Mystik – en kärlekshistoria

Ordet mystik har i vårt samhälle, åtminstone utanför kyrka och teologi, gärna en lite skum anstrykning. Mystiken, i den mån man ens inser att ordet inte är synonymt med mystifikation, hör hemma på Själ- och hjärta-avdelningen, på tidningens Idag- eller Insidor, men någon egentlig relevans har knappast begreppet. Möjligen för några andra, i en annan tid eller livsform. Möjligen också med hjälp av det specifika exemplet: en eller annan mystiker, som förmår fängsla och dra till sig intresset, ofta med ett bedrövligt ahistoriskt synsätt som utan vidare projicerar dagens tänkesätt på gårdagens tänkare. I detta sammanhang kommer så en essäbok av Marie Louise Ramnefalk, Mystik – en kärlekshistoria (Ordfront förlag). Boken har både allmänna och mer specifika avsikter: den diskuterar mystiken som företeelse och som historiskt fenomen, liksom dess plats (eller icke-plats) i vår samtid och vår kultur, men den presenterar också läsningar av enskilda mystiska författare i senmedeltidens England.

Ramnefalk skisserar kort den kataphatiska och den apophatiska traditionen inom mystiken, jaets och nejets traditioner, och tar med emfas ställning för kataphatikerna, även om hon samtidigt konstaterar att motsättningen dem emellan i viss mån är skenbar. Hennes motivering till ställningstagandet är enkel: såväl kataphatiker som apophatiker använder sig av språket, men endast de förra är naiva eller kanske kloka nog att ta konsekvenserna av detta, att välja att lita på det språk de ändå brukar. Samtidigt antyder Ramnefalk den engelska 1300-talsmystikens relation till Mäster Eckhart. Men också den gryende individualismen i Europa får bilda bakgrund till den specifika mystiska tradition som hon närmar sig genom fyra av dess representanter: Richard Rolle, Walter Hilton, Julian av Norwich och Margery Kempe.

Boken är en smula ojämn, den växlar mellan litteraturvetarens analytiska perspektiv, samhällsdebattörens polemik och prosadiktarens mer meditativa hållning – men det är också något av essäistikens privilegium, att med relativ frihet kunna skifta såväl infallsvinkel som språk. Det är emellertid påfallande att sympatin i hög grad ligger hos de bägge kvinnliga mystikerna Julian av Norwich och Margery Kempe – den uppmärksamhet som i tidigare kapitel ägnas Richard Rolle och Walter Hilton är mer artigt distanserad. Ramnefalk konstaterar också i det inledande kapitlet att hon funnit kvinnorna mer intressanta: ”Männen, också när de revolterar, är en aning mer konventionella, de var ju mer välanpassade. Även min värdering kan förstås vara könsegocentrerad.” Vare därmed hur som helst: i sina läsningar är Ramnefalk en uppmärksam besökare hos texten. Hon analyserar gärna bildspråket, inte sällan med en filmisk metaforik, med omtagningar och ultrarapid. Hon etablerar slutligen också ett jämförande perspektiv, där hon till sist dröjer vid den lätthet de alla har gemensam; lätthet i förhållande till det timliga och tingliga, lätthet i förhållande till den Gud som gripit tag i dem alla.

Bokens tätaste kapitel är utan tvivel det som ägnas Julian. Här är nyansrikedomen allra störst, här glöder texten alltigenom. Och här finns också de utförligaste och mest djupgående analyserna, såväl en kritisk granskning av de olika hypoteserna kring Julian som person som en ren textanalys, där Ramnefalk antydningsvis prövar en rad litteraturvetenskapliga förhållningssätt och samtidigt visar på deras begränsningar i förhållande till texten. Till sist stannar hon upp inför en tolkning som hon inte finner reduktionistisk, som ser Julians visioner som något som ”handlar om själva existensens beskaffenhet och den egna platsen i en kosmisk ordning – om att erfara detta.” Men är detta något som har relevans för vår tid?

Ramnefalks svar på den frågan är obestridligen ja. Detta ja framstår samtidigt som allt annat än okomplicerat. Inledningsvis konstaterar författaren nämligen att hon påbörjat sitt skrivande ”utifrån en känsla av instängdhet och vantrivsel i ett kulturklimat med strängt påbjuden inomvärldslighet”. Hon konstaterar den totala avsaknaden av ett adekvat religiöst språk i vårt samhälle, liksom av ”offensiv och grundläggande teologisk språkundervisning”. Men inte bara det: hon gör också upp med de inomkyrkliga sammanhangen, där hon noterar att det oftare tycks handla om Oss än om Gud. Hon skräder verkligen inte orden. Men hennes angrepp, tycks det mig, sker med stor klarsyn och pregnans. I mina ögon är denna insiktsfulla och skarpt formulerade samtidskritik, som löper som en röd tråd genom boken, som ställs i relation till de mystiska texterna och som därigenom även ställer dem i nytt perspektiv, det som gör den allra mest läsvärd.