Mångfald och enhet i liturgin – om den romerska ritens två former

Den uppmaning som påven Benedictus XVI utfärdade i juli förra året som en apostolisk skrivelse i form av ett så kallat motu proprio benämnt Summorum pontificum diskuterades livligt månaderna innan dess utgivning, redan innan texten ens hade hunnit bli känd. Syftet med skrivelsen var att skapa större möjligheter till firande av den romerska liturgin i den gestalt som den hade före Andra Vatikankonciliet, i enlighet med det Missale Romanum som kom ut 1962 under Johannes XXIII. Reaktionerna på den nya skrivelsen sträckte sig från tacksamt mottagande till skarpt avståndstagande. Inte sällan möttes den av uppriktig sorg och oro.

Motu propriet presenterades först för ordförandena i de olika bis-kopskonferenserna som blivit inbjudna till Rom den 27 juni 2007. Vid detta tillfälle var påven personligen närvarande vid flera av de inbjudnas inlägg. Han framlade då också sin egen syn på saken. Den 7 juli offentliggjordes motu propriet tillsammans med en personlig skrivelse som påven riktade till katolska kyrkans alla biskopar. I denna skrivelse framlägger påven sina motiv för utfärdandet av motu propriet samt, framför allt, försvarar sig mot de två huvudsakliga invändningarna: att Andra Vatikankonciliets auktoritet skulle ha blivit ifrågasatt i och med motu propriet, och att det skulle leda till oordning eller till och med splittring ute i församlingarna. Det i motu propriet föreliggande regelverket hade blivit nödvändigt att införa för Benedictus XVI eftersom det tidigare motu propriet Ecclesia Dei, utfärdat av påven Johannes Paulus II 1988, inte längre kunde tillmötesgå de förändrade önskemålen hos många troende om användandet av Missale Romanum från 1962.

Det nya motu propriet, som trädde i kraft den 14 september 2007, aktualiserar såväl pastoral-praktiska som teologisk-liturgiska frågor. För att finna väl avvägda svar på de praktiska frågorna är det närmast ofrånkomligt att ställa de teologisk-liturgiska frågorna i förgrunden. Den egentliga uttolkningsnyckeln för motu propriet är den skillnad som görs i texten mellan å ena sidan den efterkonciliära formen för den romerska riten, det vill säga utgåvan av mässboken från år 1969 som påven kallar den ”ordinarie formen”, och å andra sidan den form av liturgin som firades före konciliets liturgireform i enlighet med Missale Romanum från 1962 och som i påvens skrivelse kallas den ”extraordinarie formen”. Dessa båda former är inte två olika riter; som påven betonar i sitt medföljande brev till biskoparna handlar det tvärtom om ett ”tvåfaldigt användande av en och samma rit”.

Endast mot bakgrund av denna grundläggande distinktion å ena sidan, och den förblivande enheten hos den romerska riten å andra sidan, blir de grundläggande uttalandena i Summorum pontificum förståeliga. För att detta skall bli tydligt är det dock nödvändigt att beakta den grundläggande inriktningen hos motu propriet, mot bakgrund av den liturgihistoriska utvecklingen och utifrån en teologisk reflektion. Eftersom det i detta fall handlar om ett motu proprio i bokstavlig mening – skrivelsen har tillkommit på påvens eget initiativ – ligger det nära till hands att också se tillbaka på tidigare uttalanden av den nuvarande påven, som upprepade gånger uttalat sig om liturgiska frågor i allmänhet och om användningen av den romerska riten i den form den hade före Andra Vatikankonciliets liturgireform i synnerhet.

Nytt missale eller revision av det traditionella missalet?

Vad föranledde Benedictus XVI att utfärda motu propriet? I första hand är det säkert så att han vill tillmötesgå de katoliker som känner igen det adekvata uttrycket för den katolska tron och sin egen fromhet i den rit som går tillbaka till Tridentinska konciliet och som reviderades av påven Johannes XXIII år 1962. Lika säkert ser han i detta tillmötesgående också ett ytterligare steg på den ingalunda lätta vägen mot att överbrygga den schism med ärkebiskop Lefebvre och hans anhängare som uppstod för 20 år sedan. Då ingen kristen kan glädja sig över en splittring i kyrkan – i vilken riktning den än må gå – måste man uppfatta påvens tillmötesgående som berättigat. Påven påpekar uttryckligen i sitt medföljande brev att de ansvariga i kyrkan under kritiska moment av kyrkohistorien ofta, då det kommit till en splittring, inte i tillräckligt hög utsträckning bemödat sig om försoning och bevarandet av enheten; av detta drar han slutsatsen att ”denna blick på det förgångna pålägger oss idag en förpliktelse: vi får inte sky några ansträngningar för att det skall bli möjligt för alla, som är besjälade av en uppriktig önskan om enhet, att de skall kunna förbli i denna enhet, eller återupptäcka den”.

Detta tillmötesgående har dock på inget sätt enbart pragmatiska eller kyrkodiplomatiska motiv, utan det har djupare liggande teologiska grunder. Påven Benedictus är nämligen övertygad om att kyrkan har anförtrotts en ovärderlig skatt i den under århundraden framväxta romerska liturgin, såsom den får sitt uttryck i Missale Romanum från 1962, en skatt som inte får gå förlorad utan skall bevaras också för den katols-ka kyrkans framtid. Liturgins historia kännetecknas av växt, utveckling och framsteg – men inte av plötsliga brott. Redan i självbiografin Aus meinem Leben, som påven Benedictus skrev då han var prefekt för Troskongregationen, uttryckte han sin bestörtning ”över förbudet att använda det gamla missalet”; ty något liknande har ”inte inträffat under hela liturgihistorien”. Med ett sådant förbud har man gett det felaktiga intrycket av att sådant skulle vara något helt normalt i kyrkans liv. Liksom det dittillsvarande missalet skapades av påven Pius V i anslutning till konciliet i Trient år 1570, så har efter 400 år och efter ett ytterligare koncilium en ny påve kunnat lägga fram och föreskriva en ny mässbok. Men den historiska forskningen visar snarare att Pius V på inget sätt skapade en helt ny rit; han lät endast se över det dittillsvarande Missale Romanum, så som är normalt i kyrkans historia.

Utifrån detta har den nuvarande påven dragit slutsatsen att ”ett Pius V:s missale”, som alltså skulle ha skapats av Pius, faktiskt inte finns. Vad som finns är bara en genomarbetning av det romerska missalet som skedde på uppdrag av Pius V som en fas i en lång utvecklingshistoria. På liknande sätt är också de reformer av den latinska liturgin som initierades av Andra Vatikankonciliet en revision av Missale Romanum, liknande de revisioner som förekommit tidigare i kyrkans historia. Denna gång var dock reformen tvungen att bli mera genomgripande, framför allt på grund av införandet av modersmålet i liturgin. Denna förståelse av liturgihistorien som en räcka av växt, mognande och renande i motsats till abrupta brott, en historia under vilken det finns en förblivande identitet och kontinuitet, har föranlett påven Benedictus att luckra upp det efterkonciliära förbudet mot att använda det tidigare Missale Romanum, för att dess arv inte skulle överlåtas till det förgångna utan förbli tillgängligt också i framtiden.

Liturgins teologi och fenomenologi

Det kan dock inte finnas något tvivel om att liturgireformen efter Andra Vatikankonciliet hos många troende, själasörjare och teologer snarare har skapat intrycket av ett abrupt brott än av en process av kontinuerligt växande. Detta torde framför allt hänga samman med att endast en ringa del av teologin och de liturgiska grundnormerna från Andra Vatikankonciliets liturgikonstitution Sacrosanctum concilium vann spridning och blev allmänt kända, medan liturgins fenomenologi i mycket högre utsträckning blev avgörande för hur liturgireformens faktiskt blev mottagen i de katolska församlingarna runt om i världen. Därför blev det så att liturgireformen i allmänhet uppfattades som om den i första hand handlade om att liturgin skulle firas på folkspråket och att prästen skulle vara vänd mot folket, att det fanns fler gestaltningsmöjligheter än dittills och att lekmännen såsom döpta och konfirmerade kunde utöva vissa liturgiska tjänster.

Att dessa omedelbart erfarbara element i den förnyade liturgin präglade genomsnittskatolikens medvetande på ett avgörande sätt står utom allt tvivel och är också begripligt. Men man bör inte glömma bort att det därvid faktiskt rör sig om aspekter av liturgin som delvis överhuvudtaget inte behandlades av konciliet. Detta faktum måste man dra sig till minnes för att motu propriet skall kunna betraktas i rätt ljus.

För det första, handlar det om att betona att konciliet gav i uppdrag att de liturgiska böckerna skulle revideras och att man formulerade vissa liturgiska grundnormer för denna revision, normer som måste respekteras vid användningen av alla liturgiska böcker.

För det andra, avskaffade Andra Vatikankonciliet på intet sätt latinet som liturgiskt språk; det betonade tvärtom att bruket av det latinska språket skulle behållas i den romerska riten, förutom i undantagsfall. Därmed är det tydligt att Andra Vatikankonciliet inte förbehållslöst uttalade sig för införandet av folkspråk i liturgin. Det handlade för konciliet snarare om en begränsad ackulturation1 av den romerska liturgin, eftersom man ville bevara dess substantiella enhet och främja sambandet mellan det nedärvda latinska kultspråket och folkspråkets liturgi. På grund av detta utarbetades ju alla liturgiska böcker först på latin innan de översattes till de olika modersmålen.

Något liknande kan, för det tredje, sägas om den riktning i vilken prästen står då den heliga mässan firas. I Andra Vatikankonciliets dokument sägs ingenting alls om den frågan. Visserligen möjliggjordes redan under konciliet celebration i riktning mot folket, av Ritkongregationen tillsammans med Liturgirådet i instruktionen Inter oecumenicis år 1964. Det möjliggjordes alltså, men föreskrevs inte som något förpliktande. Instruktionen i den romerska mässboken från år 1969 ligger i linje med detta, då det heter att huvudaltaret bör stå fritt, ”så att man utan svårighet kan gå runt det och fira mässa vid det, vänd mot församlingen”. I den nya upplagan av den latinska mässboken från år 2002 lägger man till: ”detta skall vara fallet varhelst det är möjligt”. Dock handlar det inte heller i detta tillägg om en förpliktelse utan om en rekommendation.

Att frågan om celebrationsriktning inte har spelat någon avgörande roll i kyrkohistorien – och inte heller gjorde det på Andra Vatikankonciliet – beror på att den kristna böneriktningen sedan kyrkans begynnelse övervägande har varit mot öster, mot ”orienten”. Liksom judar ber vända mot Jerusalem och muslimer mot Mecka, så ber de kristna vända mot Kristus, mot den Uppståndne och Återkommande, såsom mot den stigande Solen. Det bästa exemplet på detta är Peterskyrkan i Rom, som av praktiska skäl är vänd mot väster och i vilken därför den heliga mässan firas mot öster och i detta fall, följaktligen, mot folket. Den östliga riktningen – ”orient-ering” i bokstavlig mening – är alltså den celebrationsriktning som kyrkan föredrar.

För det fjärde, beträffande lekmännens medverkan i liturgin, betonade Andra Vatikankonciliet faktiskt de troendes fulla och aktiva deltagande i liturgin utifrån teologiska grunder. Men man hade med orden plena et actuosa participatio (fullt och aktivt deltagande) inte bara specifika lekmannatjänster som en yttre form av medverkan i åtanke, utan oskiljbart förbundet med detta också de troendes inre medverkan i liturgin i lyssnande och meditativt förverkligande och bön.

Denna medverkan på ett inre plan är avgjort det primära, och först detta ger all yttre medverkan i liturgin dess rätta mening. Konciliet var nämligen entydigt övertygat om att begripligheten hos liturgin och möjliggörandet av Guds folks verksamma och gemensamma delaktighet i liturgin skulle resultera i en större transparens mot det heliga och inte alls vara till hinder för den. Konciliet angav därför som mål för förnyelsen av de liturgiska böckerna och riterna ”att det heliga, åt vilket de tjänar som tecken, skall komma till allt tydligare uttryck, och att de kristna på enklast möjliga sätt skall förstå dem och fira med dem i full, verksam och gemensam delaktighet”. Den av konciliet önskade participatio actuosa innesluter den mystagogiska transparensen mot det heliga och bör uttolkas utifrån detta.

Anledning till ömsesidig samvetsrannsakan

Införandet av folkspråken i liturgin, celebrationsriktningen versus populum och betoningen av participatio actuosa hos Guds folk har säkerligen varit det mest iögonfallande i den av konciliet förordnade liturgireformen. Även om dessa element berör liturgins själva väsen framträder de vid en första anblick dock endast som en förnyelse av den yttre formen; men Andra Vatikankonciliet ville framför allt ta fram liturgins innersta kärna i ljuset. Mot bakgrund av detta inställer sig frågan hur det kunde komma sig att det snarast var de yttre sidorna av dessa element som uppfattades som det egentligt nya i Andra Vatikankonciliets liturgireform. Grunderna till detta ligger mycket djupare än vad de ofta ytliga reaktionerna på påven Benedictus motu proprio riktade in sig på. Dessa djupare grunder framträder dock om man underkastar huvudinvändningarna mot motu propriet en kritisk prövning.

Bristfällig lydnad gentemot Andra Vatikankonciliet?

Den första invändningen som lyfts fram mot att det liturgiska firandets traditionella form åter tillåts och får fortbestå är bristande lydnad gent-emot, eller till och med motstånd mot, Andra Vatikankonciliet. Det är bara att konstatera att för exempelvis S:t Pius X:s prästbrödraskap är avvisandet av liturgireformen oupplösligt förenat med ett avståndstagande från andra viktiga reformer vid konciliet, framför allt dess bemödanden om ekumeniken, dess grundläggande dekret om religionsfriheten och överhuvudtaget konciliets nyorientering av kyrkan gentemot den moderna världen. Det var mot bakgrund av detta som den nuvarande generalen för S:t Pius X:s prästbrödraskap ännu härom året kunde skriva: ”ekumeniken och religionsfriheten är fortfarande den stora stötestenen”.

Det säger sig självt att sådana utsagor inte kan accepteras av en katolik som är trogen konciliet. Motu propriet vänder sig dock till de katoliker som erkänner Andra Vatikankonciliet som bindande och som är kvar i enheten med påven och biskoparna, men som vill fira liturgin i enlighet med Rituale Romanum från 1962. Dessutom bör man betänka, på ett mer principiellt plan, att en selektiv läsning av Andra Vatikankonciliets dokument utgör en djupgående frestelse i kyrkan över huvud taget. Såsom pastoralteologen Hubert Windisch träffsäkert har analyserat fenomenet: ”inte sällan kan man fastställa att konciliet får tjäna som en tillflykt för att legitimera personliga pastorala åsikter. Koncilietexterna har vid det här laget blivit till ett stenbrott för privata själavårdarkoncept, liksom bibeln långt tidigare blivit det. I enlighet med vanlig inköpspraxis väljer man ut det som passar ur bokhyllan med texter från läroämbetet – precis som i en självbetjäningsbutik.”

Vari ligger exempelvis skillnaden mellan S:t Pius X:s prästbrödraskap som vill erkänna framför allt det tredje kapitlet av Konstitutionen om kyrkan, om kyrkans hierarkiska struktur – och detta bara delvis – och de teologer inom kyrkan som endast håller det andra kapitlet, om Guds folk, för värdigt att tas emot – och även i detta fall bara delvis? Just detta exempel bekräftar den gamla sanningen, que les extrêmes se touchent – et se battent [att ytterligheterna tangerar varandra och bekämpar varandra]. I stället för att ömsesidigt anklaga varandra för en selektiv reception av Andra Vatikankonciliet vore det mycket mer påkallat med en öppenhet för samvetsrannsakan från båda sidor över hur det står till med Andra Vatikankonciliets ställning och värde i dagens kyrka. För detta erbjuder sig också det nya motu propriet som en mycket välkommen anledning.

Risk för splitting av kyrkans enhet?

Den andra huvudinvändningen som riktats mot tillåtandet av den traditionella liturgiska riten består i att kyrkans enhet inte betjänas av det, utan det tvärtom leder till ökad splittring. Denna fara skall verkligen inte underskattas. Å andra sidan kan dock redan en kort blick på kyrkohistorien visa att denna farhåga inte heller måste besannas. Under kyrkans hela historia har det samtidigt funnits olika former av den latinska riten – såsom den ambrosianska riten eller riten i Toledo – för att inte tala om den stora mångfald av riter som fanns i den gamla kyrkan som tog sin utgångspunkt i de tre stora centrumen för den liturgiska traditionen, nämligen Rom, Alexandria och Antiochia, vartill Bysans kunde läggas kort efter Nicaea. Det säger sig självt att denna historiska hänvisning endast delvis låter sig överföras på den nuvarande situationen, då i och med motu propriet två former av samma rit gäller inom samma kyrkliga område. Det fanns dock även tidigare ordensgemenskaper såsom exempelvis dominikanerna som hade sin egen rit, som skilde sig från den romerska riten i inte ringa utsträckning, i en omgivning där den romerska riten gällde. Pius V själv räknade efter Tridentinska konciliet med att det Missale Romanum som omarbetats endast skulle komma att införas på de ställen där man inte brukade former av liturgin som var mer än 200 år gamla. I de fall liturgiformen översteg denna ålder var det genomgående möjligt att behålla den dittillsvarande liturgin, då denna på grundval av sin ålder hade bevisat sig gälla som katolsk.

Därmed blev den allmänkyrkliga romerska liturgin samt stifts- och ordensliturgier tillåtna sista vid sida, utan att den kyrkliga enheten tog skada av detta. På liknande sätt verkar nu påven Benedictus starkt för en rikedom av liturgiska traditioner inom en och samma rit och vill inte heller ha någon stark likriktning inom en och samma liturgiska tradition.

Man bör dock å andra sidan inte heller förtiga att de liturgiska gestaltningsmöjligheter som öppnades efter Andra Vatikankonciliet på många håll under de senaste årtiondena har tolkats så vidlyftigt att man kan se sig föranledd att också utifrån detta tala om en hotande fara för att enheten i kyrkan ska störas. I sitt medföljande personliga brev påpekade påven i varje fall att det faktum att många katoliker sökt sig till den romerska liturgin i den utformning den hade före den 1969 genomförda reformen av missalet framför allt har sin grund i att de blivit sårade genom ”godtyckliga utformningar av liturgin” och att mässan på många ställen inte firas ”i enlighet med föreskrifterna i nya missalet”. Ur detta har han omvänt dragit slutsatsen att Paulus VI:s Missale Romanum överallt skall uppfattas som den ”ordinarie formen” och att den säkraste garantin för detta, och för att detta missale skall ena församlingen, ges där mässan ”firas med stor vördnad och i enlighet med de liturgiska föreskrifterna”.

Utifrån detta inställer sig den trängande frågan vad man skall förstå med ordet ’reform’ och hur reform skiljer sig från reformation. Med kyrkohistorikern Walter Brandmüller kan man formulera följande negativa avgränsning: ”en reform kan aldrig ha till resultat att det reformerade inte längre är identiskt med det som föregick reformen. Reformen gäller alltså alltid den konkreta form i vilket något framträder, det konkreta förverkligandet, dock inte själva essensen hos det som skall reformeras.” Om däremot en väsensförändring har skett, så att det reformerade har blivit någonting annat och nytt i jämförelse med det som skulle reformeras, då föreligger inte längre någon reform utan skeendet har överskridit gränsen till att bli en reformation.

Kyrkan före och kyrkan efter konciliet?

Den tredje och allvarligaste invändningen riktar in sig på att man med motu propriet vrider tillbaka klockan till tiden före Andra Vatikankonciliet. Eftersom man uppenbarligen ser något helt nytt i 1969 års Missale Romanum måste den gamla liturgin inordnas under etiketten ”gammalt och föråldrat” och därmed lämnas därhän. Och eftersom liturgin är den tydligaste form i vilken kyrkan kommer till uttryck brukar man också skilja mellan den förkonciliära och den efterkonciliära kyrkan – precis som om det efter konciliet inte längre handlade om samma kyrka utan om en ny. I enlighet med detta betraktar man inte längre Andra Vatikankonciliet på det sätt som det förstod sig självt, nämligen som en fördjupning och förnyelse av den överlämnade tron, utan som slutet på den dittillsvarande traditionen med vilket någonting nytt påbörjades.

Därmed är den grundläggande frågan om hermeneutiken vid uttolkningen av konciliet berörd. Detta visar sig utan tvivel vara den mest omtvistade fråga som djupast sett gömmer sig bakom kontroversen om den liturgiska ritens olika former. Uppenbarligen uppfattar påven denna fråga som så trängande att han tog upp den redan vid sitt första tal inför kardinalskollegiet och medarbetarna vid kurian vid mottagandet av dessa inför julen den 22 december 2005. Han pekar där på två mycket olika uttolkningslinjer för Andra Vatikankonciliet; å ena sidan ”diskontinuitetens och brottets hermeneutik” som utgår från att de på konciliet antagna texterna endast bringat konciliets anda och dess nymodigheter till ofullkomligt uttryck så att det är nödvändigt att gå utöver Andra Vatikankonciliets kompromisstexter för att ge rum åt den nya andan samt för att göra en åtskillnad mellan den förkonciliära och den efterkonciliära kyrkan. På andra sidan står en ”reformens hermeneutik”, nämligen kyrkans förnyelse parat med värnandet av hennes kontinuitet, för att förnya kyrkan utifrån hennes källor och därmed utifrån hennes ursprung.

Åtskillnaden mellan dessa båda uttolkningsprinciper för konciliet satte påven Benedictus XVI fingret på redan kort tid efter konciliet med dessa markanta ord: ”den verkliga reformen är den som arbetar för det fördolt sanna kristna och låter sig uppfordras och formas av detta; den falska reformen är den som ränner efter människan i stället för att leda henne och därmed förvandlar kristendomen till en diversehandel med dålig ruljangs som skriker efter kunder”. Därmed framträder det egentliga djupet i striden som blossade upp redan på Andra Vatikankonciliet och direkt efter denna kyrkliga megahändelse. Medan ena sidan var övertygad om att den nödvändiga reformen av kyrkan krävde ett avgörande ressourcement – nämligen att man går tillbaka till trons källor, till den heliga Skrift och till kyrkofäderna – och att dessutom aggiornamento skall förstås utifrån detta ressourcement, så löskopplades på den andra sidan i mångt och mycket aggiornamento från ett sådant bibliskt och patristiskt ressourcement så att återgången till källorna knappast längre intresserade och aggiornamento enbart tolkades i betydelsen av en anpassning till den moderna kulturen.

Denna strid står också som en bakgrund till striderna omkring påven Benedictus motu proprio. Ty det är bara om man inte betraktar konciliet som ett brott med kyrkans tradition, utan som ett storartat utvecklingssteg inom själva traditionen, och det är bara om man anlägger ett liknande betraktelsesätt på liturgireformen efter Andra Vatikankonciliet, som man rätt kan värdera det ärende påven Benedictus har med sitt motu proprio. För detta krävs dock en förnyelse av den liturgiska medvetenheten, så att liturgihistoriens identitet och enhet kan urskiljas i all sin mångfald och dessutom så att den konciliära liturgireformen kan inordnas som en del av denna historia. På detta sätt kunde, ur påven Benedictus synvinkel, olika av kyrkan godkända former för den liturgiska riten bestå försonade med varandra, eller åtminstone vid sidan av varandra, i en och samma kyrka. Varför skulle detta inte vara möjligt just i den kyrkliga situation som råder idag, i vilken enhetlighet är något suspekt och mångfald eftersträvansvärt?

Påven kräver i varje fall mycket av båda sidor: han förväntar sig av alla troende att de erkänner den romerska mässriten från 1962 som den ”extraordinarie formen”; och han förväntar sig från de så kallade traditionalisterna att de erkänner den förnyade formen av den romerska liturgin från 1969 som den ”ordinarie formen”, något han uttryckligen påpekar i sitt medföljande brev: ”för att leva i gemenskap fullt ut kan präster i sällskap som firar liturgi enligt de äldre böckerna naturligtvis inte principiellt utesluta celebration enligt de nyare liturgiska böckerna. Ett fullständigt uteslutande av detta skulle nämligen inte vara i överensstämmelse med erkännandet av den nyare formens värde och helighet.”

Därmed är det uppenbart att påven Benedictus XVI på intet sätt vill utlösa en strid kring liturgin med sitt motu proprio. För honom handlar det snarare om en försoning inom kyrkan. Därför är just nu inte tiden för en strid om liturgin inom den katolska kyrkan; däremot är det läge för att gemensamt åter besinna Andra Vatikankonciliets liturgiteologiska principer, som är giltiga och förpliktande för alla och som skall förverkligas i den tvåfaldiga användningen av den enda romerska riten. Först då kommer detta motu proprio att ha uppnått sitt mål.

översättning: Erik Åkerlund

Artikeln publicerades ursprungligen i den tyska utgåvan av tidskriften Communio nr 4/2007.

Fotnot

1. ackulturation: kulturpåverkan, kulturell förändringsprocess som uppstår i mötet mellan samhällen med olika kulturella traditioner. (Nationalen-cyklopedin)