningar som det mänskliga förnuftet projicerar på verkligheten utan grundkoordinater i en skapelse som i sin helhet – genom tid och rum – kommer att skåda Guds frälsning.

Människor i Ramses II:s Egypten är lika nära världens slut som de som levde på Gustav II Adolfs tid eller nu. Gud har alltid varit den Gud som kommer och kommer att så förbli intill det ”eskatologiska ögonblick” i vilket Gud kommer att vara allt i allt. Allt och alla kommer att uppleva hur tid och rum fullbordas bortom dödens gränser. Det ”eskatologiska ögonblicket” är följaktligen det ögonblick då allt uppfylls av Gud, där gudomliga och kosmiska egenskaper genomtränger varandra, där Gud kommer att bo i fullhet i sin skapelse. Det är inte ett ögonblick då det skall ske katastrofer utan ett ögonblick då Guds ro kommer att utbreda sig över hela kosmos.

Guds närvaro

Den filosofiska förutsättning som gäller för Moltmanns koncept av fullbordan är föreställningen om ”Guds schekina”, Guds närvaro, i motsats till den relativa gudsfrånvaro som skapelsen befinner sig i under tidens och rummets villkor. För att göra skapad frihet möjlig har Gud själv inskränkt sin oändlighet, han har förutom sin oändlighet gjort ett ”inte” möjligt. Ur intet blev i sin tur skapelsen till, den verklighet som alltså är begränsad i tid och rum och som står under begränsningens villkor. Men denna begränsade skapelse är också medveten om sina gränser, den hyser ett hopp om att bli befriad, den innefattar en framtid och den kan därmed förvänta sig en befrielse som består i Guds slutgiltiga närvaro, Guds schekina. Utifrån en sådan kosmisk vision diskuterar Moltmann de konkreta konsekvenserna av eskatologin både för den personliga döden men också beträffande politiska, ekonomiska och religiösa försök att etablera Guds rike – försök som är dömda att misslyckas. Stor uppmärksamhet ägnas slutligen också åt de talrika akopalyptiska rörelser som enligt Moltmanns analys inte skiljer mellan futurum och advent och därmed reducerar Guds kosmiska handlande till en historisk händelse.

Den yttersta domen och kärlekens Gud?

Moltmanns teologiska tankegångar är storslagna. Hans eskatologi visar att teologi är utmanande, provocerande, kritisk, intressant och relevant. Den lämnar frågor öppna (till exempel hur man skall tänka sig att Gud skapar ”intet”) men den ger också många svar. Moltmanns bok inbjuder till att reflektera vidare kring en rad frågor: hur bilden av den yttersta domen som dies irae går att förena med tron på kärlekens Gud, hur tid kan beröra evighet, hur Guds påtagliga frånvaro i världen kan avslöja hans närvaro och hur Guds närvaro i kyrkan ändå låter människor förbli medvetna om att kyrkan inte är identisk med Guds rike. Den Gud som kommer är förhållandevis lätt att läsa och detta beror inte bara på Moltmanns egen flytande stil utan också på en smidig och ändå exakt översättning. De förvånansvärt många felen i de få tyska textavsnitten stör visserligen helhetsintrycket men minskar inte bokens begriplighet. Till stor hjälp för läsningen är också Torsten Bergstens sammanfattningar av enskilda kapitel i slutet av boken som förenklar utan att simplifiera innehållet. Boken är en inspirationskälla för teologer men också för dem som helt enkelt vill ta del av ett teologiskt vettigt resonemang om den kristna synen på de yttersta tingen.

Närmar man sig år 2000 på ett annat sätt när man har läst Moltmann? Visserligen är år 2000 – som sagt – en födelsedagsfest. Den skall man fira. Att festa är också för Jürgen Moltmann det adekvata sättet att möta den Gud som kommer. Guds rike kommer att bli en stor fest där hela skapelsen kommer att vara den festsal som är fylld av Guds härlighet. Den festen har enligt den kristna tron redan börjat.