Kjell Sundberg 1932–2014

Den mångårige medlemmen av Signums redaktionskommitté Kjell Sundberg har avlidit i en ålder av 82 år. Han hörde till den krets av präster inom Svenska kyrkan som i slutet av 1950-talet bildade den inofficiella samtals- och studiekretsen Exodus, som småningom så gott som mangrant övergick till den katolska kyrkan. De fick med tiden flera efterföljare, i form av en signifikant konversionsrörelse till den katolska kyrkan, som så småningom kom att omfatta ett sjuttiotal präster från Svenska kyrkan.

Sundberg växte upp under anspråkslösa förhållanden i lågkyrklig miljö i Dalarna. Farfadern hade varit lekmannapredikant och hörde liksom fadern till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Två bröder dog i unga år. I denna andliga miljö förenade man innerlig Jesusfromhet med ett starkt socialt medvetande. Efter självstudier blev pappan småningom kantor, och Kjell följde honom på söndagarna under hans tjänstgöring i kyrkor och kapell och vittnade om att dessa resor per cykel blev avgörande för hans förvissning om Guds existens och närvaro. Den kristna gymnasiströrelsen och dess möten, framför allt på Julita gård i Sörmland, bidrog till att forma en genomtänkt kristen personlighet med djup religiös allmänbildning och medvetenhet.

Han ville ursprungligen bli kemist, men efter militärtjänsten och möten med andra likasinnade bestämde han sig för präststudier i Uppsala. Där lärde han känna högkyrkligheten, som tidigare inte spelat någon roll i hans liv, med tongivande gestalter som Carl-Henric Martling, Ebbe Arvidsson, Pehr Edwall, Stig Lindholm, Harald Riesenfeld och andra. Prästen Herman Hedberg, verksam på Ulleråkers sjukhus och ledare för completoriet i domkyrkan varje kväll, skolade honom i en kyrklig livsstil, centrerad kring mässa och tidebön och medverkan i Kyrkliga frivilligkåren, som gjorde turnéer i församlingarna med körsång och vittnesbörd. Även kyrkospelsrörelsen kring Olov Hartman kom att engagera Sundberg under studenttiden.

Under högkyrklighetens storhetstid på femtiotalet drömde man om en reform av Svenska kyrkan i ”allmänkyrklig” riktning, en rörelse vars färgstarke teoretiker och praktiker var kyrkoherden i Osby, doktor Gunnar Rosendal, fader Gunnar i folkmun. Samtidigt var det andliga klimatet kärvt, sedan filosofen Ingemar Hedenius med sin bok Tro och vetande (1949) ifrågasatt de tongivande svenska teologernas intellektuella redbarhet. Sundberg gav Hedenius rätt i sak och orienterade sig mot en kritisk realism och kristen ortodoxi, påverkad av C.S. Lewis och katolska teologer på kontinenten. Exegeten Oscar Cullmans bok om Petrus-ämbetet satte också avgörande spår. Studierna gick undan lätt och ledigt. Tentamen i praktisk teologi bestod av en diskussion på en och en halv timme med tentator (Stig Lindholm) om jesuiten J A Jungmanns klassiska handbok Missarum sollemnia om den romerska mässans framväxt och gestalt. Prästvigningen skedde i Strängnäs i december 1956, trots att Sundberg yppat sina tankar om en katolsk reform för biskop Gösta Lundström.

Några planer på konversion fanns ännu inte hos den unge teologen vid denna tid. Han gjorde i början en lovande karriär men hamnade snart som komminister i Stora Malm i Sörmland, där inget kyrkligt arbete förekom eller ens var möjligt redan av rent yttre geografiska skäl, med undantag för folkbokföringen, och kollegerna delade heller inte hans värderingar. Det Sundberg förkunnade i predikstolen ena söndagen dementerades av hans medbröder nästa vecka, enligt hans egen dystra beskrivning. Frustrerad sökte han sig därför till en sämre betald prästtjänst i Längbro, en förort till Örebro, där Rolf Lyshöj och Rune P. Thuringer bedrev en pastoral pionjärverksamhet i stadsdelarna Stjärnhusen och Baronbackarna, med en liten trogen skara som levde ett intensivt gudstjänstliv och samtidigt tog hand om vinddrivna existenser, av socialmyndigheterna utplacerade i dessa nybyggarområden.

När riksdagen 1958 bestämde att prästämbetet skulle öppnas för kvinnor upplevdes detta beslut av Sundberg och många av hans medbröder som ett politiskt ingrepp i Svenska kyrkans inre angelägenheter. Beslutet innebar också ett fjärmande från den katolska synen på prästämbetet som Kristusrepresentation. Sundberg hade inget till övers för de fundamentalistiska argument (”kvinnan tige i församlingen”) som anfördes i kamporganisationen Kyrklig samling kring biskop Bo Giertz, men han såg inte längre någon realistisk möjlighet att verka vidare inom Svenska kyrkan, där de högkyrkliga nu förvandlades från glada pionjärer till motståndsrörelse i motvind. Några av de villrådiga samlades alltså i samtalsgruppen Exodus i prästgården i Stora Malm, diskuterade framtiden och gjorde i största hemlighet några försiktiga sonderingar om möjligheter att verka i gemenskap med gammalkatolska kyrkan (Utrecht-unionen) eller skotska episkopalkyrkan, som dock båda artigt avböjde förslaget att bilda svenska lokalavdelningar. Problemet var inte minst att de inte kunde räkna med att få med sig några församlingar vid en konversion. Upptagning i den katolska kyrkan återstod därmed som enda realistiska möjlighet, vilket för de flesta var ett svårt steg att ta: de kunde inte utan vidare räkna med att få fortsätta som katolska präster (även om denna möjlighet i teorin stod öppen sedan 1940 för gifta före detta präster i icke-katolska samfund), och hur som helst måste de tills vidare finna andra försörjningsmöjligheter för sig och sina familjer.

Sundberg konverterade i Jönköping tillsammans med sin hustru 1961 och blev därefter ambulerande yrkesvägledare i gymnasierna och avancerade småningom inom Arbetsmarknadsstyrelsen till vice länsarbetsdirektör i Göteborg. Dessutom fick han olika internationella uppdrag. Han arbetade för SIDA i Zambia och för den palestinska myndigheten i Ramallah på Västbanken, för International Labour Organization (ILO) i Genève och blev slutligen länsarbetsdirektör i Falun 1991. Han utmärkte sig för stor energi, målmedvetenhet och duglighet, egenskaper som kom väl till pass också i hans engagemang som frivilligmedarbetare i olika sammanhang. Nämnas kan exempelvis hans mångåriga insatser för den ekumeniska retreatgården Berget i Rättvik, liksom hans arbete för de katolska organisationerna Caritas och Justitia et Pax. Från 1963 ingick han i redaktionskommittén för den av jesuitpater Hermann Seiler startade nyhetsbulletinen Katolsk Informationstjänst (KIT), vars första och viktigaste uppgift var att orientera svenska medier om Andra Vatikankonciliet. KIT slogs 1975 samman med tidskriften Credo till Signum, och Kjell Sundberg var intill nyligen ständig medarbetare i Signum, med internationella sociala frågor som specialitet.

Hans sörjs närmast av sin hustru Ulla Karin och fyra barn med familjer. Hans stoft vilar på kyrkogården i Stora Tuna.

Anders Piltz är präst i Dominikanorden och professor emeritus i latin vid Lunds universitet.