Om vi kan förklara världen med hjälp av naturlagar, var finns i så fall Gud? Den som sysslar med universums uppkomst och uppbyggnad stöter med nödvändighet på sådana frågor. I det komplicerade gränslandet mellan naturvetenskap och tro rör sig astrofysikern Guy Consolmagno. Han är jesuit och leder det påvliga observatoriet i Castel Gandolfo i närheten av Rom, där det påvliga palatsets kupol med teleskopet syns vida omkring. Vatikanens observatorium i sin nuvarande form grundades år 1891, för att främja utbytet mellan naturvetenskap och religion. Det driver också ett stort teleskop i öknen i Arizona. Consolmagno kommer från Detroit. Han är expert på meteoriter och undersöker himlakropparnas uppkomst i solsystemet. Han har ett långt vitt skägg och är iförd en t-tröja. Han talar snabbt och skrattar mycket. Om jag inte visste vem han var, så skulle jag ta honom för vara en professor vid ett amerikanskt universitet i Mellanvästern.
Guy Consolmagno, vi kan i dag via rymdobservatorier fånga upp det första ljuset efter Big Bang, den kosmiska bakgrundsstrålningen. När den amerikanske astrofysikern George Smoot för några år sedan presenterade beskrivningen av denna strålning sade han: ”Om ni är religiösa, så är det som om ni skådade Guds ansikte.” Håller du med honom?
Smoot beskrev upplevelsen väldigt bra. Plötsligt ser man något som man aldrig trodde att någon skulle kunna få se. Det påminner faktiskt om en religiös upplevelse.
Vad känner du när du betraktar stjärnhimlen?
Samma förundran som jag kände som barn, men med den fördelen att jag vet mer. Det jag vet gör det möjligt för mig att än mer uppskatta de ting som jag uppfattar. Jag har ett litet privat teleskop. Den som genom tubkikaren tittar på Orion-nebulosan säger: ”Så underbart vackert!” Jag kan betrakta Orion-nebulosan och veta att där föds stjärnor. Med ett större teleskop kan man till och med urskilja de processer genom vilka planetsystem uppstår. Det är som att lyssna till musik eller att betrakta en soluppgång. Den blossande solen är vacker. Och Maxwells ekvationer, som beskriver hur dess ljus når oss, är vackra. Denna naturens elegans upplever man endast om man förstår naturvetenskapen.
Jag förstår vad du menar: en nästan extatisk förundran över att världens skönhet visar sig för oss på så många olika plan.
Det enklaste ordet för detta är ”glädje”. Om det inte går så bra för mig tittar jag i teleskopet. Efteråt är jag lyckligare.
Skulle du kalla denna glädje för en religiös känsla?
Ja, med betoning på känsla. Religion är mer än emotioner. Men glädjen som jag upplever genom observationen i teleskopet eller när jag plötsligt förstår något utifrån det jag fått ut av databehandlade resultat är jämförbar med den glädje som jag har upplevt under bön.
Du hade arbetat som naturvetenskaplig forskare i 20 år innan du blev jesuit. Hur kom du till Jesuitorden?
Jag växte upp i ett katolskt hem och trivdes väldigt bra hos min irländska mamma och min italienska pappa. Och jag beundrade mina lärare, som var jesuiter. Religionen var en viktig del av vårt liv, men jag uppfattade aldrig att de tyngde mig med skuldkänslor eller förtryck. Tvärtom. Jag njöt av religionen. Jag upplevde alltid en stor befrielse om jag gick i mässan varje dag, och en stor förlust om jag inte kunde gå.
Är du njutningslysten?
Jag vet inte om jag skulle använda det ordet. Men, visst, jag har aldrig gjort något som jag inte har velat. När vi var 18 år drack mina kompisar skotsk whisky. Jag tyckte att det smakade munvatten. Varför skulle jag dricka den smörjan?
Man måste vänja sig vid whiskysmaken, liksom vid mässan.
När det gäller mässan fungerade det i alla fall för mig. Till naturvetenskapen kom jag eftersom jag är en science fiction-fantast. Det var jag redan som ung. När jag satt i science fiction-sällskapets bibliotek vid MIT i Boston, ville jag absolut studera där. Efter ett infall skrev jag in mig på geovetenskap. Det var fantastiskt. Vi studenter fick forska, och jag skrev mitt examensarbete om oceanerna på Jupiters ismånar. På den tiden, på 1970-talet, var allt det där fortfarande spekulationer. Rymdsonderna som varit där under senare år har bekräftat mina förutsägelser om flytande vatten under istäcket. Men mina motiveringar var felaktiga. När jag närmade mig 30 gav forskningen mig inte längre någon tillfredsställelse. Jag frågade mig: ”Vad gör du egentligen av ditt liv? Hur kan du bry din hjärna med Jupiters månar, när människor på jorden svälter?”
Och vad kom du till för slutsats?
Jag lämnade min plats vid MIT och anmälde mig till Peace Corps, som skickar kvalificerad arbetskraft till andra länder. Jag kom till Nairobi för att undervisa i astronomi. Jag hade föreställt mig en praktisk insats för de fattiga. Under helgerna tog jag mig ut med mitt lilla teleskop till avlägsna byar. Och människorna där, som knappt hade livets nödtorft, blev begeistrade när de sin fick titta i kikaren. De upplevde naturligtvis samma glädje som vi talade om tidigare. Då insåg jag att denna glädje över att få skåda universum förenar alla människor.
Eftersom vi upplever att vi är del av något större helt. Jag antar att det bakom detta döljer sig en djup längtan: vi vill erfara vilka vi egentligen är och varifrån vi kommer. Många människor hoppas på ett svar i religionen, andra söker det i naturvetenskapen.
En vän till mig förklarar detta med storleken på våra hjärnor. Det finns uppenbarligen i denna en del som vill ha mer än att ha tillräckligt med mat nästa morgon. Och, ja, man kan härleda denna längtan till vårt självmedvetande – till det som de stora filosoferna kallar den mänskliga själen. Jag skulle vilja kalla denna känsla för glädjen över att befinna sig i Guds närhet. Men jag försöker inte att förklara den. Jag bara observerar glädjen och tar den på allvar. Den tillhör det mänskliga livet. Att vi upplever det så skiljer oss från utfordrade kreatur.
Men det var inte därför som du blev jesuit?
Nej, när jag kom tillbaka efter två år i Kenya, undervisade jag under några år vid ett amerikanskt college. Jag var lycklig. Men ett förhållande sprack och det gick upp för mig att det inte passade min personlighet att ha familj. Då tycktes tiden vara mogen för att gå in i orden. Här kunde jag bedriva forskning, som jag alltid hade velat göra, och dessutom leva i min tro.
Du såg ingen motsättning i att som naturvetare avlägga ordenslöftena?
Varför skulle jag ha gjort det?
Eftersom en forskare endast bör ha förpliktelser till vetenskapliga resultat. Men som jesuit har du lovat din kyrka villkorslös lydnad. ”Det som för mina ögon framstår som vitt håller jag för svart, om den hierarkiska kyrkan så beslutar”, skrev Ignatius, grundaren av din orden, vilket inte är en särskilt vetenskaplig hållning.
En metafor, förhoppningsvis.
Hur kommer du fram till att Ignatius inte kan ha menat så?
Man måste se påståendet i ett sammanhang. Vi jesuiter har alltid haft ryktet om oss att vara upproriska. Men uppror och hängivenhet utgör ingen motsättning. De förutsätter varandra.
Ibland.
Nu råder det i detta fall ingen motsättning. Vårt uppdrag vid Vatikanens observatorium är helt enkelt att bedriva god vetenskap. Ingen ger oss order om vad vi bör forska om och med vilka resultat.
1996 reste du för Påvliga observatoriets räkning till Antarktis för att leta efter meteoriter.
Ja, meteoriter ger upplysningar om solsystemets historia. Men de flesta meteoriter som träffar jorden blir aldrig upptäckta som sådana. Människor tror att de är helt vanliga stenar, och ibland blir de övertäckta. Men i Antarktis flyter isen från mitten ut mot kontinentens kanter, där den smälter. Då kommer många meteoriter som varit infrusna i tusentals år åter i dagen. Man behöver bara hålla ögonen öppna: de svarta stenarna, som avtecknar sig mot den blåa ytan av is, är meteoriter.
Hur länge vistades du på isen?
I flera månader. För det mesta var vi upp till sex stycken, varje gång två forskare per tält. Varje morgon reste vi med en snöskoter längre in i ett annat område. När man vistas länge i en sådan karg omgivning, förändras varseblivningsförmågan. Färgerna lyser starkare. Man börjar till och med att smaka på luften. Även om man känner sig främmande i denna natur, så inser man att också denna tillhör vår värld, och att universum är mycket rikare och mer differentierat än vad vi kan föreställa oss.
Har du fortfarande ett behov av religion, när du får en sådan naturupplevelse?
Jag hade det. Jag hade invigda hostior i en plastdosa. Varje natt vid två-tiden tog jag en och bad en bön. För mig blev det i denna totala isolering till och med ännu viktigare att bli förenad och att påminna mig om att världen är större än våra tre tält.
Varför mitt i natten?
Eftersom jag ändå vaknade vid den tiden och inte ville att mina medresenärer skulle få veta något. Det som jag gjorde var för viktigt, för intimt. De som är så till den grad hänvisade till varandra, som vi var, gör bäst i att bortse från det personliga.
Dina kollegor i tältet hade väl ändå inte förstått. Ytterst få av de forskare som jag känner är religiösa.
Det är inte min erfarenhet. Vanligtvis drar sig forskare för att tala om religion. Men när jag inträdde i orden berättade många kollegor om hur de praktiserade sin tro. Naturvetare är lika religiösa som andra människor.
Undersökningar kommer till en annan slutsats. I USA exempelvis tror nästan 90 procent av befolkningen på Gud, men endast 30 procent av av de akademiska lärararna. Och av forskarna, som valts in i den amerikanska vetenskapsakademien på grund av sina framstående insatser, är enbart sju procent religösa.
Jag antar att naturvetenskapliga forskare uppfattar frågan i sådana undersökningar på ett annat sätt än vad andra människor gör. De naturvetenskapliga forskarna ger inte några upplysningar om sin tro utan om huruvida de regelbundet ber och går i kyrkan. Därmed blir de naturligtvis färre till antalet. Och akademien är en samling av äldre män. Den som blir invald i en sådan grupp har aldrig haft ett liv utanför sin forskning.
För mig finns det en mycket mer närliggande orsak till dessa resultat: de naturvetenskapliga forskarna är inte troende, eftersom religionen för dem framstår som osannolik. Kyrkan försvarar en lära som uppstod för mer än 2 000 år sedan, och hon gör det dessutom på ett språk som ingen människa längre begriper. När Gamla testamentet skrevs trodde man att världen var platt, och man kunde inte föreställa sig något annat än att ett högre väsen hade frambringat världen. I dag har vi tillgång till bättre förklaringar.
Men också till en rikare teologi. I Babylon, där Första Mosebokens skapelseberättelse har sitt ursprung, trodde människorna att jordskivan var begränsad av berg och att himlavalvet var utspänt över detta. Man frågade sig vad som fanns där bakom. I dag vet vi: horisonten, bortom vilken vi inte kan se, ligger miljarder ljusår bort.
En sådan horisont finns det, eftersom ljuset från områden ännu längre bort i världsalltet efter Big Bang inte har haft tillräckligt med tid för att nå oss. Men bakom detta fortsätter världsalltet. Vi kan helt enkelt inte veta hur det ser ut där.
Vi var tvungna att bedriva astronomi för att få reda på det. Hur som helst så tänker vi hela tiden på vad som skulle kunna finnas bortom horisonten. Den har helt enkelt väckt vår fascination. Det sägs ofta att vi astronomer endast söker efter de senaste svaren med våra teleskop. Det är inte sant. I verkligheten stimuleras vi till att ställa filosofiska frågor.
Å andra sidan lever vi i dag i en kosmologins guldålder. Vi kan gå tillbaka i universums historia och därigenom till vårt eget ursprung, ända fram till några oerhört små bråkdelar av en sekund efter Big Bang. Därmed kan vi inte bara ge svar som var okända för människorna för 30 år sedan, för att inte tala om på Jesu tid. Vi kan också ställa mycket mer noggranna frågor än vad de kunde.
Ja, vi har lärt känna flera nya länkar i kedjan av orsak och verkan. Vi vet hur de första galaxerna såg ut. Numera kan vi till och med uppfatta gravitationsvågor från en ännu tidigare epok, då det inte ens fanns ljus. Vi vet faktiskt förvånansvärt mycket om hur universum började. Men det finns en skillnad mellan universums uppkomst och ursprunget till universums uppkomst.
Du menar frågan, varför det finns ett världsallt över huvud taget?
Detta är inte någon vetenskaplig utan en metafysisk fråga. Den kan vi inte heller besvara med hjälp av fysik. Men hur vi närmar oss denna fråga beror naturligtvis på vad vi vet om universums historia.
Vad hjälper trosföreställningar från en tid när människorna trodde att världen skapades på en vecka?
Jag tror inte att vi har att göra med nya frågor. Vi ser endast de gamla frågorna på ett nytt sätt. Första Moseboken ger inte någon vetenskaplig förklaring. Någon sådan fanns det ännu inte på den tiden. Men i alla Bibelns skapelseberättelser kan du hitta ett gemensamt tema: att universum är ett verk av en övernaturlig Gud, som vill ha denna värld och älskar den. Det är en djupsinnig tanke, som förblir giltig även när vår kosmologiska kunskap växer.
Jag instämmer. Med världsliga termer skulle jag uttrycka det så här: att universum i grunden är gott. Men det har faktiskt ingenting att göra med vad vi kan ta få veta om kosmos uppkomst.
Ett annat exempel: Under antiken antog man att det fanns monster på de obekanta kontinenterna på andra sidan oceanen. I dag vet vi naturligtvis att dessa monster inte finns. Emellertid har man under de senaste åren upptäckt drygt tusen planeter i andra solsystem. Och det skulle vara ytterst märkligt om inte någon av dessa exoplaneter skulle vara bebodd av intelligenta väsen. Hur ser dessa skapade varelser på de stora frågorna? Vilka föreställningar har de om varför det finns ett universum och hur det uppstod? Då går jag till min religion och inser att världen på intet sätt är begränsad till mänskligheten.
Om jag minns rätt, så spelar andra skapade varelser knappas någon roll i Bibeln.
De kristna under medeltiden trodde i alla fall inte alls att mänskligheten stod i centrum av allt. Dessa misstag begicks först senare av humanisterna.
Under medeltiden trodde man på änglar. Men de skulle du väl inte vilja likställa med utomjordingar?
Den som kan föreställa sig änglar har inga problem med utomjordisk intelligens.
Men kyrkan hade svårigheter med detta. Inkvisitionen lät år 1600 bränna Giordano Bruno på bål, efter det att han hade spekulerat om ett oändligt universum och liv på främmande planeter.
Det var orättfärdigt. Men Bruno var en virrpanna, och han dödades inte för sin tro på utomjordingar. Nicolaus Cusanus, biskop av Brixen, hade ostraffat försvarat liknande teorier mer än hundra år före Bruno.
Jag skulle definitivt inte beteckna Bruno som en virrpanna. Och oavsett detta hävdar den kristna läran att frälsningshistorien utspelade sig här på jorden. Hur får då det utomjordiska plats i teologin?
Ta exempelvis Jupiters månar, som jag har undersökt. Vi vet i dag att det faktiskt ligger oceaner under deras istäcke. Att det skulle finns liv där är inte särskilt sannolikt, men ändå möjligt. Kanske simmar det intelligenta tonfiskar där.
Menar du att Jesus med sitt lidande också har återlöst dessa skapade varelser? Eller har tonfiskarna på jupitermånen Io sin egen Jesus?
Det vet jag inte. Jag är ju ingen tonfisk. Men jag vet att Jesus har funnits. Och om en frälsningshistoria är möjlig på jorden, så kan den också utspela sig på andra ställen. Jag tror att ännu mer går att sluta sig till utifrån naturvetenskapen: om det råder samma naturlagar som på jorden på andra planeter och om det finns liv där, så måste detta liv likna det jordiska. Och om det finns en skapad varelse, som är medveten om sig själv och andra, och som kan välja att älska de andra eller inte, då står denna skapade varelse inför samma frågor som vi. Exempelvis kommer den att fråga sig varför det onda finns i världen.
Må så vara. Men jag ser ingen anledning till varför tonfisken skulle tro på Gud.
Det finns över huvud taget ingen anledning att det skulle krävas en sådan tro. Inte heller för oss. Gud är inte någon slutsats, som man kommer fram till i slutet av en tankekedja. Att Gud finns eller inte är mer ett antagande som man utgår ifrån när man betraktar universum. Båda premisserna är möjliga. Det finns inget enkelt rätt eller fel. Man måste bestämma sig.
Tyvärr vet jag inte varför jag aldrig riktigt har förstått vad ordet ”Gud” betyder.
Det finns många gudsbilder, falska och till och med farliga bilder. En väsentlig del av den kristna tron består i att inse att det finns otaliga versioner av Gud som jag inte kan tro på.
Och vad kan du tro på? Kan du tänka dig en betydelse som vi kanske kan enas om: ”Gud” är orsaken till allt. Ordet är en omskrivning av den obesvarbara frågan, varför det finns en värld och varför den är som den är.
Jag instämmer. Men för mig handlar det om mer än så. Samma Gud, som är ansvarig för supernovor och naturlagar, älskar också mig.
Varför skulle han intressera sig just för dig, eller mig?
Tja, varför tycker mina vänner om mig? Om jag här skulle lista argumenten, så skulle jag förlora. Egentligen finns det inga skäl. Trots detta är frågan på intet sätt trivial. Kärleken går före allt.
Känslor är mänskliga sinnesrörelser. Jag har svårt att inse hur man kan tillskriva universums urgrund sådana. Vill du också påstå att Gud har en vilja och ett handlande?
Ja.
Som om vore han en person? Uppfattningen, att det bakom den yttersta, obesvarbara frågan döljer sig just ett mänskligt väsen med mänskliga drag, tycks mig, milt uttryckt, fantastisk.
Fantastisk, ja, till och med underbar: Gud åstadkommer under. Men det anser jag inte vara osannolikt.
Då måste vi ju titta på ett under. Tror du på köttets uppståndelse?
Ja. Om det har inträffat, så kan det inträffa igen.
Vad får dig anta att Jesus efter sin död kroppsligen uppstod?
Människorna som såg den uppståndne och som trodde så mycket på det att de var beredda att hellre själva dö än att förneka det som de varit med om.
Har du någon förklaring till detta fenomen?
Naturligtvis inte.
Och om jag skulle säga till dig, att jag träffat en grupp människor som svär på att ha sett en fungerande perpetuum mobile (evighetsmaskin). Skulle du tro på det?
Nej. Uppståndelsen är förenlig med vad jag i övrigt vet om Gud. Perpetuum mobile, däremot, är oförenlig med vad jag vet om maskiner.
Såväl uppståndelsen som en perpetuum mobile är oförenliga med allt vad vi vet om naturlagarna.
Det är riktigt. Båda motsäger den naturvetenskapliga modellen, som vi har av universum. Således är antingen data eller modellen felaktig.
Vilka data?
Vittnesbördet från de människor som säger sig ha sett den uppståndne respektive den så kallade evighetsmaskinen. Nu kommer du naturligtvis att fråga varför jag litar på vittnena i det ena fallet och inte i det andra.
Eller varför du tror på uppståndelsen, men inte på den skapelseberättelse som Bibeln berättar?
Eftersom det inte är vem som helst som har uppstått, och eftersom vittnena med sitt liv har betygat sanningen i sina utsagor. Och framför allt därför att uppståndelsen utgör kärnpunkten i en hel teologi som gör universum begripligt, och eftersom den framstår som sann.
Jag kan tänka mig att lärjungarna verkligen hade sett Jesus efter korsfästelsen. De måste ha drabbats av en enorm chock, och hallucinationer är väldokumenterade efter svåra erfarenheter. Även jag tycker att uppståndelsen är en stark berättelse. Men jag kan inte ta denna berättelse bokstavligt. Jag läser den som en kraftfull liknelse för att det goda ibland på ett märkligt sätt kan övervinna hatet och våldet. Som du också, i överförd och inte bokstavlig bemärkelse, uppfattar skapelseberättelserna i Första Mosebok.
Men vilken är då skillnaden mellan ditt sätt att läsa och mitt? Till syvende och sist handlar det om detta: om uppståndelsen verkligen har ägt rum, så har den också blivit utlovad åt oss. Och om Gud säger till mig att det finns ett evigt liv, då säger jag inte nej.
Tvivlar du ibland på din tro?
Naturligtvis. Det finns inget religiöst liv utan tvivel. Men jag tvivlar inte så ofta. I grunden är det kopplat till min hedonism. Jag frågar mig då vad jag skulle få ut av att avstå från min tro.
Ärlighet. Sanning är ingenting som jag kan skapa åt mig själv utifrån det som passar mig bäst.
Fint. Men då måste du förklara för mig varför du fäster så stor vikt vid sanningen att du inte vill avvika ifrån den. Jag skulle säga att du därigenom har fattat ett religiöst beslut.
Översättning: Per Lindqvist
Artikeln var ursprungligen publicerad i Zeitmagazin nr 44, 2017.
Stefan Klein är fysiker, filosof och vetenskapsjournalist (tidigare vid Der Spiegel), Berlin. Aktuell med boken Das All und das Nichts. På svenska finns hans böcker Tid och Lyckoformeln (båda Natur & Kultur).