Living Planet

Nyligen presenterade Världsnaturfonden WWF sin rapport Living Planet. Den är avsedd att beskriva läget för planeten framför allt ur miljösynpunkt.

Man presenterar en rad siffror, statistik och fakta för att visa den oroande utvecklingen, och sammanfattar med orden ”vi missbrukar planeten, vårt enda hem”.

En av de tendenser som man slår larm om är att populationsstorleken hos ryggradsdjur sjunkit med hälften på 40 år. Detta visas med hjälp av ett särskilt index, Living Planet Index (LPI), som mäter mer än 10 000 representativa populationer av däggdjur, fåglar, kräldjur, groddjur och fiskar. Detta index har minskat med hela 52 procent sedan 1970.

I sina resonemang konstaterar Världsnaturfonden att det är ekosystemen som skapar grunden för mänsklighetens försörjning och ekonomin, inte omvänt. Men trots att människan är en produkt av naturen, har hon blivit den starkast omdanande kraften i de ekologiska och biofysiska systemen. Det är detta som forskare brukar sammanfatta med att vi nu är på väg in i en ny geologisk tidsålder, antropocen.

Man pekar också på att vi enligt den säkraste kunskap vi har, lever nära eller över gränsen för jordens kapacitet till återhämtning. Världen måste nu utvecklas inom planetens hållbara gränser, som definierar de säkra nivåerna av utnyttjande som mänskligheten inte ska överskrida. Om vi håller oss inom dessa vetenskapligt definierade planetära gränser har vi en mycket god chans att fortsätta uppnå mänskligt välstånd på ett sätt som är hållbart och som inte hotar planetens motståndskraft mot miljöförstöring (som brukar kallas resiliens).

En grupp internationella forskare med vetenskaplig bredd har under ledning av Johan Rockström, då på Stockholm Environment Institute (SEI), identifierat nio sådana planetära gränser. Särskilda risker förknippas med förlusten av biologisk mångfald och påverkan på kvävecykeln. Mest akut kan klimatet sägas vara. Det kan komma att få allvarliga följder för mänsklighetens välfärd och försörjning när det gäller livsmedel, vatten och energi.

Låginkomstländerna har det minsta fotavtrycket, men de drabbas snabbast av förluster i ekosystemen. De flesta höginkomstländer har fotavtryck som är högre än det egna landets biologiska kapacitet, och så har det varit i mer än ett halvt århundrade. Dessa länder är beroende av att utnyttja biokapacitet i andra länder. I medelinkomstländer och låginkomstländer har det förhållandevis lilla fotavtrycket vuxit långsamt under det senaste halvseklet. Däremot är det ofta fattiga länder som drabbas hårdast.

Som så ofta när det gäller miljö och rättvisa visar det sig att de som har minst skuld blir de värst utsatta offren.

Jag vet själv hur lätt politiken börjar i fel ände: ekonomi, teknik, politiska beslut. Och så hinner man inte till de avgörande aspekterna om etiska förhållningssätt, rättvisa och vilka värderingar och ideal som ska få styra utvecklingen.

Orsakerna bakom miljöförstöring och rovdrift måste avlägsnas i nationer och i världssamfundet – men också i människan. Därför uppmanade påven Johannes Paulus II till ”ekologisk omvändelse” på alla plan. Det innebär att ifrågasätta de världsvida orättvisorna och den globala ekonomiska ordning, som ger upphov till utarmning av miljö och människor. Det innebär att även den egna livsstilen behöver granskas med hjälp av de konkreta frågorna om:

Bostaden: Hur vi bor är fortfarande en av de viktigaste miljöfrågorna. Hur mycket energi förbrukar din bostad? Hur värmer du upp den?

Bilen: Bensindrivna bilar är kanske den främsta utsläppsboven i Sverige. Hur reser du? Och vilket drivmedel använder du om du kör bil?

Biffen: Globalt är livsmedelsproduktionen den enskilt största utsläppskällan av klimatgaser. Vad äter du? Mindre rött kött, mer bönor och närodlade vegetabiliska produkter betyder mer än det mesta.

En del tänkare har utvecklat det till en större helhet och menar att förändringarna inte bara kan vara individuella eller gälla enskilda samhällen, utan behöver omfatta hela civilisationen. En av dem var jesuiten Ignacio Ellacuría i El Salvador, som en tid blev en tongivande röst inom befrielseteologin både i Latinamerika och internationellt, innan han mördades av grupper som stod den el salvadoranska militärregimen nära. Han myntade det medvetet provocerande begreppet ”en fattigdomens civilisation”. Han valde att göra så, just för att väcka frågor, ifrågasättanden och eftertanke.

Tanken var att fattigdomen inte skulle gälla brist på det väsentliga, inte en fattigdom som orsakas av sociala gruppers, klassers, nationers eller nationsgruppers agerande under historiens lopp. Det skulle tvärtom gälla en universell situation, där de grundläggande behoven, friheten att göra personliga val och utrymme för personlig och gemensam kreativitet garanteras. Ett sådant tillstånd skulle möjliggöra uppkomsten av nya former av liv och kultur, nya relationer med naturen, med en själv och med Gud.

Jesuiten Jon Sobrino vidareutvecklade denna tanke med orden ”en civilisation av delad förnöjsamhet”. Med det uttrycktes å ena sidan att resurser och rikedomar måste fördelas mer rättvist, och å andra sidan att detta oundvikligen innebär begränsningar när det gäller de rika ländernas resursutnyttjande.

Det är ett synsätt som strider mot rådande tänkesätt i världen. Kungstanken är i stället att ekonomin ska växa så mycket att klyftorna mellan rika och fattiga kan minska. Man tänker sig att det ska vara som när ett glas vatten fortsätter att fyllas även efter att brädden är nådd: då svämmar det över och till sist ska vattnet även rinna ner till de fattiga. Påven Franciskus anmärkte för något år sedan syrligt att ”vad som i stället händer är att när glaset är fullt, så blir det på något magiskt sätt större, och ingenting når någonsin ut till de fattiga”.

Allt detta ställer till sist den oundvikliga frågan vilken rätt vissa har att förbruka mycket mer än de flesta andra? Vilken rätt har jag till ett mycket rikare liv än tiggaren jag möter på gatan? Vilken rätt till ett mycket rikare liv har vi som bor i nord i jämförelse med bröder och systrar som lever i syd?

Andreas Carlgren är f.d. miljöminister, Stockholm.