Ökad kontroll i Kina efter Xi Jinpings makttillträde

I november 2012 blev Xi Jinping generalsekreterare för Kinas kommunistiska parti och sedan även ordförande i Centrala militärkommissionen. När han i mars 2013 även övertog presidentämbetet åtföljdes detta av höga förväntningar. Det fanns förhoppningar om att den nya ledningen skulle stärka de demokratiska strukturerna, visa större respekt för de mänskliga rättigheterna och vinnlägga sig om att öka friheten i landet. Xi har nu suttit på sin post i över ett år och det står klart att alla dessa förväntningar till största del har kommit på skam. I stället för att främja en större liberal öppenhet har den nya ledningen snarare strävat efter att stärka kontrollmekanismerna. De som med stor försiktighet arbetat för en förnyelse av de demokratiska krafterna vid sidan om det kommunistiska partiet har diskriminerats av myndigheterna och har åtalats för att störa den allmänna ordningen. Även tidningspressen och massmedierna har fått stramare tyglar och alla försök att stärka det fria flödet av information har kvävts i sin linda.

Efter knappt ett år vid makten har Xi Jiping uppnått ett inflytande som är större än vad någon av hans föregångare haft. Genom att Xi inte bara är det kommunistiska partiets generalsekreterare utan även president och tillika ordförande i Centrala militärkommissionen har han samlat alla viktiga maktpositioner i sin hand. Dessutom innebär hans ordförandeskap i den nyligen upprättade Kommittén för inre säkerhet ett ytterligare mycket viktigt tillskott till hans maktbefogenheter. Denna kommitté, vars syfte är att vaka över landets inre säkerhet, är nämligen inte ansvarig inför regeringen och ännu mindre inför den nationella folkkongressen, vilken är Kinas parlament. I stället är kommittén direkt underordnad och endast ansvarig inför politbyrån.

Sviktande tillväxt och miljöproblem

Under flera års tid har Kina varje år rapporterat en kraftig BNP-ökning. Men sedan 2010 har den stadigt sjunkit från 10,4 procent till 9,3 procent för 2011, 7,7 procent för år 2012, 7,6 procent för 2013 och beräknas till 7,3 procent för år 2014. Det är den lägsta tillväxttakten sedan 1990, men fortfarande tillräckligt för att fördubbla landets BNP inom en tioårsperiod. Till och med en siffra i närheten av 7 procent vore tillräckligt för att säkerställa en stabil sysselsättningsnivå. För utländska analytiker, som räknat med en långt större minskning av tillväxten och med åtföljande allvarliga konsekvenser för världshandeln, verkade dessa siffror lugnande. Farhågorna att en nedgång i den kinesiska ekonomin skulle kunna få katastrofala konsekvenser framstår som berättigade. Kina är nämligen sedan några år tillbaka världens näst största ekonomi och världens främsta industri- och handelsnation och USA:s viktigaste långivare. Kina äger dessutom störst mängd utländska växlar i världen och utgör den tyska ekonomins viktigaste asiatiska marknad.

Den kinesiska ekonomin har under lång tid gynnats av landets låga löner, vilket har gjort kinesiska produkter billiga att exportera. Men på senare år har tydliga förändringar ägt rum inom lönesektorn. De kinesiska arbetarna har blivit mer självmedvetna och har börjat ställa alltmer högljudda krav på högre löner och på ett införande av minimilöner. Allt oftare hörs rapporter om allvarliga konflikter på arbetsmarknaden. I vissa storstäder har man också infört minimilöner, som dock i internationellt hänseende fortfarande är mycket blygsamma.

Under de senaste årtiondena har Kina uteslutande strävat efter att främja tillväxten inom ekonomi och industri, utan att ta någon hänsyn till frågor om miljöskydd. Detta har fått allvarliga följder, alltifrån det moln av smog, som täcker de flesta kinesiska städer och stora förstörda markområden, till tungmetallföroreningar i floderna och i grundvattnet. Förra vintern publicerades bilder från Peking och Shanghai som på ett dramatiskt sätt visade hur luftföroreningar och höga partikelhalter alltmer försämrar livskvaliteten i dessa storstäder.

Redan år 2005 avslutade den kinesiska miljöskyddsmyndigheten en nio år lång och omfattande undersökning av markkvaliteten i hela landet. Men på grund av skadornas enorma omfattning förklarades undersökningens resultat vara en statshemlighet och man lade locket på. Först i början av 2014, efter omfattande påtryckningar från befolkningens sida, publicerades en sammanfattning av resultaten. Enligt denna studie är en femtedel av Kinas åkerareal förorenad av bly, kadmium, nickel och arsenik. Vad detta får för konsekvenser för kvaliteten på de grödor som odlas på denna mark är svårt att bilda sig en uppfattning om. Andra uppskattningar av mängden skadliga ämnen i marken beräknar att upp till 70 procent av marken i Kina är förorenad.

Kina har under de senaste åren uppvisat rekordstora skördar. Men framgångarna har uppnåtts genom användning av kolossala mängder bekämpningsmedel och konstgödsel, som dessutom ofta har använts i alltför stor mängd och på felaktigt sätt. Även kvaliteten på grundvattnet har minskat i sådan utsträckning att 60 procent av grundvattnet bedömds vara alltför förorenat för att kunna användas som dricksvatten utan att först filtreras. Den kinesiska regeringen har förvisso sedan några år tillbaka utfärdat relativt stränga lagar och föreskrifter för att skydda miljön, men eftersom de nödvändiga kontrollerna och straffåtgärderna i stor utsträckning saknas har industri och byggfirmor i mycket ringa grad hållit sig till dessa föreskrifter.

De mänskliga rättigheterna respekteras inte

I allmänhet har tillståndet för de mänskliga rättigheterna i Kina inte förbättrats sedan den nya ledningen tillträdde, snarare har läget i vissa hänseenden förvärrats. Kinas reaktioner har blivit allt häftigare när utländska regeringar eller människorättsorganisationer protesterar mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna i landet eller kräver större respekt för dessa. Landets stereotypa svar består vanligtvis i att avfärda sådana invändningar som en ”otillbörlig inblandning i Folkrepubliken Kinas inre angelägenheter”.

Alltsedan de nya funktionärerna i regeringen och partiet tillträdde under Xi Jinpings ledning hörs allt oftare rapporter om att den ettbarnspolitik som under 35 års tid har hållit befolkningstillväxten i schack inte kommer att avskaffas, men däremot förändras för vissa samhällsgrupper. På grund av födelsetalen och den demografiska statistiken har landets politiska ledning tvingats vidta sådana åtgärder. Där framskymtar bilden av ett samhälle som håller på att åldras mycket snabbt. Födelsetalen för år 2012 var i genomsnitt 1,55 barn per kvinna, vilket globalt sett placerar Kina på plats 181.

Ettbarnspolitiken byggde på ett rigoröst kontrollsystem och krävde stora uppoffringar bland kvinnorna. Den har förstört de traditionella familjestrukturerna och skapat en generation av ensambarn som har skämts bort av sina föräldrar och mor- och farföräldrar och som har mycket lite social kompetens. Dessutom har ettbarnspolitiken lett till en allvarlig obalans mellan födelsetalen för pojkar respektive flickor. För varje 100 födda flickor föds 120 pojkar, vilket betyder att det för många män blir allt svårare att hitta en hustru.

Hotet från religionerna

I början av maj 2014 publicerades en ”Blå bok” av Universitetet för internationella relationer och Det akademiska socialvetenskapliga förlaget i Peking. I denna publikation listas fyra faror som skulle kunna undergräva och hota den kinesiska identiteten. Till dessa faror hör ”export via västerländska nationer av västerländska föreställningar om demokrati”, ”västerländsk kulturell hegemoni”, ”spridningen på internet av information som hotar den nationella säkerheten” och ”religiös infiltration”.

Vad hotet från religionerna beträffar hänvisar publikationen till buddhismens subversiva och separatistiska verkan i Tibet och till de muslimska uigurernas terrorverksamhet i Xinjiang. Hotet från kristendomen består i att de västerländska makterna via den kristna förkunnelsen och genom att framhäva de mänskliga rättigheterna oupphörligen eftersträvar en ”fredlig evolution” som riktar sig mot den kinesiska identiteten. Detta eftersom denna evolution har en subversivt underminerande verkan på de kinesiska religionerna och, vad värre är, dessutom är fientligt inställd mot formerna för det system som kallats den ”kinesiska vägen mot socialism”, som utvecklats under de senaste årtiondena. Författarna bakom den ”Blå boken” uppfattar även sin publikation som ett hjälpmedel för det nyligen inrättade säkerhetsrådet.

I april 2014 publicerade sociologiprofessorn Fenggang Yangs vissa förutsägelser som väckte både uppseende och häftiga motargument. Yang, som är verksam vid Purdue University i USA, hävdade att Kina om femton år kommer att vara den ”mest kristna nationen i världen”. Enligt Yangs beräkningar uppgår antalet kristna i dagens Kina till ungefär 100 miljoner, ett antal som kommer att stiga till 160 miljoner år 2015 och över 247 miljoner år 2030.

Hur många kristna finns det i Kina?

Yangs provokativa påståenden om de kristnas explosiva tillväxt i Kina mötte kritik från de statliga religionsmyndigheterna. I en intervju tillbakavisade Ye Xiaowen, som fram till 2009 var ledare för den centrala statliga religionsmyndigheten och som sedan november 2012 är medlem i det kommunistiska partiets centralkommitté, Yangs statistiska förutsägelser som ”fullkomligt ovetenskapliga” och ”uppenbart hejdlöst överdrivna”. Han hänvisade i stället till den statliga religionsbyråns officiella statistiska uppgifter, enligt vilka antalet protestantiska kristna i Kina år 2012 inte uppgick till mer än 26 miljoner.

Denna diskussion tydliggör än en gång hur svårt det är att finna pålitligt och vetenskapligt godtagbart statistiskt material över antalet kristna och över dem som bekänner sig till andra religioner. Uppgifterna som kommer från de statliga religionsmyndigheterna och den socialvetenskapliga akademin har en tydlig tendens att beräkna antalet troende så lågt som möjligt. Förklaringen till detta finns i den filosofi som varit förhärskande alltsedan Folkrepubliken Kinas grundande. Enligt denna är religionen ett ”opium för folket” som nu har spelat ut sin roll och därför även är dödsdömd. Men trots många former av förtryck har religionen under de senaste årtiondena inte försvunnit utan i stället ökat i omfattning. Detta har fått partiets officiella myndigheter och regeringen att tänka om och man är nu beredd att i begränsad omfattning låta religionen spela en roll i byggandet av ett bättre samhälle, under förutsättning att staten även fortsättningsvis tillåts kontrollera all verksamhet.

Kinas kristna råd beräknar att det år 2012 fanns 26 miljoner protestantiska kristna. Men företrädare för ”huskyrkorna”, det vill säga de protestantiska församlingar som inte erkänns av staten, anger en tre gånger så hög siffra på omkring 85 miljoner protestanter. Den kinesiska patriotiska föreningen uppger att antalet katolskt kristna i landet var 6 miljoner år 2012, medan siffror från China Study Centre i Hongkong uppskattar antalet till 12 miljoner. När det gäller uppgifterna från centrumet i Hongkong är det påfallande att man sedan flera år tillbaka angett samma siffra på 12 miljoner, samtidigt som man rapporterat om en mängd dop och en framgångsrik evangeliseringsverksamhet i Kina.

Miljonstaden Wenzhou på landets sydostkust i provinsen Zhejiang har under de senaste årtiondena utvecklats till ett centrum för kristet liv, på ett sätt som är helt unikt i Kina. I denna stad där den industriella och kommersiella tillväxten är mycket stark bor 9 miljoner människor, varav 1,5 miljoner är kristna. På grund av de kristnas stora antal och stadens många kyrkor kallas Wenzhou även för Kinas Jerusalem. De talrika och stora kyrkobyggnaderna i staden bär tydligt vittnesbörd om de kristnas närvaro. I synnerhet efter mörkrets inbrott kan man inte undgå att lägga märke till kyrktornens alla upplysta kors – ett religiöst tecken för de troende och en utmaning för de övriga invånarna och i synnerhet för de statliga religionsmyndigheternas kontrollorgan.

Problem med myndigheterna

Mindre än ett år efter biskop Aloysius Jin Luxians (27 april 2013) bortgång avled den underjordiskt verksamme biskop Fan Zhongliang. Han erkändes av Vatikanen som Shanghais legitime biskop, medan både biskop Aloysius Jin Luxian och biskop Thaddeus Ma Daqin har rangen av hjälpbiskopar. Men när biskop Ma efter sin vigning i juli 2012 kungjorde att han inte längre hade för avsikt att vara medlem i den kinesiska patriotiska föreningen sattes han i husarrest i Sheshans prästseminarium och den illegitima biskopskonferensen tillsammans med religionsmyndigheterna fråntog honom hans ämbete. Därmed var biskop Fan Zhongliang den ende biskopen i Shanghai.

På grund av sin svaga hälsa och sin position som ”underjordisk biskop” hade Fan Zhongliang redan lång tid före sin bortgång varit oförmögen att utföra sina ämbetsuppgifter. Vid hans begravning den 22 mars 2014 deltog ett stort antal präster både från den underjordiska och från den statligt erkända ”öppna” kyrkan. Religionsmyndigheterna hade krävt att Fan Zhongliang bara fick omnämnas som präst och pastor och inte som biskop. I den officiella dödsannonsen höll man sig till denna föreskrift, men under själamässan mindes man honom som ”biskop”, utan att myndigheterna ingrep.

Före begravningen inkom ett kondoleansbrev från Rom skrivet av ärkebiskop Savio Hon, som är sekreterare i kongregationen för evangelisation, där han uttryckte en förhoppning om att biskop Ma skulle tillåtas leda avskedsceremonin. Myndigheterna tillmötesgick inte denna önskan utan vidtog i stället extra säkerhetsåtgärder för att se till att biskop Ma förblev i sin husarrest och inte heller fick möjlighet att yttra sig via internet.

Efter att gemenskapen med påven Franciskus hade omnämnts i avskedsgudstjänstens kanonbön nämnde man även gemenskapen med ”vår biskop Thaddeus”. Därigenom visade man att biskop Thaddeus Ma Daqin åtminstone av vissa präster och troende erkänns som rättmätig biskop trots att han har avsatts av myndigheterna. Vissa kommentatorer menar att detta erkännande av biskop Ma som gemensam biskop för Shanghai skulle kunna tolkas som ett tecken på att de långvariga oenigheter som råder mellan den underjordiska och den ”öppna” kyrkans präster skulle kunnas övervinnas.

När Franciskus tillträdde sitt ämbete i mars 2013, vilket skedde nästan samtidigt som Xi Jinping tog över presidentämbetet, fanns det förhoppningar om en nystart för relationerna mellan Peking och Vatikanen. I ett brev som Franciskus skrev till president Xi Jinping gav han uttryck för just denna förhoppning. Xi Jinping bekräftade även att han hade mottagit brevet. Men detta följdes varken av några vidare kontakter eller försök att reda ut gamla missförstånd eller ett gemensamt sökande efter nya sätt att lösa gamla problem.

Den 8 maj valdes Joseph Tang Yuange till biskop i Chengdu av 39 präster, diakoner, ordenssystrar och lekmän. Där deltog även biskop Luo Zuegang från Yibin och Joseph Chen Gongao. Den förre av de båda erkänns både av den kinesiska staten och av Vatikanen. Det var första gången som en ny biskop valdes i Kina under Franciskus pontifikat. Man väntar nu med viss spänning på om påven kommer att bekräfta detta val och om detta i sådana fall skulle kunna leda till en förnyelse av relationerna mellan Peking och Vatikanen.

Översättn. och bearbetn.: Stefan Jarl

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 7/2014.

Georg Evers är dr i religionsteologi. Asienkorrespondent för det missionsvetenskapliga institutet Missio i Aachen 1979–2001.