Frost gav Einsteins värld dess metafysiska poesi

Robert Frost (1872–1963) var i USA högt uppskattad som poet, en vars folkligt direkta tonfall skilde sig från de invanda och euro-peiska. Med sina sparsmakade, puritanskt anstrukna dikter om Nya Englands inbyggare förde han samtidigt en klassisk och kristen tradition av människokunskap in i en ny tid.

Född i Kalifornien flyttade Frost som 11-åring med sin familj till Nya England, där han därefter skulle komma att leva och vars natur och människor skulle komma att inspirera hans dikt. Något ungt geni var Frost knappast. Då hans första samling publicerades var han redan 40 år gammal och hade hunnit prova på sysslor så olika som undervisning och hönsuppfödning. Under ett långt liv skulle Frost komma att utge ett tiotal poesisamlingar. Ett par år vid första världskrigets utbrott bodde han i England där han bland annat knöt litterära kontakter.

Fastän Frost lanserat sig som enkel bondediktare, kom han med tiden att ses som en litterärt sofistikerad och respekterad skald som bland annat framträdde vid flera universitet i poesiklasser där han även gav prov på sin estetik och sin livsåskådning. Genom åren fick Frost ta emot en rad viktiga priser liksom hedersdoktorat bland annat i Cambridge och Oxford. Som hyllad poet reste han runt i världen på statsunderstödda litterära uppläsningsturnéer. 1961 inbjöds han att framträda då president John F. Kennedy installerades i Vita huset.

Robert Frosts dikt är nästan uteslutande förlagd till landsbygden vars människors sätt att leva och samspela med naturen han identifierar sig med. Bakom den lätta vardagstonen och den fina ironin i Frosts dikt möter oss, mitt i sin skenbara enkelhet, också en rad samtal om livsfrågor. Livet kontra naturens svårfattlighet är centrum för ”The need of being versed in country things”, medan livets förgänglighet speglas i ”Nothing gold can stay” och ”The oven bird”. Frost, som levde på små gårdar i delstaten Vermont, har visserligen ansetts ”enklare” än urbant raffinerade modernister som T.S. Eliot och Ezra Pound, men hans dikt har ofta större vardagsmänskligt djup än deras. Frost tycks för övrigt ha mest av värde att säga då han tar till en folklig, drastisk stil och dialoger med svårefterhärmlig humor. Han blir aldrig förenklande utan tvingar tvärtom läsaren att öppna blicken för den religiösa existensproblematik som bildar en linje i Västerlandet och som han själv tog över bland annat från kolleger som Donne, Dryden och Milton.

Motivval långt ifrån den romantiska dikten

Hos Frost är vi, trots motivvalet, långt från den romantiska dikten med dess nära samband mellan naturen och skapelsen. Naturen blir inte som hos Wordsworth eller Emerson något synligt bevis på en transcendent princip. På så vis står Frost närmare ansatta skalder som Melville och Dickinson. Frosts förtröstan är som dessas tillkämpad, han bidrar till en modern poesis belysning av den ensamme, frågande individen i vinterns och alltets natt. Frost ser den risk vi alla löper att sugas in i skräck och stumhet inför de kosmiska förloppen och anger den motvikt vi trots allt har tillgång till – förnuftet, den tillit genom kollektiv reflektion som talar ur traditionen. Vilken mening vi än kan finna i naturen, har den skapats genom mänskligt medvetande och samlad erfarenhet. En ensam vandrare i dikten ”The wood-pile” till exempel finner då han går över ett fruset skogskärr plötsligt en vedtrave som någon har byggt och känner det välbekantas glädje och lättnad återvända.

Lika viktig som tron att kulturen skänker gemenskap blir hos Frost kärleken som låter individen spränga isoleringen och fruktan inför natthimlen och dras tillbaka mot jordiska mödor och glädjeämnen. Frost låter i direkta repliker sina diktgestalter vittna om det mirakel som varje mänsklig gemenskap är; ofta gestaltas detta genom samtal mellan en man och hans hustru, eller mellan personer som mötts av en slump. Vi anar i deras ord hur livets teman skär in i vardagen, på samma gång eviga och flyktiga. Frost är minst av allt någon upphöjd allvetare. Han fångar upp replikerna och för dem vidare, med avmätt lugn och blick för deras betydelse. Också då de talande är upprörda, låter de förstå att de behöver den andre och kan lära av honom. Det blir, som bland andra dikten ”The generations of men” visar med dess ömt dråpliga skildring av ett släktmöte med förhinder, en indirekt lektion i gemenskapens villkor.

Eftersom dikterna nästan alltid bildar små dramer måste de i regel läsas i sin helhet. Att rycka loss citat för vilse, men så här återhållsamt vemodigt kan han skriva:

”I sang of death – but had I known

The many deaths that one must have died

Before he came to meet his own!

Oh, should a child be left unwarned

That any song in which he mourned

Would be as if he prophesied?”

”The wind and the rain”, ur A witness tree, 1942

Med titlar som ”A line-storm song”, ”Now close the windows”, ”Putting in the seed” med flera för dikterna tanken till landsbygden vars horisont inte försnävar utan låter fler fria, vidgande tankar födas än de städer vars liv Frost så ofta finner betänkligt. Som få visar Frost på människor som sökt finna lyckan i ödsliga trakter, lärt sig komma överens med familjer och grannar, allt på en landsbygd där man är utlämnad åt andras välvilja liksom åt väder och vind, och där det frestar på bara att hålla husen i skick. I landets vardag kommer den stora sorgen, de äkta och utvecklande känslorna, fram. Så i dikten ”Home burial” (North of Boston, 1914) där en man och hans hustru samtalar lågt med varandra efter sitt barns död, och man i deras inbördes grums också anar könens stilla kamp i ett livslångt försök att förstå och lära sig stödja varand-ra. Hustrun söker här få mannen att verkligen tala klarspråk med henne om sin sorg: ”Don’t – don’t go./Don’t carry it to someone else this time./ Tell me about it if it’s something human. Let me into your grief.” De flesta läsare känner nog igen sig.

I Amerika hålls Robert Frosts författarskap ännu högt. En del minns där Frosts egen kraftfulla och spirituella personlighet från uppläsningar och framträdanden. Diktsamlingar som A boy’s will och North of Boston tillhör landets poetiska arv. I diktantologier ingår han lika självklart som Hawthorne och Whitman, och sekundärlitteraturen om Frost har bara växt.

Peter Stanlis bok fördjupar bilden av Frost

Tyvärr ser litteraturkritiken ännu Frost genom alltför oslipade glas. Han tolkas som ännu en modern poet med en sådans hemliga neuroser och nihilism, låt vara i litet mer traditionell förklädnad. Hans poesi anses av vissa spegla 1900-talets agg mot en religiös, traditionell människobild.

Professor Peter J. Stanlis, litteraturvetare från Rockford, Illinois, söker nu mer personligt och annorlunda skildra Frost och reda ut hans idégrund. Framför allt är det hans insikt om individen som kluven och böjd för ondska och misstag som ställts i centrum. Att Frost ofta skrev lekfullt och antydande, och att han till skillnad från sina generationskamrater lät bli att ta partipolitisk eller ideologisk ställning har, menar Stanlis, bidragit till att detta budskap förbisetts, men det finns där ändå.

Av Robert Frost: The poet as philosopher (ISI Books 2007, 453 s.) framgår att Frost hade en genomtänkt, klassiskt aristotelisk livshållning med tillägg från modern frihetssyn. Frost var en vän av USA:s kristna arv och konstitutionella folkstyre, dess maktdelning och fria rättsväsende. Därmed var han ingen ren estet eller vanlig pragmatiker. Enligt Stanlis arbetade Frost tvärtom livet igenom med grundläggande filosofiska frågor, dels utifrån egna erfarenheter, dels lockad av vänner vid universitet och colleges. Uppenbart är att hans åsikter på flera sätt skilde sig från de då rådande; man kan nog tala om en gammalliberal, eller en frihetligt traditionalistisk hållning.

Peter Stanlis bygger sin bok på läsning och ett rikt brevmaterial. Men han kan också genom egna möten och samtal med Frost på 1940-talet redovisa en djupare bild än den gängse av vem diktaren var och vad han stod för. Med denna bok lär också viss tidigare kritik liksom standardbiografier över diktaren (främst Lawrance Thompsons) behöva omprövas.

Dualist

Stanlis menar att Frost ansåg sig själv vara dualist och att han därför måste uppfattas som en sådan. Frost godtog den moderna idén att kunskap skall bygga på objektiv, upplevd erfarenhet inte på spekulation. Men den mognade individen måste, ansåg Frost, inte bara respektera sanning och rätt. Han måste även acceptera sin inre svaghet och kluvenhet, ja se den vidare kulturen i ett spänningsfält mellan enhet och mångfald. Frosts stora förebild Augustinus anbefaller ju ”i allt, barmhärtighet”. Just i detta erkännande ligger både människolivets gåta och konstnärsnaturens särart. Dualismen, här alternativt kallad pluralismen, är inbyggd i världen och speglas bland annat i människonaturens bräcklighet. Genom sin blick för dualiteten kom Frost att se all äkta kunskap inklusive dikten som indirekt, metaforisk. Han tog starkt avstånd från dem som tror sig kunna veta och förklara allt, bland annat de monister som (med platonikerna) hävdar andelivets enhet eller från dem (t.ex. vissa naturvetare) som framhäver det materiellas enhet. I sin dikt gestaltade Frost, betonar Stanlis, denna dualism bland annat genom att låta röster och åsikter brytas mot varandra. Det konkret urskiljbara får belysa det osynliga, och så sker genom liknelser och antydningar.

En del har, menar Stanlis, sett Frost som kluven genom uppväxten hos en troende mor (för övrigt påverkad av Swedenborgs läror) och en agnostisk far. Frosts lekfulla humor, snabba associationer och kärva utsagor skulle tyda på att han velat lösa den konflikten med radikala och ironiska undanglidanden. Själv förnekade Frost att han var någon upprorsman. Hans kritik gäller däremot dem som förenklar och banaliserar livsgåtan. Frost undvek knappast sin egen livsproblematik. Han valde dock andra vägar att förstå den än det diskursiva förnuftets. I dikter som ”A Masque of Reason” färdas hans poetiska fantasi rentav in i Jobs och Gamla testamentets värld. Någon större neurotiker kan han enligt Stanlis knappast ha varit.

En följd av Frosts dualism var hans kritik mot den moderna världens massideologier och dessas tendens att tillgripa våld, men också mot folkstyrets egna drag av politisk och social uniformering. Han avvisade diktaturerna, också den sovjetiska och de socialistiska. Men Frost oroades samtidigt av en överdriven enhet och likformighet i fria folkstyren. Han värjde sig mot en maktfullkomlig statsmakt som kan bli olidlig även då den söker utjämna orättvisor och skänka välfärd. Han var kritisk till president Roosevelts kända ”New Deal” (av Frost en gång kallad ”The New Devil”) och ansåg att maktstaten bör stävjas. Också inför andra enhetskrafter, i samhället och kulturen, reste Frost ragg. En god vän skrev: ”Han är fortfarande emot En Värld, en Världsfederation, Universellt Broderskap, enhet, konformitet, att krossa barriärer i Enhetens namn; han står envist emot Ett, strunt samma vad.”

Att Frost i mycket var kritisk mot den moderna kulturen betyder inte att han avfärdade den helt. Han gillade åtskilligt i naturvetenskapen, likaså i upplysningsarvet. Han hyste stort intresse och djup respekt för öppet sökande naturvetare men ifrågasatte de doktriner som uppkom med de tidiga upptäckterna och framåt (Bacon, Newton, Descartes). Om Frosts djupa kunskap och intresse för Charles Darwin handlar ett stort avsnitt i boken. Också för ett stort 1900-talsnamn visade Frost varmt intresse – Albert Einstein. Frost såg inte bara den geniala begåvningen hos denne fysiker, han anade filosofen bakom formler och teorem. Hos Einstein möter en man som sett naturvetenskapen som en del av humanvetenskaperna, en som därmed också kan sätta in upptäckterna i deras andliga och historiska sammanhang. Liksom Frost själv tycktes Einstein därtill, utan att själv utöva en organiserad religion, vilja se sig som teist och fatta världen i all dess mystiska skönhet och rikedom som en skapelse, som Guds verk.

Att söka skildra en begåvad och produktiv ande är som att ta ut en kurs över en ocean. Man mera anar vidderna, ser djup men har svårt att loda dem. Peter Stanlis har för Frosts del grepp om ämnet. Han inriktar sig mest på vad som förblivit osagt eller som inte nog betonats. Boken gör läsaren nyfiken att själv gå vidare. Det är inget dåligt betyg.