Den tyska katolska kyrkan under första världskriget

”Krigets fasor tycktes bli mildrade och förklarade i ett tillitsfullt överlämnande till försynens och världsherraväldets Gud”, skrev jesuiten Peter Lippert år 1915 om den 1 augusti 1914 som han tillbringade bland sina medbröder i ordens utbildningsinstitution i Feldkirch, Österrike. (Peter Lippert var på 1920-talet en mycket uppskattad författare och predikant). Det var så han mindes utbrottet av det första världskriget. Han citerar också den tyske kejsaren Wilhelm II:s ord riktade till det tyska folket från slottsbalkongen i Berlin: ”Nu anförtror jag er åt Gud, gå nu i kyrkan, knäböj inför Gud och be Honom om hjälp för vår tappra här!”

”Det stora kriget” (la Grand Guerre; the Great War), som det också kallas och som först med USA:s inträde 1917 blev ett verkligt världskrig, och dess utgång har satt sin prägel på vår tid. Imperier föll ihop, nya ideologiska konflikter spred sig och tjugo år senare började ett andra världskrig. Geografiska förändringar i spåren av kriget 1914–1918 påverkar fortfarande vår samtid. Och i den historiska litteraturen diskuteras fortfarande skuldfrågan: var det ett ”försvarskrig” som startades för nu 100 år sedan, sökte Tyskland att bli en världsmakt, eller hamnade nationerna sömngångaraktigt i denna fruktansvärda konflikt, på grund av de europeiska eliternas bristande insikt, som den australiensiske historikern Christopher Clark menar? I år belyses dessa frågor i en lång rad nya skildringar, på många webbsidor världen runt och genom minneshögtider av olika slag.

I de krigförande länderna mobiliserades folkopinionen i krigets tjänst, ja detta välkomnades på sina håll med stor entusiasm. Även de kristna kyrkorna drogs in i detta – eller ville inte komma efter. Teologiska argument uppbådades för ”det rättvisa kriget”, det legitima försvarskriget, vapen välsignades, martialiska predikningar hölls. Så var det i det laicistiska Frankrike där kyrkan sökte återvinna förlorade positioner, så i Italien, i Ryssland och andra krigförande länder, och så sedan även i USA där ingripandet i Europa ledsagades av en religiöst präglad retorik, och så var det i mycket hög grad i det wilhelminska Tyskland och i det katolska habsburgska Österrike-Ungern. Detta trots att de snart uppkomna enorma förlusterna i människoliv vida översteg alla förluster i tidigare krig. De kristna kyrkornas engagemang, och då avses alla stora konfessioner, smälte ihop med en allt starkare nationalism. ”För Gud och Fäderneslandet” tågade man ut i fält, och stupade. Sent, alltför sent, hördes andra röster, inte minst – detta redan från början – påvarnas röster i Rom, som dock hade svårt att tränga igenom stridslarmet.

Den tyska situationen skildras i en ny bok med titeln Die katholische Kirche im Ersten Weltkrieg. Zwischen Nationalismus und Friedenswillen (Katolska kyrkan i första världskriget: Mellan nationalism och fredsvilja). Författaren Martin Lätzel är teolog, publicist och kulturadministratör. Boken är mindre en sammanhållen berättelse eller analys. Den har mer drag av exempelsamling, med en mängd långa citat. Men den har sitt värde just genom de många åskådliga exemplen som illustrerar inte minst hur kyrkliga dignitärer formulerade sig, ofta skrämmande, overkligt fjärran kan man tycka. Den inledande, förklarande bakgrundsbeskrivningen av utvecklingen fram till kriget och ett kyrkligt krigsengagemang, och de avslutande skisserna om krigets följder inom och för kyrkan, gör denna bok särskilt läsvärd.

Det preussiska Tyskland dominerades av protestantismen, Bayern och vissa andra katolska områden inom riket undantagna. Och de protestantiska kyrkorna stod statsmakterna särskilt nära, vilket ledde till att förlusten av monarkin efter kriget av dem upplevdes som ett större problem än vad fallet var inom den katolska kyrkan. Katolikernas relation till den wilhelminska staten var komplicerad på ett annat sätt. Särskilt 1870-talets konflikt mellan kyrkan och staten, ledd av rikskanslern Otto von Bismarck, hade satt sin prägel på denna relation. I grunden handlade det om sekulariseringsprocessen, åtskillnad mellan kyrka och stat, men även om påvens inflytande över de tyska katolikerna, som anklagades för att vara ”ultramontana”, det vill säga att mer lyssna på vad man sade i Rom ’på andra sidan Alperna’, än att vara lojala mot sin egen nation och regering. Förbud av bland annat Jesuitorden (1872) och förbud för präster att uttala sig i politiska frågor var inslag i striden, den så kallade kulturkampen (Kulturkampf).

Följden blev snarast att katolikerna i Tyskland identifierade sig starkare med påvedömet. Och samtidigt växte deras politiska självförtroende, manifesterat i bildandet av det katolskt dominerade partiet Zentrum som 1878 blev riksdagens starkaste partigrupp. Men varken Zentrum eller den katolska kyrkan i Tyskland var inbördes eniga. Där fanns både de som följde Rom i allt, antimodernisterna (vilket egentligen syftar på en teologisk strid om bland annat vetenskap och bibeltolkning) och traditionalisterna, men även reformkatoliker och de krafter inom Zentrum som inte var beredda att låta sig ledas av Rom.

Kriget förändrade situationen. Entusiasmen var allmän, även bland katolikerna. Den försvagades först i och med de ökande förlusterna och en minskad tro på en slutgiltig seger. Både stödet för kriget, som gjorde att kulturkampen blev glömd och kejsaren berömde katolikerna, och den tilltagande fredslängtan beskrivs i boken utifrån många olika källor: biskoparnas rekommendationer och ibland till och med aktiva involvering (i något fall inklusive besök i skyttegravarna), soldaternas brev från fronten, predikningar, publikationer av olika slag – inte minst av den under en viss period katolske, överpatriotiske filosofen Max Scheler. Det som kan tyckas vara särskilt märkligt är de nationalistiska utgjutelserna i många av dessa vittnesbörd. Efter år av konflikt ingick nu religion och nation en symbios.

Särskilda kapitel i boken ägnas åt kampen mellan Tyskland och Frankrike, inte minst den publicistiska. Från franskt katolskt håll ville man stärka motståndet genom argumentet att striden också handlade om att hejda protestantismen, en ”intellektuell ateism” och ”social anarkism” (så Alfred Baudrillart, senare kardinal i Paris). I Tyskland avvisade man dessa påståenden och försvarade sig genom att peka på att kyrkan var trängd i Frankrike, att sekularisering och religiös likgiltighet dominerade – och klagade hos påven över den franska polemiken. Biskopen Faulhaber i Speyer, ansvarig för själavården i den bayerska armén och för övrigt särskilt stats- och regimtrogen, snart ärkebiskop i München, skrev 1915: ”Kristendomens mission vill inte romanisera germanerna, inte germanisera romanerna.” Att det (då) katolska Belgien hade ockuperats, var dock ett särskilt besvärande faktum, som väckte påvarnas ogillande. Den belgiske kardinalen Desiré-Joseph Mercier var tydlig i sina fördömanden vilket irriterade flera tyska biskopar som intervenerade i Rom.

Tillhörigheten till den internationella katolska kyrkan kunde inte hindra att katolicismen nationaliserades i krigförande länder, även om det också fanns andra röster, så till exempel biskopen i tyska Rottenburg som talade om ”folkmord” som begicks på alla sidor. Samtidigt fanns det många andra drag i kyrkans verksamhet: rollen som tröstande och som vårdande (präster och teologer i fält, både som själasörjare och som sjukvårdare); kyrkans förkunnelse och förmaningar att omvända sig. Kriget betecknades också som Guds straff och uppmaning att fördjupa sin tro och föra ett mer sedesamt liv. Men kyrkornas oförmåga att hejda mördandet, ja till och med sättet att legitimera det, kom att främja sekulariseringen. Något som utvecklingen efter kriget tydligt visar.

Bokens sista del handlar om påvarna, först Pius X (som dock dog redan den 20 augusti 1914), sedan Benedictus XV, och deras försök att mäkla fred. Benedictus betonade sin neutralitet men sökte vid flera tillfällen uppmana till vapenstillestånd och fredsförhandlingar. Han lyckades i strävan att få krigsfångar och sårade utbytta eller förda till neutral mark, och stödde karitativa och humanitära insatser. Viktigast var hans apostoliska förmaning Dès le début (”Redan från början”; 1 augusti 1917). Hela texten finns återgiven i boken. Förmaningen ledde dock inte till några framgångar. Den tyska stabschefen Ludendorff kallade Benedictus Franzosenpapst (fransmännens påve), den franske regeringschefen Clemenceau Le pope boche (den tyske [soldatens] påve). En bidragande omständighet till dessa påvliga initiativ var för övrigt att de internationella socialisterna hade kallats till ett fredsmöte sommaren 1917 i Stockholm (vilket inte heller ledde till några framgångar). Man ville i Rom inte överlåta initiativet till dessa krafter som också sågs som en allt större fara.

Bokens slutavsnitt handlar om utvecklingen efter kriget. Ty detta krig ledde också till andra uppbrott, i Tyskland till starkare katolska lekmannainitiativ, inte minst ungdomsorganisationer, och den viktiga liturgiska rörelsen, något som pekar framåt över årtionden till Andra Vatikankonciliet på 1960-talet. ”Det moderna”, som både den katolska kyrkan och det wilhelminska Preussen hade sökt motarbeta, avgick med segern, även inom katolicismen. Lekmännen tog lite mer plats, ja konflikterna kring en ”klerikal” och överhetstrogen kyrka skulle tillta. Belysande är att, när ärkebiskop Faulhaber vid katolikernas rikssamling (Katholikentag) 1922 beklagade monarkins fall 1918 och kritiserade den nya republiken, fick han svar på tal av mötets ordförande, Kölns överborgmästare, som inte alls delade kardinalens uppfattning! Hans namn var Konrad Adenauer, 1949 kansler i Förbundsrepubliken Tyskland.

Klaus Misgeld är professor, historiker, tidigare verksam vid Södertörns högskola och vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm.