MacIntyre om den katolska filosofins historia

God, Philosophy and the Universities är Alasdair MacIntyres senaste bok. I förordet får läsaren veta att boken tillkom på grundval av två övertygelser: Den ena är att katolska lekmän behöver kunna mer om katolsk filosofi än de faktiskt kan i dag. Den andra är att den katolska filosofin bäst kan förstås mot bakgrund av sin historia. Resultatet blev följaktligen en bok om den katolska filosofins historia. Det bör redan nu påpekas att boken är både tematiskt och kvalitetsmässigt litet spretig. Visserligen följer den någon sorts kronologisk ordning, men urvalet och tematiken varierar från en del till en annan. MacIntyre inleder med att skriva den katolska filosofins historia från antiken, övergår någon gång under senmedeltid till att skriva om katolska filosofers historia och avslutar med att skriva den katolska metafilosofins historia.

Om man betraktar God, Philosophy and the Universities som en filosofihistoria är den ganska bra, men knappast mer än så. I förordet får vi veta att boken är baserad på en kurs för grundkurs-studenter (undergraduates) som MacIntyre har hållit i fem år på Notre Dame universitetet. Och tyvärr får man säga att det skiner igenom att MacIntyres bok är baserad på föreläsningsmanuskript. Bitvis håller den avsevärt lägre nivå än hans tidigare publikationer. Delvis beror detta helt säkert på genren: Att skriva en filosofihistoria är mycket svårt. Det krävs av författaren att han inte bara behärskar de filosofer han skriver om utan också de problem som filosoferna i fråga brottades med. Det krävs också att författaren kan formulera problemen både utifrån de historiska tänkarnas egna premisser och relatera problemen till modern filosofi.

Föga förvånande är bokens – MacIntyre är själv en av vår tids stora moralfilosofer – avsnitt om etiska problem välskrivna. Stycket om Thomas av Aquinos moral- och religionsfilosofi håller lika hög klass som det mesta av MacIntyres produktion. Däremot får han problem när han skall behandla ämnen som han inte behärskar lika väl – underligt nog gäller det i första hand ontologiska frågor. Så är till exempel MacIntyres skildring av universaliestriden – annars den stora filosofiska debatten under medeltiden – nästan helt obegriplig och Thomas av Aquinos position i densamma delvis missvisande. Duns Scotus, Thomas briljante kritiker, får på motsvarande sätt se sin ontologi reducerad till oigenkännlighet. Och när MacIntyre skall redogöra för Duns samtida betydelse åberopas endast charlatanen Gilles Deleuze som ett slags sentida efterföljare. I själva verket torde Duns ontologi tillhöra de viktigaste filosofiska arven från medeltiden. De här konstigheterna beror som antytts säkert delvis på att MacIntyre skriver i en svår genre. Men man kommer inte ifrån misstanken att boken hade behövt tvättas både en och två gånger innan den publicerats.

Det här innebär inte att God, Philosophy and the Universities är en dålig bok. Det är den inte. Som lärobok är den varken bättre eller sämre än många andra böcker. Jag har pekat på vissa svagheter. Men andra avsnitt är mycket välskrivna. Det gäller till exempel avsnittet om medeltida arabisk filosofi, där MacIntyre med sedvanlig briljans förmår redogöra för hur komplicerade filosofiska frågeställningar har utvecklats över tid. Och det gäller också avsnittet om John Henry Newman. Men om man läser boken som en skildring av den katolska filosofins historia överträffas den ändå av flera filosofihistorier. Boken tål till exempel ingen jämförelse med MacIntyres egen briljanta skildring av den thomistiska moralfilosofins historia i Whose Justice, Which Rationality?

Det som gör att God, Philosophy and the Universities trots allt är långt mer läsvärd än en vanlig halvdan lärobok i filosofihistoria är att den inte bara är en lärobok. I vissa kapitel och kommentarer skymtar tvärtom en bok som MacIntyre ännu inte har skrivit, men som det finns all anledning att hoppas att han verkligen kommer att skriva. Och den är i högsta grad läsvärd redan i befintligt skick. Mellan raderna har MacIntyre nämligen försökt skriva den katolska metafilosofins historia: Vad är filosofi för något, vad är det bra för, vilken relation bör filosofin ha till teologin, och vilken relation bör den katolska filosofin ha till den katolska kyrkan?

Kuriöst nog verkar det som om MacIntyre själv allt efter hand bytte spår i arbetet med boken. På ytan ter sig boken som en konventionell filosofihistoria, men med fokus på katolsk filosofi. Den börjar med Augustinus (och inte, som man kanske hade förväntat sig, med Aristoteles) och redogör sedan för samtliga medeltida filosofer av större betydelse (inklusive de arabiska). Därefter behandlar MacIntyre tidigmoderna katolska storheter (Suarez, Descartes, Malebranche) men lämnar flera icke-katolska giganter (exempelvis Kant och Hume) därhän. Från 1700-talet och framåt lämnar dock MacIntyre helt det vanliga konventionella filosofihistoriska spåret. Detta beror säkert på att andelen katoliker bland världens riktigt stora filosofer sjunker drastiskt från 1700-talet och framåt. En konsekvens av detta är att det i sin tur blir färre betydande katolska filosofer att skriva om. En annan konsekvens är att det plötsligt blir angeläget att ställa frågan vad det är som gör en katolsk filosofi till just en katolsk filosofi. Och hur förhåller sig den katolska filosofiska traditionen till det otal filosofiska skolor som har sprungit upp sedan 1700-talet? Av den här anledningen blir bokens sista del långt mer originell både som filosofihistorisk skildring (det är trots allt inte många filosofihistorier som ägnar flera kapitel åt att analysera påvliga encyklikor) och som metafilosofisk analys (MacIntyre kan naturligtvis inte låta bli att argumentera i egen sak och för egna positioner) än både konventionella filosofihistorier och läroböcker. Det är också den delen som är mest intressant.

Xet finns ett återkommande tema i den metafilosofiska delen av boken och det är att vetenskaperna utgör en enhetlig kärna och att det som förlänar enhet åt dem är filosofin eller teologin (MacIntyre är inte riktigt tydlig på den punkten). Tesen kommer i två varianter: Den ena tesen är snarast universitetspedagogisk och handlar om hur ett universitet bör vara organiserat. Den andra tesen däremot är mer filosofiskt substantiell och rör det vetenskapsfilosofiska problemet om vetenskapernas enhet. Den första tesen tycks ha sitt ursprung i MacIntyres läsning av Thomas av Aquino. Det här är knappast särskilt konstigt; filosofiskt sett är MacIntyre snarast att betrakta som thomist eller som thomistiskt präglad aristoteliker. Han är också en av de filosofer som starkast bidragit till att återuppväcka intresset för Thomas och Aristoteles filosofi under 1900-talet.

I likhet med Aristoteles tänkte sig Thomas att alla människor har ett givet telos, ett specifikt ändamål i och med livet, som är värt att sträva efter att uppnå och som alla rationella människor faktiskt också strävar efter. Samma telos bildar också utgångspunkten för Thomas universitetspedagogiska tankar. Thomas tänkte sig att syftet med en universitetsutbildning var att utbilda och utveckla studenternas intellekt för att dessa på egen hand skulle utvecklas till kritiska tänkare och moraliska agenter som har goda förutsättningar att nå sitt telos. Även om Thomas tänkande inte ens under medeltiden fick det genomslag MacIntyre tycker att det förtjänade, så menar han att det medeltida universitetet ändå i högre grad än det moderna universitetet närmade sig det Thomistiska idealet. Till viss del tycks det här bero på Aristoteles starka ställning inom snart sagt samtliga universitetsämnen under medeltiden. Ty genom att Aristoteles filosofi dominerade universitetsväsendet så fanns det ett slags helhetsbild av vetenskaperna under medeltiden eftersom samtliga vetenskapare använde sig av en aristotelisk terminologi.

Också under medeltiden tycks det ha varit vanligt att studenterna i första hand såg universitetsutbildningen som ett nödvändigt steg i karriären, och inte, som Thomas tänkte sig, som ett sätt att börja orientera sig mot sitt telos. Den här utvecklingen accelererade emellertid under den moderna tidens inbrott kring 1700-talet. Det berodde delvis på att vetenskapernas snabba utveckling medförde en snabb fragmentisering av vetenskapen. Vetenskaperna blev allt fler och alltmer specialiserade. Snabba framsteg gjordes inom vitt skilda domäner. Men det berodde också på att filosofin i det moderna tidevarvet också kom att fragmentiseras i olika subdiscipliner. Både filosofi och teologi blev därför i det moderna tidevarvet ämnen bland andra ämnen. Där filosofi- och teologi-ämnena under medeltiden hade haft funktionen att förena vetenskaperna till en helhet, blev de genom det modernas genombrott blott ytterligare två specialiserade discipliner. Och där medeltida studenter åtminstone i teorin hade haft en möjlighet att skaffa sig ett helhetsperspektiv på vetenskapen, så förlorades det perspektivet genom det modernas genombrott. Och därmed har det också blivit svårt för studenterna att inte betrakta sina studier antingen som medel för diverse karriärmål, eller, mer sällsynt, som en trevlig syssla med att lösa diverse gåtor vars relation till den övriga delen av vetenskaperna i bästa fall förblir oklar. Möjligheten att få ett övergripande helhetsperspektiv av vetenskaperna och den egna rollen i sammanhanget har gått mer och mer förlorad.

Varför spelar då det här någon roll? Ja, ett skäl är väl att universiteten i större utsträckning förr såg det som en uppgift att forma studenternas moraliska karaktär genom studier i olika ämnen. En nödvändig del av en sådan utbildning var att studenterna skulle få ett helhetsperspektiv på tillvaron och inte ges en fragmentariserad bild av sina studier. Om man anser att universitetet har en fostrande uppgift så bör man nog anse att det här är en tråkig och för samhället i stort illavarslande utveckling. Ett annat skäl är att någon form av fågelperspektiv på den egna sysselsättningen behövs också för att lärare och forskare på universitetet till fullo skall förstå vad de ägnar sig åt. I det här avseendet torde det inte vara svårt att ge MacIntyre rätt alldeles oavsett om man delar hans filosofiska uppfattningar i övrigt eller inte.

MacIntyres universitetspedagogiska resonemang är som synes inbäddade i thomistisk kontext, men torde vara acceptabla också utifrån mer sekulära utgångspunkter. Han för emellertid också resonemang som definitivt inte är acceptabla utifrån mer sekulära utgångspunkter. MacIntyre tänker sig nämligen att det som skiljer teisten från ateisten inte bara är att den förra postulerar en entitet mer än ateisten, nämligen Gud. Skillnaden är att teisten har en föreställning om att verkligheten hänger ihop och att det i sista hand är Gud som är det som ger universum dess underliggande enhetlighet.

MacIntyre har förmodligen rätt i att vi har en stark intuition om att verkligheten ”hänger ihop” i ett eller annat avseende. Själv tycks han mena att den hänger ihop i bemärkelsen att olika vetenskapliga discipliner på sin höjd studerar olika aspekter av samma verklighet. En fysisk beskrivning av människor skulle till exempel ge vid handen att de består av olika fysiska partiklar. En biolog skulle beskriva människan på ett annat sätt; i biologers beskrivning har människan utvecklat olika organ och funktioner under evolutionärt tryck i en given miljö. En psykolog skulle ge en tredje beskrivning, en antropolog en fjärde, en ekonom en femte och så vidare. Vad är det då som gör att de olika vetenskaperna beskriver samma verklighet; i kraft av vad hänger de här aspekterna ihop?

MacIntyre tänker sig att för teisten är det tron på Gud som ytterst gör verkligheten begriplig genom att förklara hur de olika bitarna hänger ihop. I någon bemärkelse har naturligtvis MacIntyre rätt: För den troende så är det tron på Gud som gör verkligheten sammanhängande och meningsfull. Men det finns också ateistiska alternativ som kan ge en sammanhängande förklaring till verkligheten. Främst av dem torde den så kallade naturalismen vara, eller, något slarvigt, läran att den grundläggande vetenskapen är fysiken och att det inte finns något mer än fysiska objekt. MacIntyre noterar, för övrigt helt korrekt, att naturalismen har förutsättningar som är långtifrån bevisade och som det knappast finns empiriskt stöd för (däremot helt säkert andra skäl att tro på). Uppgifterna för en kristen filosofi i allmänhet och för en thomistisk filosofi i synnerhet blir därför enligt MacIntyre att börja utveckla en teistisk världsbild som förklarar hur de olika vetenskaperna relaterar till varandra och till teologin. Naturalisterna har redan kommit relativt långt. Nu är det dags för thomismen att ge en alternativ bild.

MacIntyres bok börjar som en vanlig lärobok i filosofi. Den slutar som ett utkast till ett mycket ambitiöst forskningsprogram i teologi och filosofi. Som läsare kan man bara hoppas att MacIntyre tar sin egen uppmaning på allvar och skriver sin nästa bok inom ramen för sitt föreslagna forskningsprogram. Ansatserna i God, Philosophy and Universities tyder på att det skulle kunna bli en riktigt intressant bok.

Jan Almäng är fil.dr, universitetslektor i teoretisk filosofi, Göteborgs universitet.