Lysa med sin frånvaro

I förordet till sin antologi Lysa med sin frånvaro. En antologi om sorg och överlevnad skriver Kerstin Andersson Gandini att hon redan för flera år sedan börjat samla på dikter som handlade om sorg, eftersom de ”kanske behövs en dag”. Tanken är att den männi-ska som fastnat i tystnad och förstelning i någon eller några av dikterna skall kunna finna ord för sina känslor. Gustaf Fröding uppfattade sitt diktarkall så, exempelvis i dikten ”Tala och tiga”. Diktaren, som har fått ordet i sin makt, har en plikt att bli en ”tolk för de svage som lida, tiga och lida blott”.

I antologien tas inte bara upp sorg på grund av dödsfall utan också sorg förorsakad av skilsmässa eller övergivenhet av andra skäl. ”Det är alltså inte en antologi om döden, men dikter till och om den sörjande varelsen som skall leva vidare. En bok om överlevnad.”

Materialet delas in i tre delar, som skall spegla sorgens olika stadier: först den omedelbara och intensiva smärtan, sedan ett skede av djup saknad som slutligen oftast övergår i minnen.

Till största delen består urvalet av dikter, men även en och annan kort prosatext finns med, exempelvis ur Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta, där Jonatan tröstar den tbc-sjuke Skorpan med berättelsen om Nangijala. Påfallande många dikter handlar om förlusten av ett barn. Påfallande många dikter är också av utländska författare: ryska, tyska, polska, engelska, italienska, spanska, latin-amerikanska. Till bokens förtjänster hör att dessa utländska dikter är återgivna på originalspråket med en svensk översättning. De flesta av dessa översättningar har uppenbarligen Kerstin Andersson Gandini själv gjort.

I slutet av boken finns ett författarregister med kortfattad presentation av de utländska författarna. Dessutom har Kerstin Andersson Gandini gjort ett innehållsregister: ”Om sorgen efter …” varpå olika kategorier samlas, exempelvis sorgen efter ett barn eller sorgen efter ett syskon. Vad man saknar både där och i innehållsförteckningen är uppgift på den sida i boken, där man kan finna respektive text. Det gör antologin onödigt svårhanterlig.

Givetvis är detta inte en bok att sträckläsa, knappast heller att recensera, eftersom den uttryckligen säger sig ha i första hand en terapeutisk funktion. Frågan är förstås, om denna terapi inte uppnås bättre genom att den sörjande själv försöker ge uttryck för sina känslor.