Människan – en relationsvarelse

Psykologin har sedan ganska många år influerats av det naturvetenskapliga studiet av människan, och där har arbetet, speciellt inom medicin och fysiologi, länge dominerats av ett reduktionistiskt paradigm. Man har med stor framgång sökt förklaringar i livets innersta, såsom cell­biologi och genetik. I detta teoribygge finns det alltid en risk att ett förenklat mekanistiskt synsätt smyger sig in, så att den minsta beståndsdelen blir ensamt avgörande för mer komplexa fenomen.

Ett sådant synsätt överensstämmer inte med hur verkligheten är beskaffad, vilket blir särskilt tydligt inom psykologin. Man måste också se samband i motsatt riktning, det vill säga hur utifrån kommande faktorer påverkar fenomen som har sin grund i till exempel genetiken. Förklaringarna går inte i endast en riktning, snarare rör det sig om en växelverkan. Det gäller såväl på makroplanet som i mer begränsade mikrosammanhang. Människan är inte hjälplöst utlämnad åt sitt eget inre, sitt medfödda bagage, utan skillnader i livsstil och upplevelser har också betydelse. Denna insikt bör följaktligen finnas med vid psykologiska studier av mänskligt beteende, tankar och känslor.

Begreppet antropocen fångar denna tendens att vidga det vetenskapliga perspektivet. Detta begrepp har framför allt använts för att beskriva mänsklig aktivitet som påverkar den samlade biosfären och klimatet, men eftersom sampelet människa–miljö åsyftas, så är det relevant inom all vetenskap som har mänskligt liv i fokus. Begreppet kan, om det blir vetenskapligt accepterat, bli en ny beteckning på den geologiska epok som vi lever i, och därmed efterträda den nuvarande epoken benämnd holocen. Vidgningen av det vetenskapliga perspektivet ska ske genom tvärvetenskap och vi ser hur pendeln svänger inom det naturvetenskapliga fältet från en reduktionistisk till vad man kan benämna en konstruktivistisk ansats.

Studiet av människan bör alltså utgå från denna förståelse för hur livet formas. Och det har betydelse inte minst vad gäller människans ansvar, livsval och påverkansmöjligheter visavi den omgivande miljön. Vi snuddar här vid etiska frågor, som har en given plats inom religion, men som rimligen också bör synas i psykologisk forskning, med männi­skan som det självklara studieobjektet.

Psykologi och religion

Som redan sagts, har religion och trosutövning knappast något utrymme alls inom psykologin. En anledning är troligen att psykologin som akademiskt ämne har närmat sig naturvetenskap och därigenom velat få en fastare empirisk grund för sina antaganden om människan. Att föra in religionen i dessa referensramar förutsätter en helt annan människosyn än den som begränsas av det mer reduktionistiska synsätt som länge dominerat. Till saken hör också att den akademiska psykologin har växt fram under samma tidsperiod som sekulariseringen brett ut sig i det västerländska samhället. Möjligen har psykologin bidragit till att fylla det tomrum som uppstod då människor inte längre med självklarhet kunde söka sig till kyrkan eller använda ett kristet språk för att formulera existentiella frågor. För många kan det handla om ett antingen-eller, där man har svårt att förena en vetenskapligt grundad människosyn med ett religiöst språk och tänkande.

Hur som helst kan man konstatera att det inom psykologin saknas en tradition som räknar med att religionsutövning har en betydelsefull plats i människans liv. Tvärtom kan man ibland ana att Freuds uppfattning om Gud som ett surrogat och en fantasi i människors medvetande fortfarande gör sig gällande. Under inflytande av den reduktionistiska tankemodellen tänker man sig gudsupplevelsen som blott och bart en produkt av vad som sker i hjärnan, där man kan skapa förnimmelser som tolkas i religiösa termer. Så låter man det hela stanna där, vid en subjektiv upplevelse, ett hjärnfenomen utan några referenser till den yttre verkligheten. Trons sanningsanspråk lämnas därhän.

Det finns undersökningar som visar att de som arbetar med mental hälsa (t.ex. psykologer) visat sig vara ateister i större utsträckning än andra yrkesgrupper. Det kan finnas skäl att tro att psykologisk teori och över huvud taget vetenskapliga förklaringsmodeller har tagit den plats som en religiöst präglad människouppfattning tidigare haft och alltjämt har för många. Terapi har ersatt själavård och diagnoser ger oss nya namn för tillkortakommanden, brister och svårigheter, kanske till och med för ondska.

Under senare år har dock gudstrons roll i enskilda människors liv blivit föremål för studium av en svensk professor i psykologi vid Stockholms universitet, Pehr Granqvist, med ett stort antal publicerade vetenskapliga studier under de gångna tjugo åren. Han har också ett samarbete i USA, där man kan tänka sig att intresset är större, genom att religionen har en mera framträdande plats i samhället. Det kan därför vara av intresse att se vad psykologin kan bidra med och jag kommer i det följande att beskriva och diskutera några av dessa forskningsresultat.

Anknytningsteori

För att förstå de resultat som redovisas måste man veta något om anknytningsteori, som är de utvecklingspsykologiska referensramar som används i aktuella studier om religionens roll i troende människors liv. Det skulle dock föra alltför långt att ge en utförlig presentation av denna teoribildning och jag nöjer mig här med att summariskt hänvisa till studiet av hur barns relation till sina primära vårdgivare, i regel föräldrarna, formas under tidig barndom och hur resultatet av dessa erfarenheter sedan finns med i individens inre som en ”arbetsmodell” i relationsmässigt hänseende. Anknytningsteo­rin kan ses som en vidareutveckling av de psykoanalytiska och psykodynamiska teorier som växte fram under första hälften av 1900-talet, men som visat sig ha mindre vetenskapligt stöd. Anknytningsteorin och de begrepp som används har en bred empirisk grund och är därmed en mer solid bas för att förstå och förklara mänskligt beteende.

Vad gäller studiet av religion har man framför allt intresserat sig för skillnaden mellan dem som har en trygg respektive otrygg anknytning i sin tidiga utveckling. Det visar sig att bland troende människor finns båda grupperna representerade, men man kan se skillnader i hur tron gestaltar sig. Det är viktigt att notera att man talar om en anknytningslik relation, då man talar om individens gudsrelation, där man betonar att individen inte har någon konkret samspelshistorik med Gud, så som fallet är med en levande förälder.

Likheterna med föräldrarelationen ligger i individens strävan att upprätthålla närhet till Gud, att söka sig till Gud i samband med stress och oro, liksom även att se förankringen i Gud som en trygg bas vid utforskande av livet. Vidare beskrivs Gud som avsevärt starkare och klokare än man själv är och det hör till bilden att man reagerar med vånda vid en upplevd separation. Relationen till Gud beskrivs som ett känslomässigt band, kännetecknat av kärlek.

Det är mera troligt att gudsbilden korresponderar med föräldrarnas egen, i de fall föräldrarna varit religiöst aktiva och därtill kunnat ge sitt barn en trygg anknytning. För den med otrygg anknytning kan religionen i stället vara kompensatorisk och utgöra en utfyllnad för det som saknas. Speciellt intresse har man ägnat dem med de allra svåraste bakgrundserfarenheterna och kunnat konstatera att detta i högra grad predisponerar för en orientering mot new age.

Ett intressant forskningsresultat är att man påvisat något som betecknas ”förvärvad trygghet” hos personer med en otrygg anknytningshistorik, vilket innebär att en upplevd relation med en kosmisk beskyddare kan utgöra en läkande kraft.

Är detta nytt?

Efter denna korta presentation är det på sin plats att fråga sig om välgjorda och omfattande psykologiska studier bidrar med något nytt. Har vi inte alltid vetat att bakgrundserfarenheter och i synnerhet föräldrarelationer färgar individens föreställningsvärld och även präglar en eventuell religiös uppfattning? En sträng och fördömande gudsbild kan ha sin grund i en fostran präglad av hot och rädsla. Det är lättare för ett barn att ta till sig tron på en kärleksfull Gud om föräldern visar de egenskaper som barnet behöver för trygghet och tillit. Men det är inte bara föräldrar som påverkar utan även andra närstående. Detta är knappast nytt. Dock kan man konstatera att anknytningsteorin ger oss en mer strukturerad bild och begrepp som är användbara för att kommunicera kring dessa frågor. Det är ändå rimligt att också lyfta fram en viktig aspekt som de psykologiska studierna inte beaktar. Jag har redan flyktigt berört denna.

Psykologin studerar en upplevd gudsrelation och studierna är agnostiska i den meningen att forskaren inte tar ställning till vare sig teism eller ateism. Det problematiska i sammanhanget blir att man då bortser från den aspekt som sannolikt är den allra viktigaste för den religiösa individen själv. Nämligen att relationen handlar om en reell motpart, inte ett personligt påhitt, en inbillning som ska fylla de egna behoven. Hur skulle det i så fall te sig? Utspelar sig livet i en egenhändigt konstruerad verklighet utan referenser till den omgivande värld där man lever sitt liv?

Man bör alltså påpeka att den troende människan förmodligen skulle hävda att det rör sig om en reell samspelshistorik, och att forskarna därför gjort avsteg från den vetenskapliga föresatsen att hålla sig neutral inför religionens sanningsanspråk.

Genom att använda anknytningsteorin som utgångspunkt och ramverk, har man begränsat de möjliga vägar som gudstron kan leta sig in i människors föreställningsvärld. Man låter så att säga föräldrarelationen utgöra modell, och man ser gudsrelationen som en följd (korrespondens eller kompensation) av det som formas i samspelet mellan föräldrar och barn.

Det etymologiska ursprunget till ordet religion är inte fastlagt med säkerhet, men kanske har ordet ursprungligen haft betydelsen ”att vara bunden”. Och man kan lika gärna hävda att vår bundenhet i religiös mening, det vill säga till Gud, är utgångspunkten för andra relationer. Ser man det så öppnar sig helt andra horisonter, närmare bestämt allt vad den troende människan finner i sin gudsrelation och vad som växer fram därur i fråga om relationsmässiga kvaliteter.

Hur relationer formas

Det finns således en problematik inbyggd i dessa studier, då man gör psykologin överordnad i förståelsen av hur relationer uppstår och formas. Psykologin har i stor utsträckning haft fokus på just detta. Dels i tidigare psykoanalytiska, numera utmönstrade beskrivningar och förklaringar, sedan i dess uppföljare benämnd psykodynamisk teori. Och den nu aktuella anknytningsteorin har i stor utsträckning samma rötter, nämligen att det intima samspelet mellan föräldrar och barn ses som en relationsmässig prototyp med avgörande betydelse för fortsatt förmåga till mänskligt samspel.

Parallellt med att den anknytningsteoretiska infallsvinkeln fått stort genomslag, har också andra teoribildningar fått en betydelsefull roll i det kliniska, psykologiska arbetet. Det gäller mer biologiska förklaringsmodeller, där ärftlighet vad gäller olika egenskaper, även relationsmässiga förmågor lyfts fram. I stor utsträckning är detta en följd av att psykologin sneglar mot neurovetenskap och hämtar kunskap därifrån i sin förståelse av individuella skillnader. Vi ser detta i den ökande benägenheten att förklara människors svårigheter med neuropsykiatriska diagnoser, som per definition betyder att man hänvisar till en annorlunda fungerande hjärna.

Även om man principiellt har försökt hitta en förståelse för hur arv och miljö hänger ihop – att det inte rör sig om enbart det ena eller det andra utan snarare om ett intrikat samspel – så kan man nog säga att i praktiken existerar dessa teoribildningar sida vid sida.

I det här sammanhanget är en granskning av psykologins teoretiska grundvalar relevant, eftersom studiet av religionens roll inriktar sig på en relation. Vi bör se klart att det uttömmande svaret inte finns i psykologin utan snarare i en förförståelse som inte formuleras explicit i den aktuella forskningen. Studierna sker i det individualistiska samhällsklimat som präglat både Sverige och USA och säger kanske något om kyrkans anpassning till rådande förhållanden. Privatreligiositeten breder ut sig och förankringen i kyrka och traditioner blir svagare. Religionens roll i andra kulturella miljöer kan ta sig helt andra uttryck.

Ur religiös synvinkel skulle man ju till exempel kunna hävda att gudsrelationen är primär och mera grundläggande än föräldraanknytningen och att det därför är mera intressant att studera den. Då kanske man inte finner svaren i gemene mans mer eller mindre banala trosuttryck utan i det som finns att utläsa i den religiösa traditionen av stora tänkare och mystiker som haft inflytande under århundraden.

Då har man förvisso lämnat psykologins domäner, men det är nog ganska säkert att man inte skulle få en beskrivning av gudsrelationen som mest liknar barnets kärlek till en nallebjörn eller snuttefilt. Tvärtom träder hela den komplexitet som världen och livet rymmer också fram i gudsrelationen. Långt bort från ”en trygg bas eller säker hamn”. Kanske det blir plats för gudsfruktan och bävan, incitament till utveckling, och mycket annat. Den som har ett lite mer sofistikerat kärleksbegrepp menar troligen att det också rymmer sådant som inte är njutbart, utan att detta måste vara uttryck för en perversion. Gudstro rör sig snarare om att vilja något, att avgöra sig, uthållighet och pålitlighet, också under svåra förhållanden – att befinna sig just där livet utspelar sig på riktigt.

Barnets tro och den vuxnes

Som beskrevs inledningsvis är det alltså de karakteristika som man kan studera i barns normala anknytningshistorik, speciellt under de första levnadsåren, som fått bilda mall för hur en individs gudsrelation formas. Även om det finns likheter mellan barnets sätt att relatera till föräldrarna och till en föreställd gud, så finns det ingen säker parallell i den fortsatta utvecklingen. Barnets utveckling innebär en förändring på många sätt, inte minst vad gäller en vidgad verklighetsuppfattning och förmåga att tänka kritiskt. Barnet och så småningom den unga människan tar intryck från många olika håll och i den psykologiska forskningen beskrivs också att tonårstiden är en tid av sökande, där många får sina avgörande erfarenheter och tar ställning till om de är troende eller inte.

Det är säkert helt korrekt att de behov som manifesteras i barnets sökande efter anknytning, i form av trygg bas och säker hamn, de behoven kvarstår livet igenom. Men den aktuella psykologiska forskningen lyckas inte övertyga mig om att det är detta som konstituerar gudsrelationen livet igenom. Alla människor kan med sina egna ögon se och uppleva hur olyckor drabbar både dem själva och trosfränder, att livsprojekt går om intet och besvikelser och motgångar inträffar, ibland på ett helt oförutsägbart sätt. Gudstron kan bestå också rakt igenom det mest outhärdliga, som en många gånger ofattbar men också ofrånkomlig ordning i en för övrigt kaotisk värld. Att ha en tro, som bygger på att Gud ska skydda och rädda oss från allt, liksom även garantera lycka, det är ett framgångsteologiskt tänkande som visserligen dyker upp här och var i mindre grupper inom kristenheten men som brukar tillbakavisas bestämt av personer som är väl insatta i den kristna teologin och dess tolkningshistoria.

De behov som härrör från den tidiga anknytningsfasen i en människas liv kan tillgodoses på olika sätt och här är den katols­ka kyrkan i framkant. Det katolska äktenskapet, värnandet av familjen och betoningen av församlingstillhörighetens trygga gemenskap är alla inslag i en medveten och uttalad omsorg om den enskilda människan. Man bör även lyfta fram den katolska socialläran, liksom livet i kommuniteter som stabila och lojala gemenskaper, ofta med stor gästfrihet och öppenhet gentemot behövande människor. Kyrkan är inte främmande för att se och verkligen ta männi­skans grundläggande behov på allvar. Men det är ändå en smula förenklat att ge gudsrelationen så här antropomorfa drag, som om den vuxna människan just i detta avseende dröjde kvar på det lilla barnets konkreta nivå.

Den tid vi lever i

I den forskning som diskuteras här är man dock noga med att redovisa att det just är den enskildes upplevda gudsrelation som betraktas som det bärande elementet i tron. Detta bygger på undersökningar som också har omfattat andra möjliga svar, till exempel behovet av trosuppfattningar, mening med livet och social tillhörighet i kyrkan, men det är alltså individens upplevda band till Gud som framstår som det centrala.

Denna utgångspunkt gör att forskningen inriktas mot det individualpsykologiska, som en sorts beskrivning av människan som ensam ansvarig för sitt öde och utlämnad åt krafter hon inte mäktar styra. Det är en återspegling av den långt gångna individualism som länge präglat och alltjämt präglar vår kultur. Vi har så att säga utgått från att frigörelse och självständighet är människans ultimata villkor. Och i denna ensamma utsatthet kanske hon behöver en upplevd gud, som i bästa fall kan bidra med illusorisk trygghet.

Man bör ha klart för sig att denna utgångspunkt också pekar hän mot specifika antropologiska föreställningar. Om man i stället börjar i motsatt ända, i en mer filosofisk utgångspunkt, och frågar sig vad människan är, då kanske man tvingas ta ställning till frågor av ontologisk karaktär, just de frågor som den psykologiska forskningen inte behandlar. Men här är den springande punkten för den psykologiska forskningens relevans och potential.

I det sammanhanget är det intressant att följa den vetenskapsteoretiska debatt som använder begreppet antropocen för att beskriva den tidsålder vi nu lever i. Här efterfrågas mer tvärvetenskap och vidgade vyer, tvärtemot den sedan länge förhärskande reduktionismen. Människan är en relationsvarelse och ansvarig för hur hon formar sitt liv, vad hon gör och inte gör. Det vore intressant att se en fortsatt utveckling av psykologisk forskning om religionen och trons roll i människans liv, och det behöver inte betyda att man lämnar strävan att upprätthålla en naturvetenskaplig stringens i valet av forskningsmetod. Men vad som saknas hittills är öppenhet för den teologiska forskningens bidrag i fråga om trons betydelse i människors liv. Det betyder att vi har en människosyn som inte bara handlar om individuell framgång och lycka utan snarare ser att målet med mänskligt liv är gemenskap, tillhörighet och ansvar.

Litteratur

Pehr Granqvist: ”Anknytning, religiositet och andlighet” i Anknytning i praktiken. Natur & Kultur 2008.

Pehr Granqvist & Lee A Kirkpatrick: ”Attachment and Religious Representations and Behavior” i Handbook of Attachment: Theory, Research, and Clinical Applications. Guilford Press 2016.

Gunilla Maria Olsson är fil.dr i klinisk psykologi och verksam vid Habiliteringen för barn och vuxna, Region Uppsala.