Kvinnoöden i stilsäker prosa från Uruguay

Det är intressant att se vad som händer inom den latinamerikanska prosan nu, vad som kommer efter de lysande generationer som gav oss Gabriel García Márquez, Juan Rulfo, Miguel Ángel Asturias, Julio Cortázar, Ernesto Sábato, Carlos Fuentes och Mario Vargas Llosa – för att nu bara nämna några av de mest berömda namnen.

En av de bästa latinamerikanska författare som framträtt de senaste decennierna är uruguayanskan Andrea Blanqué, född i Montevideo 1959. Hon har skrivit noveller, romaner och lyrik och är dessutom flitig medarbetare i Montevideotidningen El País utmärkta kulturbilaga, El País Cultural. Andrea Blanqué kommer från en familj med katalanska rötter och bodde sex år i Spanien under sin studietid. Flera av hennes böcker har belönats med litterära priser och utmärkelser, och redan med sin andra roman, La pasajera (Alfaguara 2003), vann hon ett stort mått av berömmelse.

Huvudperson i La pasajera är en 37-årig kvinnlig geografilärare, som för många år sedan tröttnade på sin man och som nu lever ensam med sin 14-åriga dotter och sin 11-årige son. Karlar orkar hon bara inte tänka på. Det är ett avslutat kapitel för hennes del, tror hon. Hon undervisar på ett kvällsgymnasium, där hon har vuxenelever. Till sin stora irritation upptäcker hon en dag att hon har förälskat sig, och det i en mycket viril 25-årig elev. Denne sitter nu i rullstol efter en bilolycka.

Bli kär i en elev?! Nej, det får hon bara inte. Och inte blir livet enklare när hon lär känna hans utomordentligt stilige bror, som är arkitekt. Nu får hennes irritation dubbel styrka. Vår hjältinna har inte på länge känt en vuxen mans kropp emot sin och är utsvulten på fysisk närhet och beröring. Att hon är mycket attraherad av arkitekten innebär dock inte att hon med självklarhet tänker hoppa i säng med honom, vilket han får lära sig på ett ganska handgripligt sätt.

Det är eleven i rullstolen som hennes kropp längtar efter, och hon grubblar över hur hon ska bete sig. Hon funderar också ganska mycket över den moderna och påstått frigjorda storstadskultur som accepterar som en självklarhet att det är fritt fram att lägga sig och ha sex med främmande människor. För fullt så enkelt är det ju verkligen inte, tycker hon. Det är mycket som håller henne tillbaka.

La pasajera är en skildring av människor i en stad och i ett land i snabb förändring. Uruguay var till för några decennier sedan ett otvetydigt katolskt land men är kanske nu det mest sekulariserade landet på västra halvklotet, och givetvis har denna hastiga förändring gett upphov till stor kulturell och moralisk förvirring.

Andrea Blanqué skildrar en storstadsmiljö där normsystemen har blivit alltmer oklara och där många människor är villrådiga i fråga om vad som är rätt och fel. Den ännu mycket charmiga och fortfarande ganska vänliga storstaden Montevideo är hos Andrea Blanqué en stad fylld av vardagsdramatik och av främlingskap, av villrådighet och ångest.

Andrea Blanqué har skrivit en alldeles utomordentlig roman om en frånskild lärares yrkesliv och känsloliv, och hon analyserar hennes känslor med stort raffinemang. Samtidigt bjuder huvudpersonens roll som ensamstående mor på allt större bekymmer, och porträttet av barnens far, som nu bor i Israel, är en elegant studie i manlig egocentricitet.

En intressant bifigur är den allt smalare kvinnliga filosofiläraren, som nästan blivit genomskinlig i sin magerhet och som ligger ute på personaltoaletten och bara kräks fastän magen redan är alldeles tom. Hennes motpol är huvudpersonens mamma, som är lärare liksom sin dotter, och som bara blir tjockare för vart år som går. (Uruguay är känt för sin goda mat, och var och en som besöker landet riskerar att lägga på hullet ordentligt …)

Det är lätt att beskriva Andrea Blanqué som en vardagsrealist med feministiska förtecken, men det som skiljer La pasajera från de flesta liknande romaner är författarens mycket sparsmakade stil.

Under de år då den magiska realismen var en av de dominerande riktningarna inom den latinamerikanska litteraturen blommade ofta en tropiskt prunkande barockprosa. Delvis som en reaktion mot denna verbala ymnighet skriver Andrea Blanqué en stram och hårt tyglad konstprosa, som dock hela tiden ger sken av att ligga talspråket ganska nära. Här anknyter Andrea Blanqué till en stilistisk tradition som, inte minst i Uruguay, hela tiden har levt jämsides med de mera yviga stilidealen.

Det är inte helt självklart hur bokens titel, La pasajera, bör tolkas. Kanske som ”Den förbipasserande” eller som ”Hon på genomresa”. Det är uppenbart att huvudpersonen känner sig lite som en gäst hos verkligheten, eller kanske turist i tillvaron. Vi läsare får heller aldrig veta hennes förnamn. För sina elever är hon ”profesora Mann”, ett namn som nog kan te sig aningen originellt i en bok som låtsas vara en kvinnoroman.

Om La pasajera är en berättelse om främlingskap i tillvaron, är detta motiv ännu tydligare i Andrea Blanqués nästa roman, Atlántico (Alfaguara 2006).

Den 19-åriga Lucía Domenech från Montevideo har fått ett stipendium för att åka till Barcelona och utbilda sig till konsertpianist. När hon efter nio månader avlägger sin delexamen blir hon godkänd men får inte högsta betyg, vilket innebär att hennes stipendium inte kommer att förnyas. Plötsligt upphör hennes försörjning, och hennes uppehållstillstånd går ut. Och det värsta av allt: hon har inte längre tillgång till något piano.

Dag efter dag går utan att hennes händer får vidröra tangenterna på ett piano. Hon vandrar runt i den katalanska huvudstaden på jakt efter någon bar eller restaurang där hon skulle kunna få hoppa in som pianist. Och hon känner sig verkligen som en främling. Nu vistas hon illegalt i Spanien, och pengar har hon allt mindre av. Och språket! Så fort hon öppnar sin mun står det klart för alla att hon inte är från trakten. I nio månader har hon levt med Chopin och Bach och i en värld av noter, toner och tangenter. Hon har levt som i en glaskula, avskild från världen, den värld där man utbyter förtroenden och pengar och där det talas rätt mycket svårbegriplig katalanska.

Lucía känner sig väldigt mycket utanför, känner sig utländsk och främmande. Helst är hon tyst, har ingen lust att prata. Hon är alltid lika blek och har stora mörka ringar under ögonen. Det enda hon längtar efter är ett piano. Eller en flygel. Vi får följa med henne på flera riktigt pinsamma försök att skaffa en anställning. Hon hittar faktiskt ett kafé med ett piano och sätter sig och spelar lite Debussy men får snart veta att det inte är något Debussykafé utan ett jazzkafé.

Hennes försök som potatisskalerska på en restaurang blir inte särskilt framgångsrika, och hennes anställning som servitris på en bar med så hög ljudvolym att grannarna inte kan sova blir inte heller någon succé. Och hennes händer bara längtar efter att känna beröringen av pianotangenter. Hon är en konstnär som plötsligt tvingas avhålla sig från sitt konstnärskap, och hon blir helt förstörd.

Atlántico anknyter till den stora europeiska traditionen av främlingskapsskildringar (från Baudelaires prosadikt ”Främlingen” till Camus roman Främlingen, om ni så vill), och den diktare i den traditionen som Andrea Blanqué mest för tankarna till är förmodligen Thomas Mann.

Liksom den unge Thomas Mann utforskar Andrea Blanqué konflikten mellan konstnären och hans/hennes omvärld, konstnärens utanförskap och motsättningen mellan liv och konst (motiv vi känner igen från Buddenbrooks, Tonio Kröger och Döden i Venedig).

Det är fascinerande att se hur Andrea Blanqué förnyar denna, som vi kanske trodde, rätt urmjölkade outsidertradition, inte minst genom att hon hela tiden ger den kvinnliga förtecken. Den 19-åriga Lucía Domenech är en skör och översensibel enstöring, som känner sig minst lika avskärmad från livet som någonsin Thomas Manns hjältar. (Och nu börjar vi kanske ana varför hjältinnan i La pasajera heter profesora Mann).

Som konstnärsskildring och som studie i existentiell vilsenhet är Atlántico ett litet mästerstycke. Dessutom ligger främlingskapet här på flera plan. ”Hemma” för Lucía är Montevideo, och ”borta” är Barcelona, och däremellan ligger den ocean som har gett boken dess namn. Men egentligen kommer nog Lucía alltid att känna sig ha hamnat på fel klot så länge hon saknar det instrument som har ersatt kärlek och så mycket annat i hennes liv.

Lucía får så småningom anställning som städhjälp hos ett förmöget par, och det leder till nya erfarenheter. Storögd vandrar hon genom tillvaron och vet inte alltid när hon ska försöka skratta och när hon ska gråta. Vad är en katastrof och vad är en välsignelse? Och hur vet man vilket som är vilket?

Andrea Blanqués senaste roman, Fragilidad (Alfaguara 2008), är också en berättelse om främlingskap, och även den kan läsas som en kvinnoroman.

Huvudpersonen, Anya, är 36 år och arbetar på en bank i Montevideo. Hon är gift med en man som hon har hållit ihop med sedan hon var tonåring, och de har en dotter och en son som är tvillingar. Hennes man tjänar storkovan på att arbeta ständigt nattskift, och de har det gott ställt ekonomiskt. De har en städhjälp som kommer två gånger i veckan, och de kan unna sig lite av varje.

Men livet stämmer inte för Anya. Hon trivs inte med att vara den hon är. På kvällen, när mannen har gått till jobbet och tvillingarna har somnat, öppnar hon ett paket vin och häller upp ett glas. Och efter en stund ett till. Och ännu ett.

Fragilidad är en utsökt studie i skåpsupandets psykologi. Andrea Blanqué får oss att känna vilken lindring redan det första glaset skänker Anya, och hon får oss att uppleva hur Anya slappnar av när det andra glaset vin är på väg ner i hennes mage.

Fragilidad är en roman om en kvinnas flykt bort från sig själv. Om Atlántico är en berättelse om främlingskap i tillvaron, så är Fragilidad en gestaltning av en kvinnas främlingskap inför det egna jaget. Bokens titel kan översättas med ”Bräcklighet”, och det är framför allt huvudpersonens sociala jag som är bräckligt, men också hennes roll på den snobbiga banken och hennes äktenskap med den hygglige men något fantasilöse Vicente. Andrea Blanqué arbetar här med små, små medel, och hennes behärskat nedtonade prosa firar nya triumfer. Flyktmotivet, som ofta återkommer i Andrea Blanqués böcker, behandlas här ingående, och mot slutet av boken prövar huvudpersonen den ena flyktmetoden efter den andra. Hon vill fly från sig själv och från sitt sociala jag, från den hon uppfattas vara.

Rent berättartekniskt skiljer sig Andrea Blanqués romankonst en hel del från böckerna i dagens litterära mittfåra. Framför allt är hon synnerligen sparsam med dialog, och när det kommer en dialog är den kort och koncis, ofta bara ett par rader, medan till exempel många av de senaste årens franska kvinnoromaner är fyllda av dialoger som bara håller på och håller på och aldrig verkar vilja ta slut.

En annan intressant sak är hur Andrea Blanqué behandlar tiden. Handlingen i både La pasajera och Fragilidad är fångad genom respektive huvudpersons sinnen; omvärlden är filtrerad genom protagonistens medvetande, och tiden blir ett enda långt nu, som kan sträcka sig över åtskilliga månader. I Atlántico arbetar författaren med ett dubbelt berättarperspektiv, och tiden finns till både som ett nu och som ett nyss.

Som framgått av ovanstående är Andrea Blanqué en både tekniskt utstuderad och psykologiskt inträngande romanförfattare, men hon är även en mycket skicklig novellist. Ett bra exempel på detta är novellsamlingen La piel dura (Planeta/Booket 1999/2005). Titeln betyder ”Den hårda huden” och syftar på hur vi formas av våra erfarenheter, av de smällar som livet ger oss.

En hel del ämnen och motiv från romanerna dyker upp också i dessa berättelser. Det är kanske inte direkt någon bli glad-läsning, men många av novellerna är så välskrivna att de borde kunna intressera en eller annan antologiredaktör också på våra breddgrader.

Romanen La pasajera finns nu översatt till tyska och till portugisiska, men det vore förstås glädjande om detta briljanta författarskap kunde nå ytterligare några språkområden i världen.

Karl Nordlander är författare, lärare och föredragshållare, Skarpnäck.