Ständigt denne Paulus

”Han war liten till wäxten, och hans kropp nog bögder, men war likwäl utsedd at uträtta så stora werk, och den Högste, som honom därtill kallat, hade i denna swaga och skröpeliga hydda nidlagt de största Nådenes håfwor.” Beskrivningen, som ursprungligen är hämtad från en svensk 1700-talsroman (Jakob Mörks Thecla, eller den bepröfwade trones dygd), gäller mannen som är huvudämne för boken 2 000 år med Paulus och återges i dess sista kapitel (s. 283). Med anledning av att det var ungefär 2 000 år sedan aposteln Paulus föddes (hans exakta födelseår är okänt) tog den dåvarande påven Benedictus XVI år 2009 initiativet till ett jubileumsår till Paulus ära; ett initiativ som de internationella förenade bibelsällskapen beslutade att följa och som därmed även det Svenska Bibelsällskapet ansåg lämpligt att uppmärksamma. Resultatet blev ett tvådagarssymposium som hölls i Uppsala i mars 2009 – ett samarrangemang mellan Newmaninstitutet, Teologiska fakulteten vid Uppsala universitet och Svenska Bibelsällskapet. De bidrag som presenterades där har nu gjorts tillgängliga för allmänheten genom denna volym.

Bokens tre redaktörer, Anders Ekenberg (Newmaninstitutet), Jonas Holmstrand (Uppsala universitet) och Mikael Winninge (Svenska Bibelsällskapet), uttrycker i inledningen att avsikten inte har varit att ge en heltäckande bild av Paulus liv och gärning, utan att bidragsgivarna i stället har ”tagit upp ett urval frågeställningar och problem som kan vara intressanta för olika grupper av läsare” (s. 9). Boken presenterar och diskuterar i hög grad aktuell forskning. Samtidigt har bidragsförfattarnas ambition, enligt redaktörerna, varit att lägga framställningen på en populärvetenskaplig nivå för att göra innehållet tillgängligt för en bredare publik. Likväl är detta alltså inte en ”introduktionsbok” till studiet av Paulus. Öppnar man den med sådana förväntningar kommer artiklarna utan tvekan att uppfattas som spretiga och man kommer förgäves att söka efter fast mark att bygga sin förståelse av mannen från Tarsus på. I stället presenteras här ett axplock från den senaste tidens forskning rörande Paulus liv och brev, av olika forskare, var och en med sin bakgrund och sina huvudintressen. På så vis är detta en bok som utmanar var och en som tror sig ha förstått apostelns budskap till att ställa nya frågor och vända på materialet en gång till, snarare än att försöka tala om en gång för alla hur det bör uppfattas.

Detta perspektiv exemplifieras väl i bokens första fyra kapitel, där Samuel Byrskog i den första artikeln resonerar kring retorikens roll i Paulus brev: var Paulus ett slags sofist, för vilken konsten att övertyga var viktigare än argumentens rationalitet? Jonas Holmstrand skärskådar, i kapitel två, det centrala trosbegreppet hos Paulus och frågar vad det egentligen uttrycker: vem är det som tror på vem? I kapitel tre undersöker James Starr Paulus brevingresser, vilka skilde sig från gängse grekisk-romerska konventioner, och hittar ett relevant jämförelsematerial i Platons brev. I den fjärde artikeln är det Dödahavsrullarna som utgör jämförelsematerialet när Cecilia Wassén ställer frågan om helgedoms- och renhetsterminologins betydelse hos Paulus. Den första delen av boken, som fått titeln ”Paulus – en man av sin tid”, avslutas sedan med en genomgång av olika aspekter av Paulus och missionen i ett bidrag av Bengt Holmberg, och en kortare kommentar gällande religionsdialog och Paulus teologi av Tord Fornberg.

Den andra delen av boken har rubriken ”Paulustolkningar under 2 000 år” och i den uppmärksammas, enligt redaktörerna, ”tolknings- och verkningshistorien” (s. 10). Det finns dock anledning att reflektera en aning över bokens uppdelning i två delar, eftersom här finns risk för att en missuppfattning smyger sig in. Man skulle nämligen lätt kunna tro att redaktörerna menar att den första delen ger den moderna forskningens bild av Paulus och därmed talar om Paulus såsom han verkligen var, medan den andra ”bara” ger historiska tolkningar som primärt kan vara av intresse för den kyrkohistoriskt bevandrade. Att så inte är fallet blir emellertid tydligt genom det enkla faktum att flera av artiklarna även i den andra delen direkt diskuterar och förhåller sig till den moderna bibelvetenskapen. Mikael Winninge diskuterar till exempel huruvida författaren till Lukasevangeliet och Apostlagärningarna kände till Paulus brev, och Mikael Tellbe utvärderar i sitt kapitel de så kallade ”nya perspektiven” på Paulus förhållande till den judiska lagen. Även Lena Roos kapitel, som presenterar några profilerade judiska forskares Paulustolkningar, hör hemma i den här kategorin. Genom att dessa bidrag placeras i den andra delen signaleras tydligt insikten att också den moderna bibelvetenskapen är underställd de begränsade perspektivens villkor. Ännu klarare framstår detta när äldre forskning kommer i fokus; i Anders Gerdmars diskussion om hur viss Paulusforskning fick legitimera förtrycket av judar i Tyskland under förra seklet, och i Hanna Stenströms problematisering av svenska exegeters Paulusutläggningar på 1950-talet i relation till den då inom Svenska kyrkan brännande ”kvinnoprästfrågan”.

Att redaktörerna anser att tolkningar som motiveras av kyrkliga frågeställningar inte är helt väsensskilda från de inom akademin illustreras ytterligare genom Anders Ekenbergs exposé över 2 000 år av Paulustolkningar. I Ekenbergs artikel varvas kyrkofäderna Thomas av Aquino och Martin Luther med de senaste århundradenas kritiska forskare, allting sammanhållet av tesen att ”nyorienteringen i den senaste tidens Paulustolkning [innebär] att man i ganska hög grad återvänt till en grundförståelse av Paulus och hans budskap som är lik den som formulerades redan av Origenes” (s. 157). Poängen är alltså att den augustinska förståelsen av Paulus, förmedlad under senare tider genom Thomas av Aquino och Luther, börjar tappa det fasta grepp om västerländska Paulusläsare som den haft under mycket lång tid. Om detta vittnar också volymen i sin helhet, eftersom den stora majoriteten av artiklarna rör sig bortom de gamla utnötta diskussionerna om lag och evangelium, tro och gärningar, synd och rättfärdighet. Mikael Sundkvists kapitel om de grekiska fädernas tolkningar av Paulus blir i det perspektivet högst relevant, eftersom Sundkvist kan visa på en alternativ tolkningstradition till den augustinsk-lutherska, men som likväl har antika rötter. Det är alltså som Sundkvist skriver, att ”i förhållande till såväl det gamla (lutherska) som de nyare perspektiven på Paulus företräder de [grekiska fäderna] ett ’äldsta perspektiv’ med insikter värda vår uppmärksamhet också i dag” (s. 200).

Bokens andra del, och därmed även boken i sin helhet, avslutas med en artikel om ”Paulus i svensk kultur” av Christer Åsberg. Här presenteras brottningen med Paulus person inom den svenska litteraturen, hos bland andra Tegnér, Rydberg, Almqvist och Strindberg. Det är ofta en motsägelsefull man som framställs, ibland till och med obegriplig, och för det mesta svår att ha att göra med. Denna samling porträtt utgör en god avslutning på 2 000 år med Paulus, som i kapitel efter kapitel visat att tiden då Paulus teologi på ett prydligt sätt kunde systematiseras nog är förbi, och kvar står i stället uppgiften för var och en – präst, forskare, och lekman – att genom texterna brottas med honom som betraktade sig själv som hedningarnas apostel. Jag kan varmt rekommendera den här boken till alla som är villiga att anta den utmaningen.

Martin Wessbrandt är doktorand i Nya testamentets exegetik vid Lunds universitet.