Lourdes – ett svårfångat pilgrimsmål

Den lilla staden Lourdes i Sydfrankrike är Europas mest besökta pilgrimsort. Trakten omges både av kontroverser och av mystik. Platsen är belägen i Pyrenéerna och besöks årligen av mer än sex miljoner människor från hela världen, på grund av att en 14-årig flicka, Bernadette Soubirous, år 1858 påstod sig ha sett Jungfru Maria där i Massabielle-grottan, en händelse som den katolska kyrkan firar som Vår Fru av Lourdes (Notre Dame de Lourdes). Enligt den religiösa traditionen sprang det även fram en källa med vatten i grottan. Hit kommer personer i alla åldrar och från de mest skilda omständigheter; många återkommer år efter år.

Besökarna dricker detta vatten från kranar som kommer från källan, köper flaskor med källvatten och badar eller tvättar sig i det tolvgradiga vattnet, allt för att efterfölja de uppmaningar som Jungfru Maria gav till Bernadette. Av samma skäl har kyrkor byggts i området och processioner sker till Guds ära. Den katolska kyrkan understryker att vattnet i sig inte är heligt, utan att det är tron som gör vattnet heligt.

Lourdes tar emot över 100 000 sjuka per år. Endast ett sextiotal mirakler har godkänts av kyrkan, och då efter en mycket ingående fackmannamässig medicinsk granskning. Desto fler har upplevt förbättringar på olika sätt. Få pilgrimer torde dock lockas till Lourdes med sikte på att miraklet skall gälla dem själva.

Det man upplever i Lourdes är ytterst svårfångat i ord och bild och den dokumentation som finns spränger alla ramar i sin enorma omfattning. Mängden säger något om utmaningen i en sådan uppgift. Den inbyggda svårigheten ligger i att det för de allra flesta pilgrimer handlar om inre skeenden, och för författare gäller det att i skrift begränsa sig till det som är relevant och synligt. Även på de nordiska språken finns litteratur som försöker fånga fenomenet Lourdes.

Vill man närma sig ett så kontroversiellt objekt måste man först fingranska vem som har skrivit/filmat, vad målet är och vad man själv vill ha som läsare/betraktare, alltså först bilda sig en helhetsuppfattning. Det är med andra ord centralt att ta till sig sammanhanget, kontexten, för att öka förståelsen av upplevelsen.

I Lourdes står Jungfru Maria, processioner och bikt i fokus, vilket innebär att man på plats tar del av en helt överväldigande katolsk kultur, som i sin massivitet inte lämnar någon oberörd. Denna fromhetstyp kan vara direkt provocerande för den som inte har den referensramen eller delar de värderingarna. Därför kan man kanske förvånas över vissa (oftast mycket positiva) sekulära reaktioner på Jessica Hausners omskrivna film Miraklet i Lourdes från 2009 och på den klassiska The Song of Bernadette från 1943 med Jennifer Jones i huvudrollen, eftersom framställningarna kan kännas både starka i sin stillsamhet och ovanliga.

Den senaste filmen och dess mottagande visar att ansatsen både hos återgivare och mottagare kan skifta högst väsentligt, men till sist utmynna i en tankeväckande slutprodukt.

två böcker har utkommit på svenska och på samma förlag (Artos), den senaste 2010 med titeln Lourdes. Visionerna – källan – undren av katoliken och den före detta skolledaren Sven H. Gullman, född 1928. Att Gullmans ambition och ansats försöker vara bred kan man inte ta miste på. Här finns också en introduktion till de antiklerikala stämningar som rådde i Frankrike vid tiden för uppenbarelserna. Som i så många andra introduktioner finns också en genomgång av de mirakler som officiellt har godkänts. Värdefulla upplysningar för icke-katoliker ges, vilket inte minst har sin förklaring i Gullmans egen bakgrund, i schartauansk svenskkyrklighet. Man kan dock misstänka att ännu fler upplysningar kunde ha varit på sin plats; ingen kan till exempel ha lämnats oberörd av de bildstrider som rasat i delar av svensk kristenhet. Därför borde man kanske ha kommenterat att Jungfru Maria, återgiven som bild (skulptur), bärs först i den berömda ljusprocessionen i Lourdes. Katolska devotioner behöver förklaras för varje ny generation, eftersom det rör sig om mycket speciella fromhetsuttryck som inte bara väcker starka känslor utan vars innebörd måste hållas aktuell även för den som utövar devotionen. Det är därför man med tacksamhet läser kapitlen om Jungfru Maria, om vattnets betydelse i Bibeln och om rosenkransen.

Samme författare har enligt förordet samarbetat med syster Gerd Swensson inför hennes bok Undren i Lourdes (Artos, 2009). Formatet är behändigt, språket enkelt och rakt. Här skriver en diakon med Erstautbildning (Svenska kyrkan) samt tillika anglikan (Church of England), men målgruppen kunde lika gärna bestå av katoliker. Vad denna trevliga bok förtjänat vore en betydligt bättre bildbehandling med en färgåtergivning som gör materialet rättvisa. Just bilderna hjälper annars till att förmedla platsens stämningar och dynamik. Bristerna i färgåtergivningen måste bero på ett tryckeritekniskt problem eftersom bilderna tagits av erfaret folk (Birgit Ahlberg-Hyse, Christine Morris med flera). Trots att boken är utgiven ett år före Gullmans bok är vissa detaljuppgifter mer korrekt återgivna. Man kan därför ha glädje och nytta av att ha med sig den här boken på resan till Lourdes.

Men – båda böckerna missar tyvärr en hörnpelare i Lourdes, nämligen biktens betydelse i allmänhet för katoliker och i synnerhet i Lourdes! Man brukar ofta med allitteration påminna om att till Lourdes reser man för bikt, bad, bot och bön. Att då inte passa på att förklara biktens betydelse kan vara en förlust på många sätt. Även för svenska katoliker tycks botens sakrament hamnat i skymundan. Man kan på plats i Lourdes få en helt annan uppfattning; vid besök i Försoningens kapell i Lourdes är köerna för bikt på många språk (franska, italienska, spanska, tyska, engelska, polska, nederländska samt de många mindre språk som grupper med medföljande egna präster får tillgång till) mycket långa. Bikten kan ha en avsevärd betydelse för totalupplevelsen av en pilgrimsresa till Lourdes.

Dessa båda nyutgivna böcker kompletterar varandra och ger från svensk utgångspunkt en värdefull introduktion till ett efterfrågat ämne.

Vill man få en känsla för hur Lourdes där­emot uppfattades från svensk horisont i början av förra seklet skall man plocka ner Harald Fröderströms Undren i Lourdes – läkarne inför helbrägdarörelsen från gifthyllan. För att värdera det som skrivs måste man beakta att boken utgavs 1910. Man undgår inte att förvånas över att den utgavs på ett mycket väletablerat förlag (Bonniers), och att den skarpt kritiske författaren måste ha ansetts vara väl meriterad.

Den oförbehållet aggressiva skildringen måste ses i ljuset av flera förhållanden. Den är skriven i ett nordiskt land, långt från de fenomen som skildras. Tidens kommunikationer torde ha ställt sig hindrande i vägen för de flesta att resa till Lourdes. Därför får de antikatolska stämningar som rådde vid tiden fritt svängrum i boken. Det var vid samma tid som de katolska församlingarna fråntogs rätten att föra kyrkoböcker, föregångaren till vår tids folkbokföring. Vid denna tid var diskussionen livlig om vad det stod om den katolska kyrkan i skolböckerna. Det är lätt att glömma att man då fortfarande talade om den ”katolska faran”. Den katolska kyrkan ansågs kyrkligt, kulturellt och politiskt mycket främmande i Sverige. Boken skrevs således 40 år innan man slutade registrera katoliker som ”främmande trosbekännare” och förbudet för katoliker att genomgå vissa utbildningar upphörde, och 50 år innan det första katolska klostret efter reformationen tilläts. Men boken är också skriven före saligförklaringen av Bernadette Soubiros. Språket är yvigt, generaliserande och direkt plumpt vilket förstås faller tillbaka på författaren. Vatikanen förpassas till ”medeltidsmörkret”, de katolska prästerna likställs med ”romarrikets augurer” och Bernadette Soubiros anses ”behäftad med en psykisk abnormitet”. Dessa ställningstaganden är så tydliga att inte någon kan missa budskapet. De stötande formuleringarna borde ha varit omöjliga redan när boken skrevs. 100 år senare känns argumenten inte aktuella utan unkna.

Den boken skulle knappast kunna ges ut på ett seriöst förlag i vår tid, om det förlaget vore angeläget om sitt renommé. Däremot är den ett tidsdokument, som visar vilka ogenerade antikatolska stämningar som rådde för 100 år sedan. Lourdes lär vara den som avgår som segrare och Fröderströms bok är sedan länge glömd. Den spontana reaktionen kan nog inte vara annan än att det är till gifthyllan den boken bör förvisas. Den hör hemma där. Den typen av skildring är dömd av historien och en sorglig uppvisning av antiekumenisk osaklighet.

Dessa tre böcker om samma fenomen kan ställas mot klassikern Lourdes – Body and Spirit in the Secular Age (Penguin Books), utgiven 1999 av historikern Ruth Harris. Tyvärr finns den inte översatt från engelska till svenska. Men här redovisas och analyseras saklig bakgrundsinformation som har ett tidlöst värde. Den som vill veta mer hänvisas till den utförliga referenslistan. Som en bonus får man förutom en skildring av de antiklerikala stämningarna en bredare känsla för hur 1800-talet kan ha tett sig och vilken betydelse detta århundrade, med industrialisering, proletarisering och gryende teknikoptimism, kan ha haft på utvecklingen av en pilgrimsort som Lourdes. Att författaren inte är katolik men mycket mån om en rättvis källkritik och en omsorgsfull analys ökar bara värdet. Boken är också välgörande fri från pseudomedicinska begrepp och tolkningar. Författaren är uteslutande historiker av facket och står stadigt på jorden. Någon resehandbok är det däremot inte, mer ett referensverk.

Oavsett var man hämtar informationen är dock den egna pilgrimsresan till Lourdes det bästa sättet att lära känna platsen och att på ett personligt plan ta del av dess möjligheter. För detta krävs ett öppet sinne och stadiga skor, men inte att man är katolik.

Bengt Säfsten är med. dr, överläkare och studierektor vid Ersta diakoni, Stockholm.