Lysande om Jesus i judisk tradition

För cirka 20 år sedan träffade jag professor Lars Hartman vid en konferens i Uppsala. Jag minns att han frågade mig om Henoksbokens roll i rabbinutbildningen och bokens betydelse for dagens judendom. Senare fick jag veta att professor Hartman har forskat intensivt kring Henoksboken och skrivit en hel del om denna pseudepigrafiska apokalyps, som var känd i många antika kristna kretsar, men som endast i den etiopiska kyrkans kanon räknats in bland de heliga skrifterna.

Jag svarade att de pseudepigrafiska böckerna inte studerades vid Jewish Theological Seminary där jag tillbringade fem år av intensiva textstudier. Jag skulle tro att professor Gerson Cohen, när han undervisade om andra templets tid, nämnde Henoksboken i ett eller annat sammanhang, men knappast mer än så. Den ingår nog fortfarande inte i textstudierna vid moderna judiska rabbinskolor, men boken studeras säkerligen vid judiska institutioner vid universitet. Detta trots att rabbinerna borde vara intresserade då forskare hittat citat i några av Dödahavsrullarna.

Jag inleder denna oerhört positiva bokrecension av Svante Lundgrens bok Jesus med judiska ögon med dessa minnen eftersom Henoksbokens messianska föreställningar just nu intensivt diskuteras i judiska akademiska kretsar. Svante Lundgren är så up to date, med bokens ämne – hur judiska forskare har sett på Jesus i det förgångna och i dag – att han ägnar hela fyra sidor (s. 100–104) åt den nye judiske Jesus, som Daniel Boyarin med utgångspunkt från Henoksboken skriver om. Boyarins The Jewish Gospels. The Story of the Jewish Christ har under de senaste åren gett upphov till många hårda och viktiga debatter.

Boyarins judiske Kristus bör inte missas. Tänk att en judisk sekt under andra templets tid faktiskt trodde på en gudomlig Messias, som samtidigt är både Gud och människa, just den ”omöjlighet” som jag och nästan alla judiska religionslärare har påstått inte kan förekomma och som faktiskt utgör vad som anses vara gränsen mellan judendomen och kristendomen. Inte nog med det, de judar som skrev Henoksboken accepterades trots bokens innehåll av den judiska majoriteten som en del av det judiska folket. De uppfattades troligtvis som kättare, (minim) men räknades fortfarande som judar. Troligtvis var det då tillräckligt för att räknas som jude att tro på Torah som Guds ord och att se sig själv som en del av det fysiska ”Israel”, det vill säga som delaktig i det förbund som detta folk vid berget Sinai ingick med sin Gud.

Med dessa sidor om Boyarins judiske Kristus avslutar Lundgren ett långt avsnitt där han berättar om mindre kända rabbiner och tänkare som också hade förståelse för ”kontroversiella” kristna dogmer.

Min enda stora tveksamhet när det gäller boken Jesus med judiska ögon är att jag misstänker att få av mina församlingsbor och ännu färre kristna kommer att läsa den. Jesus med judiska ögon borde egentligen ingå i prästutbildningen i Sverige och, översatt till engelska, inta en självklar plats i rabbinundervisningen i USA, England, Tyskland, Frankrike och till och med Israel. I dag finns det överallt intresse för religionsdialog, och de många rabbiner och bildade judar som deltar i denna bör veta hur Jesus har gestaltats av judiska historiker och filosofer från upplysningstiden fram till i dag. För att intelligent diskutera den så kallade judiske Jesus bör man – för att undvika att återigen uppfinna hjulet – känna till hur Joseph Klausner, Schalom Ben-Chorin, David Flusser, Geza Vermes, Jacob Neusner med flera sett på Jesu liv och lära.

Något nytt har inträffat under de senaste åren. Ett antal judiska och icke-judiska forskare i Israel och i Lund har börjat studera hur tidig kristendom påverkat judendomen. Under min tid var det självklart att inflytandet var enkelriktat – från judendomen till kristendomen.

Bara några ord om bokens innehåll och upplägg. Kapitel ett är en historisk översikt över Jesu judiskhet och hur kunniga judar, amatörer såväl som professionella universitetsforskare, har beskrivit Jesu liv, arbete, rättegång och död samt hans inställning till den judiska lagen och till hedningarna. I kapitel två tar författaren upp hur judiska religionskunniga har analyserat kristendomens essens. Är kristendomen monoteistisk eller innebär treenigheten en tro på avgudar? Hur är det med de kristna dogmerna? Kanske det viktigaste – judendomens messianska förväntan jämförs med kristendomens parousi. Här skriver Lundgren också (s. 81–85) om två judiska vädjanden i vår tid, Dossier sur le Christianisme (Dossier om kristendomen, 2001, Frankrike) och Dabru Emet (Tala sanning, 2000, USA) om ömsesidig respekt och förståelse.

I kapitel tre tar författaren upp dagens så kallade messianska judar. Fastän Svante Lundgren medger att rörelsen endast har lyckats attrahera ett mindre antal judar anser han, att den kan vara av intresse. Personligen tyckte jag att detta kapitel är en smula för långt och för omfattande.

Morton Narrowe är tidigare överrabbin i judiska församlingen, Stockholm.