Motståndet under Pinochet

Den danska forskaren och teologen Lene Sjørup undersöker i sin senaste publikation, Pinochets Gud og de fattiges teologiske modstand, den kristna trons – såväl protestantisk som katolsk – betydelse för 34 chilenska kvinnors självkänsla och personliga utveckling. Denna studie utgör ytterligare ett led i Sjørups forskning kring befrielseteologi, feministteologi och kvinnors religiösa erfarenheter.

Boken bygger på intervjuer som gjordes mellan 1991 och 1998. Fyra teman, nationalism, befrielseteologi, frikyrklighet och feministteologi, placeras i sina historiska och teologiska kontexter och utgör samtidigt grunden för författarens resonemang när det gäller politiskt motstånd under Pinochetdiktaturen och nationell försoning efter diktaturens fall. När det gäller teoretiska utgångspunkter väljer Sjørup olika studier i nationalism, genusfrågor och nationell försoning. Vidare redogör hon för en forskningsprocess i vilken hon började med att göra dagboksanteckningar under fältarbetets dagar för att sedan ägna sig åt intervjuer, analyser och slutligen teoretiska överväganden.

Det inledande kapitlet följs av en redogörelse för statskuppen den 11 september 1973. Här lyfter Sjørup särskilt fram Pinochets nationalistiska teologi och inte minst den övertygelse han hade att han valts ut av Gud för att rädda (i betydelsen frälsa) landet från ”materialistiska ateister”. Hans diskurs var, enligt författaren, mera religiös än politisk eftersom den var full av soteriologiska aspekter, bland annat hävdade han att Chiles folk vädjat till de väpnade styrkorna att rädda landet, la patria. Militärens uppgift kläddes därför i en diskurs av religiös karaktär. Sjørup nämner att Pinochet talade mycket om att nationens andliga och moraliska värderingar var hotade, och att han, som en sann patriot och patriark, gjorde sig till talesman för todos nosotros los chilenos (alla vi chilenare). Oppositionella betraktades som ”icke-chilenare” och omnämndes som fiender, våldsmän, terrorister med mera.

Goda chilenare, dvs. sådana som var moraliskt högtstående och kapabla att motstå angriparna, indelade Pinochet i tre kategorier: de väpnade styrkorna, kvinnor och ungdomar. Främst bland dessa stod de väpnade styrkorna eftersom de ansågs ha mod och offervilja, men kvinnor hölls också högt då de ansågs hålla familjerna samlade och försvara andliga värderingar och traditioner. När det gäller ungdomar räknades endast sådana som var uttalat emot kommunism och moraliskt förfall. Pinochet skapade på så sätt en familjelik bild av rättrogna där mannen representerade militären, kvinnan nationen och Chiles ungdom deras telningar. I kraft av en diskurs rik på nationalistisk och militariserad teologi skulle de föra krig mot angriparna på alla sätt.

Hur bemötte de katolska och evangeliska kyrkorna denna diskurs? Författaren redogör kort för utvecklingen av latinamerikansk befrielseteologi, som bland annat tilltalade en del marxistiskt inspirerade präster och ordenssystrar, och de protestantiska, särskilt pingströrelsens, framväxt på kontinenten. Hon konstaterar att flera olika teologiska tendenser samexisterade tills Pinochet tog makten. I likhet med flera historiker konstaterar hon att konservativa medlemmar av den katolska hierarkin välkomnade kuppen medan radikala präster, systrar och lekmän av annan uppfattning fick gå under jorden. De protestantiska kyrkorna var först med att fördöma regimens orättvisor och våldshandlingar. Det dröjde flera år innan den katolska kyrkan började motsätta sig delar av militärdiktaturens handlande.

Sjørup gör vidare gällande att kvinnor som tillhörde oppositionella grupperingar var särskilt utsatta för förföljelse. Hon skriver bland annat att ”kvinnor som hörde till fienden” användes som måltavlor för att bryta ner organiserade oppositionsstrukturer. Genom att utsätta dem för psykiska och fysiska (läs sexuella) övergrepp knäckte regimens väpnade styrkor inte bara kvinnornas självkänsla utan angrep i förlängningen också deras mäns maskulina värdighet och splittrade familjerna. Som motsatser till oppositionella kvinnor höll Pinochet fram undergivna, lydiga och tystlåtna förebilder som jungfru Maria och den unga karmelitnunnan Teresa de los Andes, vars helgonförklaring år 1993 genomfördes, enligt Sjørup, för att ge ytterligare tyngd åt Pinochets nationalistiskt religiösa diskurs och värderingar.

Efter denna ideologiska och historiska bakgrund presenterar Sjørup resultaten av sina fältstudier, det vill säga intervjuerna med 34 chilenska kvinnor. Många, för att inte säga de flesta, av dessa kvinnor ger uttryck för negativa upplevelser av katolsk tro och praxis. De fick lära sig om en Gud som inger fruktan, en obarmhärtig och auktoritär Gud alltid redo att straffa dem för deras tillkortakommanden. Efter det att några av dessa kvinnor anslutit sig till pingströrelsen ändrades deras gudsbild avsevärt. De kände sig nu tröstade och stärkta av en Gud som de upplevde som förlåtande och omtänksam, och de fick dessutom ett socialt lyft då de anammade en frikyrklig livsstil. Dessa kvinnor ville däremot inte uttala sig om Pinochets diktatur. Enligt Sjørup berodde detta på att en del frikyrkor ogärna hade politiskt eller intellektuellt aktiva medlemmar i sina led.

Den teologiska och feministiska oppositionen mot regimen stod däremot att finna hos medlemmar av katolska basförsamlingar, av vilka de flesta verkade under jorden eftersom de var anhängare av befrielseteologin. Basförsamlingarna inriktade sig på att hjälpa fattiga och utsatta materiellt och socialt. Sjørup gör gällande att basförsamlingarnas kvinnor motsatte sig såväl den av regimen framhållna bilden av en manlig, auktoritär Gud som pingströrelsens individuella religiositet, och att de därigenom gav röst åt en ny teologi som gjorde upp med genusfrågor i olika teologiska diskurser.

Sjørup avslutar sin studie med ett kapitel om försöken att uppnå försoning bland chilenare efter Pinochets diktatur. Även här noterar hon en skillnad mellan kvinnor som bekänner sig till frikyrkliga respektive befrielseteologiska idéer: de förra menar att försoning kan uppnås endast genom bön och kyrkligt arbete bland de fattiga medan de senare understryker att uppoffringar behövs för att uppnå rättvisa i större omfattning.

I sista delen av boken beskriver Sjørup sin arbetsmetodik. Det hade varit lämpligt att placera denna del i inledningskapitlet i stället för i slutet på boken, dels för att den visar hur hon bedrev sin forskning, dels för att den förklarar avsaknaden av en sammanhängande analys. Detta gäller inte minst det teoretiska stoffet, som författaren behandlar på ett vagt och otydligt sätt. Som exempel kan nämnas att hon, när det gäller teorier kring nationalism, började med att studera dansk demokrati men att hon snart insåg att den inte stämde överens med den latinamerikanska verkligheten, och att hon därför beslöt att fokusera den chilenska militära kulturen och dess syn på genusrelaterade frågor då Pinochets nationalistiska och religiösa retorik var aktuell. Boken hade vunnit mycket på att exempelvis diskutera i vilken omfattning militärdiktaturer använder sig av just nationalistiska diskurser. Fenomenet är nämligen inte nytt: Francodiktaturen i Spanien spelade på exakt samma register när den började tre decennier tidigare. Som kuriositet kan för övrigt nämnas, att Pinochet var den ende statschefen som närvarade vid Francos begravning 1975.

Icke desto mindre presenterar Sjørup en intressant studie av politiska, sociala och religiösa förhållanden i det samtida Chile. Eftersom feministteologi i vissa aspekter grundar sig på kvinnors individuella känslor, upplevelser och erfarenheter får ett antal chilenska kvinnor, de flesta av dem tillhörande de lägre sociala skikten, ge uttryck för sin gudsbild och sin självuppfattning i en teologisk kontext. Som sådan är boken tankeväckande och kan utgöra en grund för vidare forskning i de ideologiska diskurser – politiska eller religiösa eller bådadera – som gör sig gällande i Latinamerika i dag.

Ingrid Lindström Leo är fil.dr i spanska, universitetsadjunkt, Stockholms universitet.