Nationalism och globalisering

Magnus Karaveli är ledarskribent på moderata Östgöta Correspondenten och har nyligen utkommit med boken Blågul Framtid (Arena). Han varudeklarerar den som ”en essä om nationen och det svenska”. Som redan titeln antyder är det en bok som inte är politiskt korrekt och den har följaktligen väckt en del avståndstagande reaktioner från de ”anständiga” samhällsdebattörerna. Även om nu Karaveli inte är ”korrekt” i en bemärkelse så innebär det inte att han är oanständig. Blågul Framtid är inte en bruntonad essä för chauvinister utan ett kunnigt och lågmält inlägg i diskussionen om globalisering, multikultur och identitet. Tursamt nog har Karaveli invandrarbakgrund vilket gjort att hans tankegångar mötts av mindre upprördhet än vad som skulle ha varit fallet om han varit en riktig helyllesvensk.

Karaveli hävdar betydelsen av den nationella historien och det nationella kulturarvet för att kunna skapa en fungerande samhällsgemenskap också för invandrarna. Han finner det groteskt att den svenska flaggan kommit att förknippas med nazism. Det han eftersträvar är en god nationalism som förenar istället för att stöta ut. ”Nationen är inte bara förankrad, den är också en nödvändighet. Och nationen är ingen nyck, utan frukten av en – lång och mödosam – praktisk utforskningsprocess. De tidiga, etniska gemenskaper som den moderna nationen bygger på omvandlades till nationer därför att de i sin ursprungliga form var oförmögna att fullgöra grundläggande uppgifter som att säkra fred, frihet, folkets livsstil och försörjning.”

Karaveli polemiserar mot ekonomistiska teorier, av både marxistiskt och nyliberalt slag, som ser nationerna i form av marknadsmässiga funktioner vilka kan framskapas och upplösas hur som helst. Även om den moderna nationalismen är ett barn av den borgerliga liberalismen under 1800-talet, och har sina ekonomiska förutsättningar i kapitalismen, kan man i exempelvis Sverige, England, Frankrike, Polen och Ryssland urskilja en nationalkänsla redan från tidig medeltid. Denna nationalkänsla har en djup folklig förankring och den har tidvis tagit strid med makthavare som sökt driva utvecklingen i främmande banor. Karaveli ser ett samtida exempel i många svenskars motstånd mot EU.

Även om författaren är moderat ledarskribent så delar han inte Carl Bildts och partiets entusiasm för ekonomins globalisering. Han tar också avstånd från EU-politiken. Han finner att den kosmopolitism vi nu kan beskåda till sitt väsen är asocial. Han instämmer därvidlag i Christopher Laschs kritik av västvärldens eliter. När det gäller Sverige konstaterar han att: ”En stor del av det svenska ekonomiska toppskiktet har andligen om än inte rumsligen utträtt ur den nationella gemenskapen. Försvagningen av de nationella banden är något som bäddar för ökade politiska och sociala motsättningar i vårt land.” Samtidigt menar han globaliseringen inte är så internationalistisk som man vill få oss att tro. ”Också det som går under beteckningen ‘global’ kultur i vår tid bär en tydlig nationell prägel: denna kulturs språk är engelska och dess rekvisita är till helt övervägande del hämtad ur det amerikanska förrådet.”

Det som väckt mest anstöt i Karavelis ståndpunkter är hans skepsis mot det multikulturella samhället. Han vill att invandrarna ska bibringas en grundläggande svenskhet i historiemedvetenhet och kulturella koder. Mångkulturalismen fungerar på ett utestängande sätt – ja den fungerar t.o.m. som en mildare form av apartheidpolitik. På samma sätt som när man tar körkort, måste ett svenskt medborgarskap innebära att man lär känna och ansluter sig till fundamentala kunskaper och regler, men i gengäld då får ge sig ut i trafiken eller ingå i gemenskapen.

Karaveli invänder mot journalisten Stefan Jonssons förhållningssätt när det gäller det svenska kulturarvet. ”Många gånger bemöts det svenska med ett nedlåtande förakt av samma kulturradikaler som ironiskt nog samtidigt kan inta en romantiserande hållning till kulturer i tredje världen, och som brister ut i hyllningar till mångkulturella yttringar i Sverige. Stefan Jonsson hör till dem som upprörts över tendensen att värna om det svenska. Jonsson menar att vi istället har en plikt att vara rörliga, att inte känna oss hemma någonstans, att inte vara svenskar.”

I mitt tycke överbetonar Karaveli nationens identitetsskapande roll. Hans nationalism får något av sekulariserad religiositet över sig. Jag drabbas av samma tveksamma känsla inför en del av hans åsikter som när TV 4 avslutar sina sändningar med nationalsången. Han låter denna tillhörighet och ”ödesgemenskap”, vilket han upplever nationen som, kompensera konsumtionssamhällets tomhet. Det kan vara förståligt samtidigt som det inte är övertygande. En människa befinner sig på många relationsplan och har följaktligen flera lojaliter som kan råka i konflikt. Den nationella lojaliteten kan och bör inte alltid vara den högsta. Det är inte på något sätt problemfritt att värna om det svenska även om man har de bästa intentioner. Många övergrepp har skett inom den gamla lutherska och svenska enhetsstaten liksom av det sekulariserade folkhemmet. Det måste finnas rättsprinciper som är överordnade de tillfälliga makthavarna. I sitt försvar för den nationella suveräniteten berör Karaveli inte den rättsliga sidan av mer nationella brott.

Jag finner också att Karaveli fixerar sig för mycket vid multikultur och svenskhet. Problemet är snarare det att den kultur vi har i landet vare sig är speciellt svensk eller mångsidig. Både infödda svenskar och invandrare drabbas i huvudsak av den amerikanska kulturindustrin. Här pågår en fullständig hjärntvätt av framför allt ungdomarna ur alla läger. När Karaveli avfärdar ett europeisk samarbete tror jag han kraftigt underskattar den amerikanska inflytelsesfären. Ett nej till Europa skulle för Sveriges del innebära en fullständig amerikanisering.

Trots dessa anmärkningar finns en ärlighet och styrka i Karavelis iakttagelser och utredningar. Till skillnad från många proffstyckare har han med Blågul Framtid fördjupat diskussionen och tillfört den flera originella tankar.