Nya synpunkter på rasism

Nya synpunkter på rasism
carl johan ljungberg

Francisco Bethencourt: Racisms: From the Crusades to the Twentieth Century. Princeton University Press, 2013, 444 s.

Är rasism – att systematiskt nedvärdera och bekämpa etniska grupper – en medfödd eller en förvärvad benägenhet? Svaret har betydelse då det gäller att bemöta diskriminering av olika folk i dagens samhälle som i princip inte vill särbehandla sådana grupper.

Om vad rasism är pågår ett livligt vetenskapligt utbyte, som tyvärr förefaller rätt okänt även för många av våra mediedebattörer. Att dessa debatter lider av okunnighet är klart. Alarmism och bristande tidsperspektiv skapar överdrifter och missförstånd varför utbytet troligen blir grövre, kanske också mer pessimistiskt, än det med större kunskap och distans till frågan hade behövt bli.

Som historiker med tonvikt på etnisk praxis i det portugisiska imperiet är Francisco Bethencourt (professor i historia vid King’s College, London) väl skickad att behandla ämnet rasism. I sitt lärda översiktsverk Racisms: From the Crusades to the Twentieth Century utgår han från europeiska erfarenheter, samtidigt som han gör välunderbyggda exkurser om rasföreställningar i Asien, Afrika och Amerika.

Hans huvudpoäng – speglad i boktitelns plural racisms – är att rasism uppstår i lokala omständigheter, inte utifrån medfödda instinkter eller särskilda teorier om rasers egenskaper. Samhällsskick byggda på rasism anknyter till historiska villkor och sociala hierarkier, inte till abstrakt tänkande och idéer. Rasism blir möjlig genom politiska (om inte nödvändigt ”statliga”) projekt vari eliter eller andra maktgrupper i historiska lägen söker monopolisera vitala ekonomiska och sociala resurser.

I dag tycks många forskare se rasism som ett medfött drag hos människosläktet, jämförbart med benägenheten för våld. Som stöd för tesen betonas det att diskriminering i någon form bildar en röd tråd i vår historia. Men enligt Bethencourt bör tesen att rasismen är medfödd ifrågasättas. Mycket av denna forskning visar metodiska svagheter, som att behandla alltför korta tidsavsnitt och inte söka följa rasistisk praxis kontinuerligt eller jämföra den mellan länder och världsdelar. I boken lägger Bethencourt tonvikten på Europa, eftersom dess historia är väldokumenterad och kan jämföras med praxis i andra världsdelar liksom europeiska kolonier.

Frågan hur samhällen skapar system för att klassificera och behandla människor är komplex, menar Bethencourt. Visst etableras lätt en bild av andra som underlägsna eller som tävlande med den egna, normgivande gruppen. Men om man tror att den bilden är entydig, oföränderlig eller byggd på en viss filosofi så stämmer det knappast. Rasism visar sig oftare uppstå ur praxis och rationaliseras i vissa fall efteråt till tankesystem och teorier. Samtidigt är frågan, när och varför diskriminering och segregation övergår i direkt utrotning av andra raser, givetvis viktig.

I den nu rådande synen på ras antas diskriminering i äldre tid ha styrts av religiösa begrepp, för att i modern tid mera byggas på ”naturliga” skillnader. Men denna teori håller enligt Bethencourt inte. I dag skiljs det nog heller inte mellan negativa bilder av andra och praktisk diskriminering. Trots att exempelvis antikens greker hyste olika slags fördomar mot ”barbariska” folk, inte minst därför att dessa saknade kunskaper i grekiska, kom dessa folk i sak ändå inte att utestängas av grekerna – något som ju sagts utmärka ”rasism”. Grekernas fördomar mot andra folk var snarast instabila och riktades mot olika folk, beroende på den politiska situationen. Det finns därmed inte skäl att som orsak anta en medfödd och oföränderlig rasism.

En tacksam epok för att belysa rasism är korstågens tid. Den har ansetts ge goda exempel på våld utifrån religiös diskriminering. Detta är dock felaktigt, enligt Bethencourt, då dessa krigståg snarare anknöt till äldre föreställningar till exempel om hur andra folk formas av sitt klimat och sin natur (bergs- mot slättfolk, bofasta mot nomader etc.), alltså en tidig form av miljödeterminism. Man tänkte sig givetvis också att folk som grekerna var ”rena” genom att de länge hade levt på samma plats enligt sina förfäders principer. Samtidigt medförde korstågen och de förflyttningar och den ökade handel som de medförde att möten uppstod med helt nya folk. Med dessa möten fick nya begrepp och fördomar träda i de gamlas ställe, begrepp som dock blev lika lösliga och självmotsägande som dessa.

Med korstågen började de kristna agera delvis i strid mot sin tradition. Till den fromma pilgrimsfärden läggs nu idén om ett ”heligt krig”. Kristna överger härmed Paulus tanke om allas likhet inför Gud. I det kristna väldet i östra Medelhavet hölls inte bara muslimer och judar kort. Även de östkristna sågs mer som medtävlare än som bröder. Man kan fråga varifrån denna hårdnade attityd kom. I de första propåerna om ett korståg står ändå, menar Bethencourt, kristen ödmjukhet i centrum. Det gällde att med vapen skydda de kristna i Heliga landet och hålla vägen dit öppen.

Genom Bethencourts metod upplöses frågan om rasism i facetter formade av historiska och tillfälliga händelser. Varje skeende ses som upphov till nya fördomar. Vi ser det då Portugals kolonisatörer mötte Afrika och dess inbyggare skildrades som sorglösa och omedelbara, men prisades för att de vågade övergå till kristendomen. Bilden av afrikanen når ibland helgonlikhet, men han uppfattas också som en vilde utan förnuft. En liknande ambivalens mot de infödda folken märks då européerna erövrat Amerika. Hur Kolumbus och Amerigo Vespucci skildrar de infödda färgar långt framåt den gamla världens uppfattningar. Indianerna sågs visserligen som förnuftiga i teologisk mening, men ändå som lågt stående. Förutom ogenerad nakenhet, exotiska fjäderskrudar och mörk hy tillskrivs de nyfikenhet och fyndighet men också en hämndlystnad, som kunde utlösa kannibalism eller människooffer (Mexiko). Motsägelserna fångades senare i talesättet om ”den gode vilden”. Trots att de drag som de första sjöfararna noterat efterhand korrigerades och att Nya världens stammar mötte en systematisk nyfikenhet, som pekar mot upplysningen, dröjde de första negativa intrycken kvar.

Också då Bethencourt tar upp den europeiska kolonialismen har han poänger. Världsdelens identiteter var, menar han, inte fixerade då kolonialismen inleddes. Att urskilja egentliga nationalkaraktärer var ännu in på 1700-talet svårt. Även i det kristna Spanien förde inflyttade från Nordafrika och Mellanöstern med sig öppenhet och nya seder, samtidigt som judar, muslimer och omvända diskriminerades. Strömmar av migranter fick i hela Europa de nationella sederna att förändras. Agerandet inom Europa kan dock inte bara överföras på kolonierna. Holländare och britter agerade exempelvis olika i sina kolonier. Portugisernas brohuvuden i Asien skiljer sig från dem i Afrika. Koloniseringen blev aldrig en ren export av europeiska särdrag. Lokala realiteter var tvärtom viktiga för de metoder som tillämpades liksom för de institutioner som byggdes upp. Bethencourt kallar de europeiska besittningarna i Centralafrika och Karibien ”laboratorier för interetniska uttryck och självbilder”.

Bland de många fängslande gestalter som Bethencourt tecknar finns den afrikanske 1700-talsförfattaren och abolitionisten Olaudah Equiano. Equianos skarpsynthet framgår av en berömd självbiografi, The Interesting Narrative of the Life of Olaudah Equiano, där hans liv som frigiven slav skildras. Equiano som övergick till metodismen fullföljde i sin fredliga kamp en linje från brittiska kväkare och protestanter. Han gav med sin egen erfarenhet vita radikaler stöd för att bekämpa slaveri och diskriminering. En annan person som vid 1900-talets början skickligt teoretiserade kring rasism var sociologen Max Weber. Han förknippade inte rasism med idéspekulation utan med att en samhällsgrupp monopoliserar social makt och heder. Enligt Weber styrdes dåtidens rasklassificerande inte av sanningssträvan utan av politiska målsättningar. Den slutsatsen har också präglat Bethencourts studie.

Under 1900-talet har begreppet rasism färgats av viktiga politiska händelser, till exempel nationalsocialismens och kommunismens aggression mot olika grupper. Ett språkbruk färgat av rasåtskillnaden i USA:s söder bidrog senare till att rasism i allmänt tal kom att betyda konflikt mellan etniska grupper. Efter 1945 blev en sådan ”antirasism” norm i det internationella samfundet vilket ännu präglar oss på gott och ont.

Francisco Bethencourt har med Racisms inte bara gett oss en utmärkt översikt om rasismens praxis utan också en chans att ana vad som i dag krävs för att bemöta nedvärderande klassificeringar av människor. Hans bok kan rekommenderas.

Carl Johan Ljungberg är stats- och litteraturvetare verksam i Stockholm.