Livfullt om Jerusalem

På många medeltida kartor avbildas världen som en treklöver, där Europa, Afrika och Asien utgör var sitt blad i treklövern. Kartritarna var av naturliga skäl omedvetna om Amerikas och Australiens existens. De tre världsdelarna hölls samman och förenades i Jerusalem, avbildat i kartornas mitt. Det var den världsbild som dominerade korsfarartidens Europa; det som hände i Jerusalem stod i fokus för allas uppmärksamhet. Där fanns nämligen den Heliga graven, i muslimska händer sedan år 638, erövrad av de västerländska korsfararna år 1099, för att sedan åter gå förlorad efter det katastrofala slaget vid Hittins Horn år 1187.

I dag står Jerusalem också i centrum för uppmärksamheten. Det är en helig stad för kristna, judar och muslimer. Det är den moderna staten Israels huvudstad, samtidigt som nästan alla länder har sina ambassader i Tel Aviv ute vid kusten. Man erkänner inte Jerusalem som landets legitima huvudstad, eftersom staden enligt Förenta nationernas delningsplan skulle lyda under internationell administration. Till det kommer inte bara att staden naturligen består av två delar, en judisk västra del och en arabisk östra del, utan också att den östra arabiska delen nu omges av en krans judiska förstäder, i de flesta fall på ockuperad mark.

Det är därför inte underligt, att Jerusalem gång efter annan blir föremål för historieskrivares mödor. Vi har sedan ett tiotal år Karen Armstrongs över 400 sidor tjocka monografi Historien om Jerusalem. En stad – tre religioner (Stockholm: Forum 1997), och nu har ett än större verk utkommit: Simon Sebag Montefiores över 800 sidor tjocka verk Jerusalem. Biografin.

Det skall med en gång sägas, att det är mycket sällan som man får läsa en så levande och fängslande historisk skildring. Trots omfånget och mängden av detaljer lämpar den sig väl för läsning från pärm till pärm. Framställningen kompletteras av ett bra bildmaterial av hög teknisk kvalitet, kartor, släkttavlor, omfattande notapparat och bibliografi och till sist ett register med vars hjälp verket kan användas som en uppslagsbok om Jerusalem.

Författaren uttrycker sin tacksamhet gentemot ett stort antal personer, som har varit honom behjälpliga vid författandet, exempelvis kända arkeologer som Ronny Reich och Dan Bahat. Det är självklart, att ingen är sakkunnig på alla aspekter av Jerusalems 3 000-åriga historia, och de avtackade personerna har säkert räddat författaren från en del felaktigheter i detaljer. Men jag menar, att den långa listan av personer som läst delar av manuskriptet har invaggat förlaget i en falsk trygghet. Felaktigheter kan ju också uppkomma efter det att författaren har stängt av sin dator, nämligen hos den som översätter manuskriptet till ett annat språk.

Det finns många detaljer i Montefiores bok som kan diskuteras. Tre enkla exempel är uppgiften att Jerusalem ligger två och en halv mil från kusten (s. 45), att Sauls fäste hette Gibeon (s. 56) (skall vara Giva) och uppgiften att kung Sidkia gjorde uppror på inrådan av profeten Jeremia (s. 83).

Åtskilliga av felen ger intryck av att vara översättningsfel. Medan översättaren har en utmärkt svensk språkbehandling (han är inte bara professionell översättare utan också själv skönlitterärt verksam), tycks han sakna egen kompetens i fackfrågorna. Detta är i sig inte underligt, men det är svårt att översätta text om ett ämne som man inte själv någorlunda behärskar. Förlaget borde alltså ha låtit faktagranska översättningen.

Några exempel härpå skall ges: Om de tidigaste kristna sägs att ”de började dyrka Övre rummet” (s. 197), den judiska begravningsplatsen på Olivberget omtalas utan känsla för ordens nyanser som en ”kyrkogård” (s. 206), kejsar Konstantin sökte införa ”kristen renhet” i riket (s. 212), beskrivningen av vad som menas med en geniza är helt förvirrad (s. 281–282), och Haile Selassie sägs ha mördats 1974 ”av marxisten Dergue” (s. 616). ”Dergen” var emellertid den term som användes om Etiopiens dåvarande marxistiska statsledning, ingalunda namnet på en person. Vidare används ordet ”evangelist” helt felaktigt (t.ex. s. 674); av sammanhanget framgår att vad som avses är evangelikala kristna, vilket är något helt annat än evangelister.

Till sist ett par exempel som visar på bristande lokalkännedom om Jerusalem: Det finns ingen ”Himmelsfärdskatedral” på Sionberget (s. 665); Författare/översättare har inte gjort åtskillnad mellan Jesu ascensio och Jungfru Marias assumptio. Vidare sägs förgården till Jungfru Marias grav vara ”hopsjunken” (s. 666); hur tänker sig översättaren, att en hopsjunken förgård ser ut? Det är i verkligheten en bred stentrappa som leder ner till förgården som ligger längre ner i Kidrondalen än landsvägen strax intill.

Den här ganska långa listan med exempel på felaktigheter skulle kunna göras åtskilligt längre, men det skulle bara ge ett onödigt gnälligt intryck. Det är emellertid min uppriktiga önskan, att Montefiores bok får en sådan spridning att en andra svensk upplaga kan se dagens ljus, och då erbjuder sig ett tillfälle att rätta till det som inte blivit helt lyckat nu. Boken är nämligen sällsynt levande skriven, och där har vi att tacka både författare och översättare för en givande och berikande läsupplevelse. Och Jerusalem kommer med fullständig säkerhet att förbli i världshändelsernas brännpunkt även i framtiden, varför vi har all anledning att se fram mot nästa upplaga av Montefiores bok.

Tord Fornberg är docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet.