”Härmed överlämnar jag landet åt er” Israels landlöfte i historia och nutid

Konflikten mellan Israel och Palestinaaraberna kan utan vidare sägas vara den mest utdragna konflikten i hela världen efter 1945. Ständigt nya förhandlingar tycks endast bekräfta att positionerna är låsta. De pågående bosättningarna, Hamas dominans i Gaza och den israeliska oviljan att ens diskutera Jerusalems status är kända faktorer. Saken blir inte bättre av att vissa på den ena sidan åberopar ett gudomligt löfte som stöd: ”Gud har givit oss detta land. Araberna har andra länder, vi har bara detta.” För utomstående kan detta vara förvånande åtminstone ur ett militärt perspektiv – hur kan detta lilla land vara bärare av en trygghet i långdistansrobotarnas tid?

Bortsett från det grundläggande problemet om gudomligt inspirerade skrifter kan användas som argument i geopolitiska konflikter kvarstår frågan: vilka är de närmare omständigheterna kring detta löftes tillkomst? Att det finns ett sådant löfte i Gamla testamentet (GT) är välkänt för varje bibelläsare. Koranen innehåller inget motsvarande. Redan i Första Moseboken möter löftet till patriarkerna om talrik avkomma, ett land och ett särskilt gudsförhållande – det tredje ledet kan saknas (t. ex. 1 Mos 12:1–3). Här specificeras inte landet och dess gränser, och även när så sker längre fram finns det varianter. Den stora skillnaden är om Östjordanlandet inkluderas eller inte.

Identitetsbärande

Det kan inte råda något tvivel om att detta upprepade löfte i GT har haft stor betydelse för skapande och uppehållande av en judisk identitet. Dess betydelse har växlat med tiderna och det har inte varit lika starkt betonat i alla judiska traditioner. Men i tider av förföljelse har dess betydelse tilltagit. Inte minst har det varit viktigt att texter som innehåller detta löfte har varit centrala inom den grundläggande utbildningen. Även sekulariserade judar har som regel stött på det i sådana sammanhang.

Den bibelbok som här är viktigast är Femte Mosebok eller Deuteronomium. Rubriken till denna artikel är hämtad från Mose tal i 1:8, där detta ord av Herren citeras. Det är första gången löftet om landet nämns i denna bibelbok, men det kommer sedan att varieras säkert över hundra gånger och formligen hamras in i medvetandet. Inte minst frasen ”för att ta det i besittning” återkommer med ett ledmotivs frekvens.

Gör följande experiment. Läs Deuteronomium långsamt och med eftertanke en gång i veckan under en månads tid. Det är en bibelbok som i den kristna traditionen ofta behandlas perifert (förutom de tio budorden i det femte kapitlet) och sällan möter i liturgiska läsningar. Från hela fornkyrkan finns inte en enda kommentar till Deuteronomium bevarad. Kyrkans böcker framför andra i GT har blivit Psaltaren och Jesaja. Om man i stället gör som nyss beskrevs, då får man en bra bild av vilken betydelse detta löfte har i den judiska traditionen. Det är helt enkelt identitetsbärande – självfallet tillsammans med åtskilligt annat.

Inte bara ett löfte

Till skillnad från vad som sägs till Abraham, Isak och Jakob innehåller Deuteronomium inte endast ett löfte. Scenen kräver mer än så: Israel står berett att tåga in i det utlovade landet. Mose får inte uppleva det, men i det väldiga stiliserade tal av honom som har gett hela bibelboken dess form, meddelar han Guds anvisningar för hur detta skall gå till. Den bästa sammanfattningen av detta finns i det sjunde kapitlet, som i Bibel 2000 har rubriken ”Israel och de främmande folken”. GT antyder inte med ett ord att judarna kom till ett folktomt land. Hur skulle man då förfara med landets innebyggare, som inte hade hört om Guds löfte? Här är Gud mycket tydlig: ”När Herren, din Gud, överlämnar dem (folken) åt dig och du besegrar dem skall du viga dem åt förintelse. Du får inte sluta förbund med dem eller visa skonsamhet mot dem … Nej, så skall ni göra med dem: riv ned deras altaren, krossa deras stenstoder, hugg sönder deras asherapålar och bränn deras gudabilder” (5 Mos 7:2,5). Listan på de sju folken i första versen inskärper totaliteten: alla folk skall fördrivas (vanligen nämns endast sex).

Ordet om att viga till förintelse syftar på ett gammalt sakralrättsligt bruk. Man undantar något, t. ex. ett krigsbyte, från vanlig användning och viger det åt Gud genom att förstöra det. Det kunde gälla även krigsfångar. Frågan är om detta någonsin tillämpats i Israel, i varje fall i någon större skala. Med rätta heter det i artikeln ”Förintelse” i uppslagsdelen i Bibel 2000: ”De texter som talar om dödande i stor skala (t. ex. 5 Mos 7) speglar inte historiska händelser utan uttrycker 500-talets övertygelse att avfall till främmande gudar var roten till Israels svåra olyckor.”

Efter exilen

Det tycks vara klart att åtminstone stora delar av Deuteronomium, däribland just det sjunde kapitlet, måste dateras till hemkoms­ten från exilen, alltså från 539 e. Kr. Så menar bland andra Timo Veijola i den senaste större kommentaren från 2004. Det som här beskrivs är inte ett program som faktiskt tillämpades vid den israelitiska invandringen i Kanaans land och som man nu erinrar sig. Den tycks i huvudsak ha gått fredligt tillväga, och under hela tiden fram till Jerusalems fall 587 har en samexistens mellan Israel och den kananeiska befolkningen rått. Även religiöst har tolerans och samexistens varit riktlinjerna, även om enstaka profetiska röster har ifrågasatt lämpligheten av detta.

Den babyloniska exilen gav det intellektuella skiktet bland de deporterade rika tillfällen till reflexion över det skedda. Varför har vi kommit hit? Hela den deuteronomistiska historieskrivningen (Josua–2 Kungaboken) kan ses som en enda stor syndabekännelse: vi och våra kungar har inte lytt Guds bud, därför har detta drabbat oss. Särskilt har vi brustit i avgränsningen mot främmande religioner. Dyrkan av Baal har trängt in bland oss, och flera kanaaneiska kultbruk har vunnit insteg hos oss. Bland dessa finns de i 5 Mos 7:5 nämnda stenstoderna och asherapålarna, som dock under hela kungatiden tycks ha varit accepterade som en del av den israelitiska kulten. Nu menade man sig ha insett deras rätta väsen.

De drakoniska bestämmelserna för hur man skall behandla de främmande folken och deras religion är alltså tillkomna ur ett perspektiv av total maktlöshet. Tanken är: så här borde vi ha förfarit från början, men så gjorde vi inte. Vår slappa eftergivenhet och viljan att ta efter något främmande har blivit vårt fördärv. Nu skall vi inte göra om det misstaget.

Och det ser ut som om man i den efterexi­liska situationen faktiskt har förverkligat något av detta. Åtminstone tyder vissa saker i Esras och Nehemjas böcker på att man har gått in för vad som kan kallas för etnisk rensning. Inte minst de tvångsupplösta blandäktenskapen tyder på en ny och rigorös inställning (Esra 10).

Lydnadstest

Även om landet är en gåva till Israel och en gåva som görs av ren nåd, så finns villkor knutna till den. Det gäller att uppfylla sin del i förbundet, vilket innebär att bevara den kultiska renheten och att leva i lydnad för buden. Att kunna behålla landet är beroende av detta, eller som det utmålas med många drastiska exempel i slutet av Deuteronomium (välsignelse och förbannelse i kapitel 28). Det är alltså fråga om ett lydnadstest, något som inte är okänt i andra centrala texter (så i berättelsen om ”syndafallet” i 1 Mos 3 och skildringen av Abrahams lydnadstest i 1 Mos 22).

Om vi överför detta till vår egen tid, blir det tydligt att innehavet av Israels land inte är något förhandlingsbart. Att uppge väsentliga delar av det (östra Jerusalem) eller att stoppa bosättningarna är helt omöjligt. Detta avgörs inte av politiska realiteter utan av lydnaden mot Guds löfte. Här har vi en väsentlig del av den mentala inställning som många israeler lever med i dag. Och den finns redan i det bibliska arvet.

Fördrag?

Nu kan man tycka att det i den bibliska tiden hade kunnat räcka att rättsligt reglera relationen till de icke-israelitiska befolkningsgrupperna. Det är inte minst denna tanke som med emfas avvisas i Deuteronomium. ”Du skall inte sluta något förbund med dem” – denna fras återkommer med nästan tröttande enformighet. Problemet är att det just är de andra folkens närvaro i Israels land man vill undvika. En sådan närvaro – rättsligt reglerad eller inte – innebar alltid kult, och därmed var frestelsen också på plats. Det är alltså inte förföljelselusta som ligger bakom utan en vilja att säkerställa den egna identiteten som man upplevde hotad.

Fördragstanken var visst inte främmande för den deuteronomistiska rörelsen – hela relationen till Gud tänktes ju som ett förbund. Även med andra folk kunde man tänka sig sluta förbund, men de skulle i så fall vara på betryggande avstånd. I de krigslagar som finns samlade heter det att man vid konflikt först skall erbjuda fred, alltså någon form av fördrag, men om det inte leder till den andra sidans kapitulation skall man angripa staden ”och när, Herren, din Gud, ger den i ditt våld skall du hugga ned alla män i staden” (5 Mos 20:13). Inte heller denna regel torde någonsin ha tillämpats, i varje fall inte efter det att den nedtecknats.

Kyrkan och landlöftet

I Nya testamentet (NT) ser vi att löftet om landet spiritualiseras. Det är tydligt redan i bergspredikan: ”Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet” (Matt 5:5). Utsagor i GT om hur landet lovas åt Israel tillämpas här på himmelriket. Det saknas inte ansatser till detta redan i GT, men då utanför de egentliga lagböckerna: ”De som gör det onda skall drivas bort, men de som hoppas på Herren får äga landet” (Ps 37:9). Denna inställning underlättades av att landet vid denna tid faktiskt styrdes av en annan makt, Rom, men också av att det i den judiska diasporan fanns de för vilka landlöftet redan var spiritualiserat. Den judiske filosofen Filon i Egypten är ett sådant exempel. Hans skrifter fick en betydligt större verkningshistoria i den kristna kyrkan än inom judendomen. Det är ingen tillfällighet att just Hebreerbrevet, som möjligen skrevs i Egypten, har den kanske mest avvisande inställningen till vad som kan kallas den territoriella tolkningen av landlöftet.

I NT möter vi också en distanserad inställning till templet, eller rättare sagt till den åskådning enligt vilken Guds närvaro är knuten till en särskild plats. Så är det redan i evangelierna, men tydligast i Stefanos stora tal i Apostlagärningarnas sjunde kapitel. ”Den Högste bor dock inte i något som är byggt av människohand” (Apg 7:48).

Heligt land – helig plats

Även i GT var man medveten om detta. Det framgår av Salomos ord i talet vid tempelinvigningen (1 Kung 8:27). Samtidigt är det klart, att vi på flera ställen i Israels heliga skrifter möter tanken på en gudsnärvaro som är knuten (men inte begränsad) till en viss plats, berget Sion och templet. Det är kanske tydligast i Sionspsalmerna, t. ex. 46 och 48. Att det här rör sig om till stor del övertagna föreställningar från den kanaaneiska religionen är tydligt (se noten i Bibel 2000 till Ps 48:3), men det har ändå kunnat integreras i Israels tro. Härmed var också förenat en övertygelse om att Sion och därmed templet var ointagligt.

Detta kom att grundligt falsifieras år 587. Både landlöftet och Sionsteologin fick sig en törn som de inte hämtade sig ifrån. Templet kom visserligen att återuppbyggas, men snart insåg man att det var bättre att ha ett tempel i tiden: sabbaten.

Inom den stora fåran av judendomen kom inte landlöftet att på samma sätt få en ersättning. Det kunde tidvis glömmas bort, men var alltid till hands för att aktiveras. Det är vad som sker i våra dagar. Man kan undra hur historien hade sett ut om templet hade funnits kvar. Då hade kanske den världsvida judenheten nöjt sig med denna symbol och lättare kunnat säga farväl till löftet om landet. Nu blev det snarast den kristna kyrkan som i sina kyrkobyggnader och sin sakramentala gudstjänst förde arvet från templet vidare.

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla Testamentets exegetik vid Lunds universitet.